Hej allihopa!

Detta riktar sig till er som i första hand har sökt vård för depression, utbrändhet eller dylikt för att sedan få reda på att ni eventuellt eller har Aspergers syndrom. Alternativt ni som känner att ni inte blivit tagna på allvar av läkare för de svårigheter ni upplever.

Min förkortade historia:

Allt började för två år sedan efter ett par år i heltidstjänst. Magen började göra uppror och jag kände hur allt blev trögare och trögare. Jag sökte vård för magen eftersom det inte ville ge med sig och jag fick ta en massa prover. Jag ville själv inte bli sjukskriven eftersom jag då ansåg det vara löjligt men jag mådde sämre och sämre. Sökte då vård för min extrema trötthet och sjukskrivningarna blev många. Två veckor hit och två veckor dit. Försökte hitta ursäkter på mitt arbete och skyllde detta på min kollega. Han pratade så fruktansvärt mycket och jag ville bara att alla skulle hålla käften för jag pallade inte mer. Det blev ett ägarbyte för företaget och det hände så fruktansvärt mycket runt omkring med en chef som var väldigt tydlig med sin frånvaro av information och kontakt. Efter ett halvår med ett par sjukskrivningar under hans chefskap utan bättre mående själv sade jag upp mig, det gick bara inte längre. (Mycket kort version)

I takt med detta besökte jag även vårdcentralen igen. Ledsen och förstörd stegar jag in hos ett nytt ansikte. Hon frågar hur jag mår och tårarna bara sprutar, får inte ihop någonting och jag vet inte vad jag ska göra. Men förklarar min situation för henne. Hennes respons till detta är att skratta mig rakt upp i ansiktet och förklara att hon heller inte tycker om att gå till jobbet ibland och att jag skulle rycka upp mig. Dock blev jag sjukskriven på halvtid för att försöka orka med. Jag förstod inte vad som hände, jag gick därifrån som ett frågetecken och tyckte själv att hela situationen var konstig och obegriplig. Man skrattar väl inte när någon gråter? Det ska bli så skönt att slänga detta i ansiktet på henne.

Har ni själv några liknande upplevelser?
Varför tror ni läkare agerar såhär?

Väl mött

Hade en liknande händelse med min förra LSS-handläggare. När jag berättade att jag blir otroligt utmattad av även till synes enkla hushållsuppgifter slängde hon ur sig att hon inte heller tyckte det var så kul men gjorde det ändå... som om funktionsnedsatta inte skulle vara det om de bara skärpte sig lite mer!?

Okunskap och enorm tidspress att få varje patient färdigbehandlad så fort som möjligt är nog de vanligaste orsakerna till ett oacceptabelt agerande.

johan88 skrev:Hade en liknande händelse med min förra LSS-handläggare. När jag berättade att jag blir otroligt utmattad av även till synes enkla hushållsuppgifter slängde hon ur sig att hon inte heller tyckte det var så kul men gjorde det ändå... som om funktionsnedsatta inte skulle vara det om de bara skärpte sig lite mer!?

Okunskap och enorm tidspress att få varje patient färdigbehandlad så fort som möjligt är nog de vanligaste orsakerna till ett oacceptabelt agerande.

Hemskt. Speciellt också om det är en LSS-handläggare som specialiserat sig på sånt här. Ja jag tror nog det också faktiskt. Vem vet, dem kanske också har Asperger som gör att dem agerar olämpligt

danne_k skrev:

johan88 skrev:Hade en liknande händelse med min förra LSS-handläggare. När jag berättade att jag blir otroligt utmattad av även till synes enkla hushållsuppgifter slängde hon ur sig att hon inte heller tyckte det var så kul men gjorde det ändå... som om funktionsnedsatta inte skulle vara det om de bara skärpte sig lite mer!?

Okunskap och enorm tidspress att få varje patient färdigbehandlad så fort som möjligt är nog de vanligaste orsakerna till ett oacceptabelt agerande.

