Jag skrev av mig här för några månader sedan när vi precis började inse att vår femåring förmodligen har någon slags npf. Vi har precis beslutat att dra igång en utredning, så med tiden kommer vi förhoppningsvis få kvalificerad hjälp, och läget är (oftast) mycket lugnare nu än då, femåringen är betydligt mer harmonisk och vi hanterar situationen bättre, bland annat tack vare tipsen jag fick av alla på det här forumet.

Vi har fortfarande mycket att lära oss om hur vi får vår smarta, roliga, gulliga femåring att må bättre än han gör i dag, men det som känns mest akut är att få honom att sluta slåss. Han kan må bra och bete sig som vilken unge som helst i timmar, till och med dagar i stöten - och vi tänker: Hurra! NU har vi hittat knepen! - men sedan är det som att orken tar slut och han exploderar.

Just nu känns det som att väldigt många negativa känslor kanaliseras genom, tja, våld. Snabbt och plötsligt. Om lillebror börjar nynna precis när femåringen sitter koncentrerad och vill läsa så får lillebror en hård knuff. Om femåringen vill leka med en kompis och jag säger "Tyvärr går inte det, X är inte hemma i dag" så kan han komma springande emot mig med knytnävarna i luften. När jag då stoppar honom, säger ifrån och till sist blir arg verkar det som att han inte kan koppla min ilska till den ursprungliga situationen - att han just slagit mig eller någon annan familjemedlem - utan han verkar se mitt agerande som en ny kränkning.

Typkonversation: (jag sitter på huk, försöker hålla mig lugn och bestämd, håller honom ifrån mig med en arm för att slippa få slag rakt i ansiktet)
"Vännen, det är okej att du blir arg, men du får inte slåss. Här i köket får alla vara. Om du tycker att det är så jobbigt att lillebror nynnar får du sätta på dig hörlurarna eller gå till ditt rum en stund."
"Jag tänker ALDRIG VARA MED! Jag ska SLÅ MIG SJÄLV och STÄNGA IN MIG PÅ MITT RUM och SEN SKA JAG DÖ!"
"Du får gärna vara med, men du får inte slåss. Här får vi alla vara snälla mot varandra."
"JAG KOMMER INTE VARA MED! Och jag VILL INTE ÄTA MIDDAG HELLER! Jag ska slänga ut alla leksaker ur mitt rum och INTE HA NÅGONTING!"
Sedan kan det ebba ut rätt fort, eller hålla på ett tag, med att han springer in och ut ur sitt rum, smäller i dörrar, hotar mig och den övriga familjen, gör sönder något han gillar (typ ett legobygge) eller river ut alla sängkläderna ur sängen.

Och jag vet ärligt talat, inte vad jag ska ta mig till ibland. Läget är som sagt bättre än för några månader sedan, men nu är jag utmattad av att aldrig få ett riktigt break. Jag är SÅ TRÖTT på att hela tiden vara beredd på att en minimal konflikt med lillbrorsan leder till att lillebror får ett slag i huvudet/puttas ner på golvet etc. Jag är SÅ TRÖTT på att bli slagen för att jag - på ett oftast vänligt och humoristiskt sätt - försöker sätta gränser för femåringens utåtagerande beteenden. Och jag är fullständigt utled på att plocka upp efter hans utbrott, eftersom han uppenbarligen har gott om energi för att kasta saker omkring sig när han blir arg, men sedan är alldeles för utmattad för att plocka upp grejerna. Stressen gör mig tokig ibland.

Vissa dagar lyckas jag ha ork och rätt timing och kan avvärja konflikterna med humor. Andra dagar, tja, då orkar jag inte. Härom morgonen, när jag själv sovit uselt tre nätter i streck pga bebis med tandsprickning och gick in till min argt mumlande nyvakna femåring med hälsningen: "God morgon älskling, du verkar lite ledsen, kan jag hjälpa dig?" och därefter fick ett morrande och en spark i ryggen som svar, började jag störtgråta och skrek "Men sluta slå mig då unge! Jag har inte gjort dig något!"

Inte så pedagogiskt, kanske, men jag är inte mer än människa. (Sedan visade det sig att han var arg för att lillebror vaknat tidigare än honom. Det är inte något jag kunde förutse, det är inget han brukar reagera på, det händer ganska ofta att brorsan vaknar först.)

