slackern skrev:

Alien skrev: För universitetet var det ju lönsamt att bli av med mig och bara behålla "de bästa", men för staten generellt borde det varit en förlustaffär.

Nej då även lönsamt för staten, effektiviseringarna drar ner på kostnaderna och därmed minska budgeten. Sjukförsäkringen är nog även den en plusaffär för staten. Men trist för dig och dom andra som sållas bort.

Kahlokatt skrev:Jag är så jävla trött på vissas inställning till Daglig Verksamhet att jag kan spy. Jag har daglig verksamhet och är definitivt ingen idiot som sitter och klipper sugrör hela dagarna. Jag arbetar med inscanning i en databas och det är sådant som SKALL göras, inget arbete som man hittat på för vår skull.
Där jag jobbar är ALLA aspergare. Vi är inte uppblandade med folk som har alla möjliga former av handikapp.
Vi gör ett viktigt arbete där man måste vara noggrann.
Vi får inte klappar på axeln och "oj, vad duktig du är". Jag upplever att vi behandlas som vilka som helst.
Vi har yttrandefrihet och får protestera om vi tycker att något är fel. Det sitter inte NT:are och bestämmer över huvudet på oss.

Daglig Verksamhet går inte ut på att utföra meningslöst arbete för att komma in i statistiken, som det kunde förr! Det finns tre grader: De som inte kan arbeta alls, får sinnesstimulans (t.ex. gå på upplevelsecentra, baka, etc.). De som är måttligt utvecklingsstörda får t.ex. dreja. De som är lätt utvecklingsstörda eller har NPF kan arbeta t.ex. på café, på kontor, på bilfirma, på hunddagis, etc. På min arbetsplats arbetar folk som passar för dataarbete, de slänger inte in aspisar som absolut inte VILL.
Arbetstiderna får vi själva reglera och man behöver inte stressa. Mycket skönare än att vara ute på öppna arbetsmarknaden där allt bara gick fel för mig och jag inte kunde "läsa av" folk!

Det är klart att jag helst av allt skulle vilja arbeta som museiguide, eftersom det är vad jag utbildat mig till, men nu har jag AS och skulle inte fungera på en vanlig arbetsplats. Även om man tror att man kan spela NT är det förmodligen hur lätt som helst för "dem" att se att man inte är det! Jag vill inte riskera att ställa till med något bara för att få arbeta i NT:arnas värld och skulle jag säga att jag har AS, skulle jag inte få något jobb. Så, skall jag sitta hemma med min ångest!? Eller skall jag gå till mitt jobb, där jag trivs och känner att jag gör nytta?
Jag känner att mitt liv har fått en mening, att jag har något att gå upp för på morgnarna, att jag är behövd. Skall jag skämmas över att jag inte klarar ett vanligt jobb!?

Skall man då inte säga om paralympikerna att "nää, det är synd om dem som måste idrotta i ett eget OS och behandlas som mindre värda...."

Klart att inte all daglig verksamhet är optimal, men det är jobbit när folk tror att man jobbar i något j-a koncentrationsläger där hjärnan sakta rinner ur en...

SÄG INTE ATT JAG DISKRIMINERAS OM JAG INTE SJÄLV TYCKER DET.


Just nu är jag så arg att jag knappt kan andas.



Moderator atoms - förtydligade rubriken, som tidigare var "Sluta se ned på Daglig Verksamhet!!"

kiddie skrev:Jag tror att DV gjord för aspergare bör förbli en utopi. Som jag skrivit är det bättre att individerna själva får "tjata" sig till rätt DV-platser i ett system som är gjort för en stor grupp än att flera än oss plötsligt synes arbetsföra, vilket skulle innebära noll DV och indragen sjukskrivning. Om det funnes något bara för oss måste det finnas något för dem med ADD/ADHD, som inte har rätt till någon hjälp som de kan behöva (DV, boendestöd, kontaktperson). De måste få del av den nya planen isåfall, annars blir det ännu mer orättvist.

BellaBelle skrev:

Kahlokatt skrev:Jag är så jävla trött på vissas inställning till Daglig Verksamhet att jag kan spy. Jag har daglig verksamhet och är definitivt ingen idiot som sitter och klipper sugrör hela dagarna. Jag arbetar med inscanning i en databas och det är sådant som SKALL göras, inget arbete som man hittat på för vår skull.
Där jag jobbar är ALLA aspergare. Vi är inte uppblandade med folk som har alla möjliga former av handikapp.
Vi gör ett viktigt arbete där man måste vara noggrann.
Vi får inte klappar på axeln och "oj, vad duktig du är". Jag upplever att vi behandlas som vilka som helst.
Vi har yttrandefrihet och får protestera om vi tycker att något är fel. Det sitter inte NT:are och bestämmer över huvudet på oss.

