Jag utreds för AS och kommer förmodligen att få diagnos "drag av AS", förmodligen inte en fullskalig diagnos. Men även om det "bara" är drag så ser jag att det ändå är det som gjort att mitt liv är förstört. Jag är över 30, har inget jobb och har aldrig varit i någon relation. Eftersom jag missat mycket av det som jag skulle ha gått igenom med kompisgäng och utgång under tonår, att hitta åtminstone något förhållande, kunna få ett arbete så känns det inte värt att kämpa.

Jag har ändå kapacitet så mitt mål är inte att klara typ ett jobb på ICA utan jag hade mål om att jobba med något kvalificerat, skaffa en lägenhet inne i Sthlm, mycket tidigare ha en relation. Nu kanske det innebär att jag i "mina tankar" vill ha ett förhållande men att jag har svårigheter som att inte kunna känna mig attraherad av någon och inte heller kunna skapa en nära partnerrelation.

Det är inget liv för mig att anpassa mig till en diagnos som innebär att det mesta som jag önskar i livet är sånt jag inte kan få. Jag trivs alltså inte hemma ensam i min ensamhet eller utan jobb.

Vad är det då att ens leva för?

Ser inget negativt med att få en diagnos. Du kan fortfarande skaffa jobb och relation/er.

Det där är nog en missuppfattning du har, att du måste anpassa dig till någon diagnos. Bara för att du får en diagnos så innerbär det inte att du måste uppfylla " alla kriterier". Du måste inte ha sociala svårigheter,ett specialintresse eller vara ensam. Det finns människor med AS som är helt olika varandra. Du ska inte begränsa dig; du ska ta hjälpen du får och sedan fortsätta resan mot dina personliga mål .

Sarah1 skrev:Jag utreds för AS och kommer förmodligen att få diagnos "drag av AS", förmodligen inte en fullskalig diagnos. Men även om det "bara" är drag så ser jag att det ändå är det som gjort att mitt liv är förstört. Jag är över 30, har inget jobb och har aldrig varit i någon relation. Eftersom jag missat mycket av det som jag skulle ha gått igenom med kompisgäng och utgång under tonår, att hitta åtminstone något förhållande, kunna få ett arbete så känns det inte värt att kämpa.

Jag har ändå kapacitet så mitt mål är inte att klara typ ett jobb på ICA utan jag hade mål om att jobba med något kvalificerat, skaffa en lägenhet inne i Sthlm, mycket tidigare ha en relation. Nu kanske det innebär att jag i "mina tankar" vill ha ett förhållande men att jag har svårigheter som att inte kunna känna mig attraherad av någon och inte heller kunna skapa en nära partnerrelation.

Det är inget liv för mig att anpassa mig till en diagnos som innebär att det mesta som jag önskar i livet är sånt jag inte kan få. Jag trivs alltså inte hemma ensam i min ensamhet eller utan jobb.

Vad är det då att ens leva för?

Varför måste du anpassa dig?
Försök hitta eller plugga till ett jobb du vill ha. Sedan kan du kanske delta på träffar här eller söka kontakt med folk här eller någon annanstans.
Du kanske känner att du har lättare för att bli attraherad av en personlighet än i ett utseende. Det är inte något konstigt heller.
Jag hoppas du ska känna att det går åt rätt håll.

Om jag har drag av AS är det också svaret på att jag inte kunnat skaffa mig jobb och relationer. Det är ju inte direkt så att arbetsförmedlingen skaffar mig ett intressant och givande jobb för att jag visar papper på en diagnos. Och det är ju knappast så att man låter någon annan söka en relation åt en. Det finns hjälp att få som boendestöd men det finns ingen hjälp att få som leder till ett liv jag anser är värt att leva.

Det är heller inget värde i att skaffa sig saker i livet typ 20-25 år efter alla andra, då har man redan spillt sitt liv i meningslöshet och hopplöshet.

nä (tyvärr?) måste du leva ditt liv själv, finns ingen som lever det åt dig.

Att vara sen med att skaffa saker i livet behöver inte vara dåligt, tänk de som redan har allt vid 20, går inte alltid bra för dem.

Man kan få rätt till bättre anpassade studier och arbetsplatser och även andra typer av stöd så det finns mer hjälp att få än att bara bli utplacerad i ett boende. Angående relationer så hittade jag som ett antal andra min älskling här på forumet så det är inte hopplöst heller även om det ibland kan kännas så.

Du väljer hur du ser på saken.antingen kan du välja det negativa dvs att det är försent ( vilket det inte är) eller så väljer du att fortsötta försöka och utvecklas. Kanske har du haft så många negativa upplevelser att du tappat tron på din egen sociala förmåga och tilltro till andra människor? Det går att träna upp den sociala förmågan. Och livet är ingen linjär sträcka där man nåste pricka in händelser exakt. Kurvan kan gå upp och ner, så ser det ut för många människor.