Jag har sagt stopp och nej, tusen gånger. Hindrat honom rent fysiskt från att slåss, lika ofta. Avlägsnat mig och syskonen. Avlägsnat honom. Distraherat, distraherat, distraherat. Försökt skoja bort det. Försökt prata om alternativa sätt att hantera ilska. Försökt rita upp alternativ. Men när han är arg kan han inte prata om det, när han är lugn verkar han komplett ointresserad eller svarar "jaaa, mamma, jag veeet redan det där". Saken blir inte bättre av att släkten verkar tro att hans ångestfyllda, utåtagerande stunder beror på att vi inte är bestämda och konsekventa nog, så när det händer att han får utbrott med far- och morföräldrarna närvarande får vi inte sympati, utan snarare uppläxningar.

Så min fråga är - är det någon som känner igen sig i situationen och kan ge mig tips och råd, kanske en smula hopp? Finns det någon bra bok, bra blogg etc vi kan få stöd av? (Explosiva barn, Bo Hejlskov etc har jag redan läst.) Att planera vardagen in i detalj, att göra scheman, förklara, stötta och hjälpa, att räkna med att vår son ovanligt lätt blir arg, sur, trött och ledsen - det kan jag hantera, men jag är så obeskrivligt trött på våldsamheter och förstörelse.

Ett hett tips är ju Autism- och Aspergerförbundets hemsida. Dom har bland annat en litteraturlista med säkert flera intressanta böcker för eran del och dessutom så går det ju att läsa om det mesta på sidan också.

Utöver det så vill jag även nämna att det sällan är så att man "exploderar" för småsaker utan oftast så kan det vara att det är flera saker på samma gång som orsakar härdsmältan, eller om det är något som har legat och skavt under en längre tid.

Hur sover sonen? Vissa kan ju ha problem även där vilket skulle kunna förklara varför han är mer upprörd vissa dagar än andra.

Har ni ingen möjlighet att sätta er ner och förklara situationen för någon av släktingarna som lyssnar och kanske även skulle kunna avlasta er någon gång ibland med att vara barnvakt? Eller om ni har några vänner som skulle kunna göra det för jag förstår att det måste vara jobbigt för er i längden.

Men håll ut, det blir säkert lugnare sen när han blir äldre och förstår sig själv bättre.

Tänk på hur det är hemma hos er där han verkar få en maximal förståelse och spelrum, tänk på hur svårt det kommer att bli för honom senare i livet om han inte fått lära sig gränser. Om han inte kan anpassa sig i en ultimat miljö hur ska det då gå i den hårda och oförstående världen? Du har tidigare beskrivit de andra barnen som "lättfostrade", men ett utav barnen är inte likadan och behöver extremt strama tyglar. Ju mer ni skjuter upp gränssättningen ju svårare kommer den att bli. Bara för att ni är hårda betyder det inte att ni är dåliga föräldrar, tvärtom.

Pikachu skrev:Tänk på hur det är hemma hos er där han verkar få en maximal förståelse och spelrum, tänk på hur svårt det kommer att bli för honom senare i livet om han inte fått lära sig gränser. Om han inte kan anpassa sig i en ultimat miljö hur ska det då gå i den hårda och oförstående världen? Du har tidigare beskrivit de andra barnen som "lättfostrade", men ett utav barnen är inte likadan och behöver extremt strama tyglar. Ju mer ni skjuter upp gränssättningen ju svårare kommer den att bli. Bara för att ni är hårda betyder det inte att ni är dåliga föräldrar, tvärtom.

Du verkar tro att vi borde sätta gränser på ett tydligare sätt än i dag. Ge gärna förslag på hur det ska gå till! För vi är väldigt tydliga med att vi förväntar oss att han inte ska slåss - det är bara det att han inte verkar ha förmågan att hejda sig (vilket ytterligare spär på ångesten). Vi säger ifrån och sätter gränser, hela tiden. Först lugnt och vänligt, sedan bestämt, det händer också att vi ryter till, när vi tappar humöret, men det hjälper ju honom inte. Vad är det där citatet - att göra samma sak på samma sätt och förvänta sig olika resultat, det är idioti? För vår del har vi upptäckt att konsekvenspedagogik är idioti när det gäller vår femåring. Treåringen kan förstå det betydligt bättre. Men korta tyglar får femåringen bara att må dåligt, och om han mår dåligt beter han sig dåligt. Han får inte sina utbrott för att han är bortskämd och vill få sin vilja fram, han får sina utbrott eftersom han inte begriper sin omvärld, vilket ger honom ångest.

Om vi märker att han går igång på en viss grej - t ex tjatar om att gå hem till en kompis, även om vi vet att det inte passar den dagen (t ex pga kompisen har gäster) - så försöker vi distrahera, hitta på nya saker. Säga: "Det är jättekul att du har så roligt med X, ni kan leka i morgon" för att sedan säga "Vi har sagt nej. Nej gäller." och försöka sätta igång med en ny aktivitet. Om han då börjar slåss stoppar vi honom, säger ifrån och hindrar honom fysiskt. Det är inte så att vi LÅTER honom slå oss eller att vi inte visar att vi ogillar det. Det jag är ute efter är metoder som kan få honom att kanalisera frustrationen på ett vettigare sätt.

