Jag har haft en lönebidraganställning på ett apotek sen tre år tillbaka. Utsprungligen kom jag ditt med hjälp av MISA. Tanken var att jag skulle jobba 30 timmar i veckan eftersom den tiden hade rekommenderats av läkare. Chefen kunde dock bara erbjuda 24 timmar. Hon poängterade dock att jag antagligen skulle få fler timmar senare om jag blev fast anställd och fick fler arbetsuppgifter.

Nu har det gått tre år. Jag har haft fyra olika chefer sen dess och alla har haft sina olika styrkor och svagheter. Till skillnad från många med lönebidragsanställning så har jag för mycket att göra. Främst ska jag sköta varumottagning och inventering. Men eftersom jag jobbar så få timmar så blir stora delar av leveranserna kvarliggande till dagen efter. Har tagit upp detta med chefen flera gånger. Allt hon säger är "men de kvarvarande paketen tar resten av arbetarna hand om". Detta händer dock aldrig och när man poängterar det för chefen så verkar hon inte lyssna. Vid sidan av det har hon också minskat mina timmar med 90 min i veckan så att jag EXAKT jobbar 24 timmar (tidigare var min ungefärliga arbetsid 25-26 timmar). Som en följd måste jag börja jobba 11.15 fyra gånger i veckan.

I somras tog jag kontakt med AF och SIUS om saken. Sius handläggaren har hela tiden framstått som allmänt inkompetent. Dels så verkar hon omyndigförklara mig genom att vara patroniserat vänlig. Samtidigt så verkar hon aldrig komma ihåg mitt namn eller vad jag egentligen sagt till henne. Hursomhelst pratade jag med henne om saken. Hon verkade ta det seriöst och sade att vi skulle ha ett gemensamt möte med chefen.

Hade mötet i veckan och det var en smärre katastrof. Inget av mina klagomål tillgodosågs. Först och främst förklarade chefen att jag inte skulle få några fler timmar. Istället så erbjöd hon mig en "riktig lunchrast" så jag kunde vila ut ordentligt från all "stress" (så jag kan ta 30-45 minuter rast istället för 15-20 min). Jag sade att jag inte kände mig stressad utan att jag snarare skulle vilja ha grundläggande medel så att jag kan genomföra mina uppgifter i god tid. I sedvanlig ordning så fick jag inte ut något av mötet. Siushandläggaren sade dessutom ett skit under hela mötet.

Dagen efter skrev jag ett mejl till sius handläggaren där jag frågade vad det var för poäng med hennes närvaro på mötet. Jag poängterade också att jag ursprungligen utlovats mer timmar och mer ansvarsområden när jag började på jobbet, men att det nu gjorts klart att jag varken skulle få mer timmar eller vidare yrkeskompetens. Jag poängterade också hur jag endast överlever pga bidragen jag får vid sidan av den fjuttiga lönen (bostadstillägg och vilande sjukersättning). Jag förklarade också att jag förlorar alla dem bidragen ifall jag har minst 100000 kr på banken. Med andra ord finns det inga riktiga framtidsutsikter ifall kontraktet inte ändras i framtiden.

Sius handläggaren svarade genom att föreslå att jag skulle söka enonomisk hjälp av min morsa. Då blev jag smått förbannad. Jag förklarade att jag trots allt är 30 år gammal och att jag inte vill vända mig till min morsa om enonomiska problem. Då svarade hon att "jag missförstod henne, och att hon bara tyckte att jag skulle kolla på mitt och morsans bostadstillägg tillsammans". Då blev jag ännu mer förbannad och sade att jag bott i min egen lägenhet under sex års tid. Efter det har jag inte fått något riktigt svar från handläggaren.

Jag överväger nu att säga upp mig eller sjukskriva mig. Arbetsplatsen utnyttjar mig bara som billig arbetskraft. Allt jag får är tomma,vaga löften som inte leder till någonting. Det hjälper inte att man ockdå blir omyndigförklarad i processen. Jag är tyo rädd för att deppa ihop varje gång jag är där.

Är det någon annan på forumet som har liknande erfarenheter av lönebidrag/sius? Skulle gärna höra andras erfarenheter/åsikter.

Moderator Alien: Tråden flyttad från Att leva som Aspergare.

Vad är ditt mål med livet? lära? pengar? jobba? ha det gott?

plåtmonster skrev:Vad är ditt mål med livet? lära? pengar? jobba? ha det gott?

Vad har det för betydelse? Hon blir utnytjad på sin arbetsplats och får inte ordentligt betalt för det hon gör så ska ingen behöva ha det.

Latmask, jag har inte varit med om samma sak, men inkompetenta handläggare har jag stött på, likaså folk som utnyttjat mig. Jag tror det bästa är om du kan byta handläggare och arbetsplats. Jag vet inte hur lätt det är att få en lönebidragsanställning men jag tycker i alla fall att du ska försöka få något annat. Är du farmaceut eller apotekare? Får du inget annat jobb kan det kanske vara värt att plugga två år till och bli apotekare i fall du inte redan är det, vad jag har hört ska det vara lättare att få jobb som apotekare.

Liljan skrev:Vad har det för betydelse? Hon blir utnytjad på sin arbetsplats och får inte ordentligt betalt för det hon gör så ska ingen behöva ha det.

För att det är oerhört mer effektivt att ändra på saker om man vet vilket mål man har.

Liljan skrev:Vad har det för betydelse? Hon blir utnytjad på sin arbetsplats och får inte ordentligt betalt för det hon gör så ska ingen behöva ha det.

För att det är oerhört mer effektivt att ändra på saker om man vet vilket mål man har.[/quote]
Helt uppenbarligen är målet att hon inte ska bli utnyttjad och få det hon har rätt till. Det spelar ingen som helst roll om hon vill lära sig saker, tjäna pengar eller alltihop på samma gång, hon ska ändå inte acceptera att bli behandlad hur som helst och stå ut med en usel handläggare.

Moderator: Tog bort överflödiga citat (citat hade blivit trippelcitat).

Jag är inte utbildad inom jobbet. Jag tyckte dock ursprunligen att jobbet var stimulerande. Första åren blev jag också tvungen att interagera med kunder ganska ofta vilket var ett bra sätt att bearbeta mina sociala problem. Sen dess har jag nästan bara reducerats till att stå bakom disken för att sköta lageruppgifter som ingen annan har tid med. Just att chefen inte ens pratar klarspråk med en, utan är patroniserat vänlig ("men jag tänkte att det är bra att du jobbar mindre så du inte behöver stressa ihjäl dig").

Jag håller på att kolla upp komvuxkurser i matte och programmering. Tanken är att jag senare ska ska söka någon 1,5 år lång ky/yh utbildning. Jag vet dock inte om jag har motivationen till det. Jag känner mig allmänt deprimerad och pessimistisk. Det hjälper inte att jag nästan blivit helt isolerad. Men man kan ju iaf kolla upp det.

Och Liljan, jag är en han inte en hon . Det gör inget, jag uppskattar din feedback.