Daglig Verksamhet går inte ut på att utföra meningslöst arbete för att komma in i statistiken, som det kunde förr! Det finns tre grader: De som inte kan arbeta alls, får sinnesstimulans (t.ex. gå på upplevelsecentra, baka, etc.). De som är måttligt utvecklingsstörda får t.ex. dreja. De som är lätt utvecklingsstörda eller har NPF kan arbeta t.ex. på café, på kontor, på bilfirma, på hunddagis, etc. På min arbetsplats arbetar folk som passar för dataarbete, de slänger inte in aspisar som absolut inte VILL.
Arbetstiderna får vi själva reglera och man behöver inte stressa. Mycket skönare än att vara ute på öppna arbetsmarknaden där allt bara gick fel för mig och jag inte kunde "läsa av" folk!

Det är klart att jag helst av allt skulle vilja arbeta som museiguide, eftersom det är vad jag utbildat mig till, men nu har jag AS och skulle inte fungera på en vanlig arbetsplats. Även om man tror att man kan spela NT är det förmodligen hur lätt som helst för "dem" att se att man inte är det! Jag vill inte riskera att ställa till med något bara för att få arbeta i NT:arnas värld och skulle jag säga att jag har AS, skulle jag inte få något jobb. Så, skall jag sitta hemma med min ångest!? Eller skall jag gå till mitt jobb, där jag trivs och känner att jag gör nytta?
Jag känner att mitt liv har fått en mening, att jag har något att gå upp för på morgnarna, att jag är behövd. Skall jag skämmas över att jag inte klarar ett vanligt jobb!?

Skall man då inte säga om paralympikerna att "nää, det är synd om dem som måste idrotta i ett eget OS och behandlas som mindre värda...."

Klart att inte all daglig verksamhet är optimal, men det är jobbit när folk tror att man jobbar i något j-a koncentrationsläger där hjärnan sakta rinner ur en...

SÄG INTE ATT JAG DISKRIMINERAS OM JAG INTE SJÄLV TYCKER DET.


Just nu är jag så arg att jag knappt kan andas.



Moderator atoms - förtydligade rubriken, som tidigare var "Sluta se ned på Daglig Verksamhet!!"

Känner du till något DV där man kan få ägna sig åt att skriva skönlitterärt - i någon omfattning i alla fall och sedan fick respons på det skrivna. Helst av en "riktig publicerad författare". Tycker det verkar vara många på forumet som skriver och jag kan också tänka mig här finns talanger!

Frågar dig eftersom du skrev en fantasi-löpsedel - avslöjar förstås inte här VAD du skrev på den - men den kunde i alla fall tyda på intresse för skrivande!!!

Alien skrev:Men man får aldrig betalt för DV. Man har ju redan aktivitets- el sjukersättning.

Alien skrev:Men man får aldrig betalt för DV. Man har ju redan aktivitets- el sjukersättning.

Alien skrev:Men man får aldrig betalt för DV. Man har ju redan aktivitets- el sjukersättning.

Savanten Svante skrev:Då kan du låta bli det, manne. DV är tänkt att det ska vara bra för dig, som brukare, inte för den som håller i dv. Den är en rättighet för dig, inte en skyldighet.

Savanten Svante skrev:Då kan du låta bli det, manne. DV är tänkt att det ska vara bra för dig, som brukare, inte för den som håller i dv. Den är en rättighet för dig, inte en skyldighet.

Exploitbat skrev:Vad menar DV-motståndarna att någon som jag ska göra? Ska jag sparka bakut och totalvägra? haha, lever ni i samma värld som mig? Ni lever i en illusion om ni tror att man får som svar "Nej, men lilla gubben, det är klart att du inte ska behöva göra något du inte vill göra och ändå få ersättningar och bidrag. Sitt du hemma och studera dina tågtidtabeller i godan ro."

Det är inte optimalt för mig, men vad ska jag göra istället? Gå in på kommunhuset och kräva att de ska lägga ner en massa pengar på ett fåtal aspergare som finns i kommunen? Verkligheten anropar; det funkar inte så.

Mina enda val är att antingen plugga, skaffa vanligt arbete som vem som helst annars, gå till DV:n eller sitta hemma helt isolerad.

¤ Jag vill inte plugga mer; jag har fått nog av skolan. Jag är hellre på DV:n. Hursomhelst är jag väl ändå tillbaka på ruta ett när pluggandet är över.

¤ Jag kommer inte klara av ett vanligt arbete; det måste vara anpassat för mig.
Det finns många vanliga lågavlönade arbeten som jag hade klarat av - bättre än många NTs!