Puzzle skrev:Ett hett tips är ju Autism- och Aspergerförbundets hemsida. Dom har bland annat en litteraturlista med säkert flera intressanta böcker för eran del och dessutom så går det ju att läsa om det mesta på sidan också.

Utöver det så vill jag även nämna att det sällan är så att man "exploderar" för småsaker utan oftast så kan det vara att det är flera saker på samma gång som orsakar härdsmältan, eller om det är något som har legat och skavt under en längre tid.

Hur sover sonen? Vissa kan ju ha problem även där vilket skulle kunna förklara varför han är mer upprörd vissa dagar än andra.

Har ni ingen möjlighet att sätta er ner och förklara situationen för någon av släktingarna som lyssnar och kanske även skulle kunna avlasta er någon gång ibland med att vara barnvakt? Eller om ni har några vänner som skulle kunna göra det för jag förstår att det måste vara jobbigt för er i längden.

Men håll ut, det blir säkert lugnare sen när han blir äldre och förstår sig själv bättre.

Tack snälla! Ska kika på böckerna. Avlastning är tyvärr svårt eftersom släkten bor på andra sidan landet. Om det är någon som känner till en barnvaktsförmedling i Stockholm som har barnvakter med kunskap om npf får ni gärna tipsa...

Millicent skrev:Tack snälla! Ska kika på böckerna. Avlastning är tyvärr svårt eftersom släkten bor på andra sidan landet. Om det är någon som känner till en barnvaktsförmedling i Stockholm som har barnvakter med kunskap om npf får ni gärna tipsa...

Autismforum är också en bra sida för information. Till exempel här finns det säkert mycket nyttigt för eran situation:

För föräldrar till barn med autism: Att ordna stöd och insatser

Visst är det så att han har diagnosen på papper? Jag har fått för mig att det ska gå att ordna med någonting i stil med personlig assistent om man har problem med sitt diagnostiserade barn men han kanske är för ung..? Kan ju vara värt att ringa runt och kolla upp i alla fall.

Kan det här vara något?

http://habilitering.se/stockk

Har för mig att ni kan få avlastning genom LSS om han diagnostiseras med t ex AST. ADHD räcker (hittills) inte. Kanske är det det som räknas som korttidsvistelse. Men då blir det nog inte på hemmaplan. Kanske någon/några dagar i månaden kan underlätta? Personalen måste vara kompetent dock..

Har inte läst dom andras inlägg och hoppas inte det jag skriver är en upprepning.

Du säger att när din son har skapat oreda efter sina utbrott, är han för trött för att städa upp det han har förstört och att du då får göra det. Där gör du fel.

Om han har tagit sönder något så måste han städa upp efter sig. Han. Det spelar alltså ingen roll om han blir ännu mer arg, han ska städa upp sin oreda. Bör tydliggöra att detta inte är bestraffning - han lär sig att ta ansvar för sitt agerande.

Efter ett tag kommer han lära sig att TÄNKA före han förstör grejer när han förstår att det är han som kommer få städa upp det. Betingning, sök på det.

Grejen med hans utbrott är att du alltid ska ha ett liknande beteende. Ta honom bort från situationen - få honom lugn - han ska be om ursäkt för sitt beteende. Du ska alltid hålla dig till samma rutin vid hans utbrott och du bör vara lugn. Det är viktigt att du förklarar vad han gör som är fel, att han ber dig/dom andra om ursäkt och att han förklarar vad han ber om ursäkt för. Han måste förstå vad i hans beteende som är fel.

En annan mycket viktig sak är att belöna hans goda uppförande.

Jag förstår att du är trött, men ge dig fan på att din pojke ska bli en gentleman som äldre och inte en ligist som du kommer få mer problem med. Lycka till hörru!

Tja, det finns väl en hel del du kan göra. Till exempel när han säger sådär att han ska slänga ut alla sina leksaker ur sitt rum, så kan du ju hjälpa till genom att typ plocka ner dem i en säck och sen sälja eller slänga dem i soporna eller åtminstone lägga dem i förvar nånstans. Om han river ur sängkläderna ur sängen så tvinga honom att bädda själv eller låt honom sova utan.