Det är få som får allt de önskar , planerat och vill i livet . Även jag har fått tänka om , men mitt liv blev inte sämre för det . Bara annorlunda mot vad jag tänkt , ta en sak i taget du har inte facit på ditt liv i handen . Så det är upp till dig hur du väljer att se det ..... Negativt ( offerkoftan på ) eller ge dig tusan på att göra det du kan för att få ett bra liv

Sarah1 skrev:Det är heller inget värde i att skaffa sig saker i livet typ 20-25 år efter alla andra, då har man redan spillt sitt liv i meningslöshet och hopplöshet.

Nä. Varför skulle det vara meningslöst bara för att det inte är exakt enligt normen? Eller tycker du att man bara är värd ngt som ung?

Sarah1 skrev:Jag utreds för AS och kommer förmodligen att få diagnos "drag av AS", förmodligen inte en fullskalig diagnos. Men även om det "bara" är drag så ser jag att det ändå är det som gjort att mitt liv är förstört. Jag är över 30, har inget jobb och har aldrig varit i någon relation. Eftersom jag missat mycket av det som jag skulle ha gått igenom med kompisgäng och utgång under tonår, att hitta åtminstone något förhållande, kunna få ett arbete så känns det inte värt att kämpa.

Välkommen till klubben. Jag var nästan 40 när jag fick min diagnos.

Jag har en jämnårig vän som inte heller haft nån relation, bara haft skitjobb (svin till chefer) och han är allmänt deprimerad. Han är neurotypisk och borde ha ett normalt liv, men diagnos eller inte - så finns det ingen garanti att få jobb eller socialt umgänge. Jag har lyckats bättre än honom, trots min diagnos.

Jag har ändå kapacitet så mitt mål är inte att klara typ ett jobb på ICA utan jag hade mål om att jobba med något kvalificerat, skaffa en lägenhet inne i Sthlm, mycket tidigare ha en relation. Nu kanske det innebär att jag i "mina tankar" vill ha ett förhållande men att jag har svårigheter som att inte kunna känna mig attraherad av någon och inte heller kunna skapa en nära partnerrelation.

Klart du har, så länge som du är hyfsat fungerande, har någon form av kunskaper och kan bidra med nåt så kan du ha ett jobb (IT brukar vara en bra ide). Ett jobb är en inkörsport till ett socialt liv: du kan resa till folk du träffar på internet, gå ut och äta med arbetskamrater, gå på dejter, gå på kurser m.m. så det blir enklare om du har egna pengar. Och som första ord när du går på en dejt så bör inte de vara "Jag har asperger". Du är inte din diagnos och den almäna ignoransen om Asperger är ganska stor.

Tro inte att en lägenhet i stan löser allt. Jag hade allt det där, bodde i innerstan och dejtade, men jag förblev ensam i min lilla lägenhet - omgiven av tusentals människor.

Ett jobb förenklar detta, men det finns saker du kan göra som inte kostar pengar.

Det är inget liv för mig att anpassa mig till en diagnos som innebär att det mesta som jag önskar i livet är sånt jag inte kan få. Jag trivs alltså inte hemma ensam i min ensamhet eller utan jobb.

Anpassa dig inte, jag lever i stort sätt normalt, men jag är ensam. Skapa dig ett eget liv istället för att leva efter någon annans förväntningar.

Vad är det då att ens leva för?

Vad du gör med ditt liv är upp till dig att lista ut. Böcker, internet, film, musik - allt sånt kan inspirera dig att hitta en mening med det liv du har.

Du är långt från ensam, det finns många här som är i samma situation och om du kollar runt i forumet så kan du hitta aspie träffar där folket här hittar på saker, där du kanske hittar nån vän - eller mer. Att sitta hemma löser inget, prova träffarna istället om du inte orkar med vardagen. Har inte gått på något själv (funderat), men jag är i stan varje dag och bara orkar inte efter jobbet.

Lycka till.

Jag vet hur det kan kännas...
Och även om du gjort allt du velat i "hyffad tid" är det inget som säger att det varit till din fördel, du kanske bejövde mogna mentalt?

Jag har väl gjort i princip det jag velat inom "tidsnormen" men har jag ett jobb just nu, nej.
Det bästa tror jag är om man "städar i garderoben" innan man ger sig in på viktiga beslut, annars kan förhastade eller felaktiga beslut tas villket spiller mer tid och energi.
En person som varit ensam och förlikat sig med sig själv blir en tryggare person som fattar mer ändamålsenliga beslut och blir en tillgång för andra människor (vilket gör det lättare att lära känna folk). Desperation eller forsering föder sällan de bästa alternativen.

Börja med ett mål åt gången, oftast ger det fördelar även på andra livsområden.

Det kan ha varit värre om du snarare tidigare gjort val som du nu tycker känns fel och strider mot allt du känner är rätt i dag.