Problemet är att med ett jobb kommer en massa extrabagage jag däremot känner att jag inte klarar av. Även om jag hittar ett arbete där jag kan slippa raster och framför allt lunchraster, så kommer alla NT-kollegor titta snett på mig och prata bakom om min rygg. Visst, de flesta aspergare hade kanske inte brytt sig om det, men det hade jag, och det hade varit en av de saker som hade lett till att jag blivit nedstämd och till slut fått panikattacker av att gå till jobbet (så blev det när jag fortfarande gick i skolan), och som ni kanske vet kan man inte helt plötsligt bestämma sig för att inte gå till jobbet några dagar och sen komma tillbaka när man mår lite bättre utan att det blir några konsekvenser, för att inte tala om den mentala skada det hela gör på mig som person.
Man kan inte bara kolla på arbetskapacitet, man måste ha det psykiska i åtanke också.
Anledningen till varför jag började på DV:n var för att bryta den isolering som infann sig efter att jag hoppat av skolan.

¤ Även om jag trivs bäst av att sitta hemma mår jag bra av att ta mig ut då och då, och tyvärr måste man ha en jävligt bra anledning(i alla fall där jag bor) att sitta hemma och leva på bidrag. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan har varit på mig om att de inte tycker att DV:n sysselsätter mig tillräckligt många timmar per vecka för att det ska vara tillräckligt, så att sluta DV:n och bara sitta hemma går de knappast med på.

Jag hade mer än gärna haft ett "vanligt" jobb om det inte hade varit för hela den sociala biten som medföljer, men det är väldigt svårt att få till anpassade jobb på små orter. Jag kan tänka mig att det är lättare i storstäder. I Stockholm finns det väl hela företag som endast anställer personer med AS om jag förstått det rätt?

Sen finns det, i alla fall för mig, vissa andra aspekter att tänka på också. Om jag byter bort min DV till en praktikplats så mister jag den lilla social biten som är den biten jag är rätt nöjd att jag fått i och med min DV. Då får jag något som liknar ett arbete, men jag kommer känna mig ännu mer ensam och på så sätt känna mig så utanför samhället i alla fall.

En del av mig hade gärna flyttat söderut till någon större stad med bättre förutsättningar, men en del av mig vill det inte då jag antagligen hade trivts sämre av att bo i en större stad plus att det inte är så lätt att bara packa allt och dra iväg.

Jag klarar inte ens av att ringa till försäkringskassan själv pga min "telefonfobi" eller vad jag nu ska kalla det. Det gör min mamma för mig. Så hur ska jag få hjälp att hitta ett boende, ett anpassat arbete och en kontaktperson på en helt ny ort bara sådär? För att inte tala om den enorma känslosamma resan jag då måste göra för att klara av allt det där mentalt, och något stöd från familjen hade jag inte fått med en sådan flytt.

Det verkar som att många här på forumet har svårt att inte utgå från sig själv jämt och ständigt, vilket blir så jävla ironiskt med tanke på att samma personer antagligen blir förbannade pga hur NTs ser på oss med AS.


Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?
Vissa här i tråden har skrivit att de gått på DV men inte längre... vad gör ni nu? Sitter ni hemma och rullar tummarna? Hur funkar det? Hur fick ni försäkringskassan och arbetsförmedlingen att gå med på det? Har ni skaffat ett vanligt arbete? Varför gick ni till en DV om ni lika gärna kunde ha skaffat ett vanligt arbete från början?

En till fråga: vad är detta "LiR" som det skrivs om i början av tråden?
Har googlat lite grand, men får mest upp sidor om Landskapsingenjörernas Riksorganisation, något trädgårdstjaffs samt personer som skriver om att de ska "lira" spel.

slackern skrev:Så DV är lite som en slutenverkstad?

kiddie skrev:När de gick igenom min utbildning avbröt de mig när jag talade om gymnasiet för de ville veta alla nivåer jag pluggat på. Och de sa Det finns en anpassad folkhögskola för aspergare i stan, den skulle passa DIG. Jag tittar förvirrat på dem och säger att jag har gått på vanlig folkhögskola och det gick bra. Har även gått på högskolan. De malde på om att de tyckte jag inte skulle vara negativ utan pröva aspergerfolkhögskolan iallafall. Det kändes rätt förnedrande. Inte att gå på folkhögskola, det kan vara roligt, men att bete sig som jag inte hade någon utbildning, trodde de jag hade fått aspergers efter utbildningen eller vaddå?

BellaBelle skrev:Hur funkar en aspergerfolkhögskola öht då? Visste inte det fanns. Hört om aspergerkurs på folkhögskola, men jag vet inte riktigt vad det innebär.