Hemskt. Speciellt också om det är en LSS-handläggare som specialiserat sig på sånt här. Ja jag tror nog det också faktiskt. Vem vet, dem kanske också har Asperger som gör att dem agerar olämpligt

Handläggaren hade ganska nyligen kommit från äldreenheten där hon haft gott om tid att öva upp känslokallheten på intet ont anande medborgare som hoppats på lite guldkant i tillvaron för sina pensionerade föräldrar...

Det finns tyvärr gott om folk i samhället som man allvarligt funderar på hur de överhuvudtaget har fått behålla jobbet.

Visst skulle det mycket troligt vara så.

Problemet är ju att kapaciteten är så olika dels mellan vanliga människor men även mellan de med osynliga funktionshinder. Att en del behöver "rycka upp sig" (gillar du inte uttrycket ersätt med något likvärdigt) och ta tag i sina liv är som ingen myt eller osanning men vilka som befinner sig i det lägret och vilka som får för lite assistans för sina verkliga problem är inte vidare lätt att avgöra. De utredningar som görs borde vara det som bestämmer tills vidare men Försäkringskassan är bra på att skita i dem.

Någon skrev en artikel för ett tag sedan om att vanliga människor inte behövde oroa sig för att Aspergare skulle bli hanterade med för snälla silkesvantar utan att vi alltid har en dystrare situation än gemene man. Det tror jag inte på även om det absolut är så för de flesta Aspergare.

Jo tack.

Har haft ett gäng läkarkontakter genom åren och vissa har varit sämre än andra. Den läkaren jag har nu hyser jag inget större förtroende för och jag känner att han inte tar mig på allvar.

Jag har en fasad utåt som bara krackelerar inför mina närmaste och det har jag försökt förklara. Att jag mår sämre än det ser ut som..

Deltog i ett möte, lite spontant sådant med både sjuksköterska och psykolog, för att diskutera nedtrappningen av duloxetinet.

Förklarade för honom att det är extremt jobbigt för mig att följa hans rekommendation att ta 60 mg varannan dag för att sedan ta var tredje dag. Fick nästan tjata på honom för att få 30 mg utskrivet. Fick medhåll av sjuksköterskan för jag har haft kraftiga smärtor i kroppen, det pirrar i händer och fötter, att stå stilla gör att mina fötter känns som när man hoppar ner från en höjd och landar hårt.

Nu är jag nere på 30 mg var tredje dag och det håller inte. Sjukskrev mig från jobbet eftersom jag känt mig svag, orkeslös, förvirrad, ökad GAD och ofokuserad. Utöver smärtorna då. Lyckligtvis inga självmordstankar som när jag doserade lika fast med 60 mg istället för 30 mg.

Hörde av mig till psykiatrin och förklarade att jag verkligen vill ha hjälp med att stå ut, om det fanns nåt att lindra alla besvär med. Såvitt jag kunde förstå skulle det avhandlas när jag ska träffa läkaren då jag enligt schemat ska vara medicinfri. Att ta medicinen var tredje dag är svajigt som FAN för mig. Har börjat öppna kapslar, hälla över i tomma kapslar för att ta ca 15 mg varannan dag. Hoppas på lite lindring genom den fördelningen.

TLDR; Jag vill sluta med duloxetin för att byta till annan medicin. Läkaren vill se mig medicinfri innan han eventuellt skriver ut ny medicin. Jag mår skit under utsättningen men får ingen hjälp med att lindra besvären.

Är inte nöjd.. ska man inte få adekvat hjälp när man ber om den eller är det för att jag kört med öppna kort angående självmedicinering som jag blir bestraffad? Alla andra läkare har visat en viss förståelse, denna kör över mig helt.

Tråkigt att höra Jag är rädd för samma sak nu men ska ta upp min oro med min psykiatriker så det inte är jag som agerar konstigt.