Säger han att han inte vill äta middag så låt honom vara utan middag med. Och ja, bara ta ifrån honom saker sådär hela tiden. Till exempel att han kanske blir tvungen att sova utan täcke/kuddar till och med, eller spendera natten inlåst i nått litet rum med bara en madrass, eller aldrig få något godis etc.

Plus att du säger, att varje gång han låtit bli att slåss i typ en månad, så får han tillbaka 1-2 av de privilegier han förlorat, och att varje gång han slåss så förlorar han en sak igen. Och så är det bara att hålla fast vid det oavsett hur ledsen/arg han blir över det, och aldrig göra några undantag. Kanske ha en lista där allt är uppskrivet, och att han får välja själv vilka privilegier han vill ha tillbaka först. Viktigt att enbart vara lugn och vänlig, och visa att såhär är det nu, och att han måste anpassa sej.

Det är ju lite svårt att resonera logiskt med en femåring, men med det där så borde han ändå ganska snabbt fatta att eftersom det alltid får negativa och långvariga konsekvenser så borde han nog ta och förändra sitt beteende och sluta slåss, oavsett hur sur och motvillig han är.

(Han skulle till en början tro att om han bara var tillräckligt upprörd så skulle ni ge upp och tycka synd om honom och strunta i det hela så att han slapp ändra sej, och skulle om ni gjorde det anse att han har vunnit och att det är han som bestämmer i hemmet. Även om det verkar lite som att han redan anser det).

Millicent skrev:Han får inte sina utbrott för att han är bortskämd och vill få sin vilja fram, han får sina utbrott eftersom han inte begriper sin omvärld, vilket ger honom ångest.

Millicent skrev: Det jag är ute efter är metoder som kan få honom att kanalisera frustrationen på ett vettigare sätt.

Jag letar också efter metoder ...

Säger inte att detta stämmer men länkar iaf:

http://www.sjalvhjalppavagen.se/foralder/aspergers-syndrom/hjalp-pa-vagen-vid-aspergers-syndrom/ilska/

Moderator: Gjorde länken klickbar.

JaneLane skrev:Har inte läst dom andras inlägg och hoppas inte det jag skriver är en upprepning.

Du säger att när din son har skapat oreda efter sina utbrott, är han för trött för att städa upp det han har förstört och att du då får göra det. Där gör du fel.

Om han har tagit sönder något så måste han städa upp efter sig. Han. Det spelar alltså ingen roll om han blir ännu mer arg, han ska städa upp sin oreda. Bör tydliggöra att detta inte är bestraffning - han lär sig att ta ansvar för sitt agerande.

Efter ett tag kommer han lära sig att TÄNKA före han förstör grejer när han förstår att det är han som kommer få städa upp det. Betingning, sök på det.

Grejen med hans utbrott är att du alltid ska ha ett liknande beteende. Ta honom bort från situationen - få honom lugn - han ska be om ursäkt för sitt beteende. Du ska alltid hålla dig till samma rutin vid hans utbrott och du bör vara lugn. Det är viktigt att du förklarar vad han gör som är fel, att han ber dig/dom andra om ursäkt och att han förklarar vad han ber om ursäkt för. Han måste förstå vad i hans beteende som är fel.

En annan mycket viktig sak är att belöna hans goda uppförande.

Jag förstår att du är trött, men ge dig fan på att din pojke ska bli en gentleman som äldre och inte en ligist som du kommer få mer problem med. Lycka till hörru!

Det är ju just det här som är problemet. Vanlig konsekvenspedagogik - dvs barnet ska få ta ansvar för det hen gör - funkar inte på vår femåring. Ibland, om han hunnit lugna sig, städar han upp utan problem. Ibland finns det ingenting, och nu menar jag ingenting, som kan få honom att göra det. Det finns ingen valuta som trumfar ångestkaoset i hans inre. "Om du inte städar kommer vi inte åka och simma/gå på kalaset/se på film etc" ger svaret "MEN JAG VILL INTE TITTA PÅ FILM! JAG VILL ALDRIG TITTA PÅ FILM! JAG SKA INTE HA NÅGRA LEKSAKER HELLER!"

Jag är själv uppvuxen i en varm men ganska sträng familj. Mitt standardsvar på de där utbrotten har varit att ta med honom till kaoset, punktmarkera honom och säga: Nu går du inte härifrån förrän legot/duplot/böckerna är upplockade. Ibland har han gjort det, på en gång, utan att bråka. Ibland slåss han ännu mer. Ganska ofta lägger han sig ner, ser ut som att han inte lyssnar, säger "jag är sååå trötttt", tittar bort, etc. När vi då säger till på skarpen kan han slänga en legobit i huvudet på mig. "Nej, du får absolut inte kasta saker. Nu städar du upp!" svarar jag. Då kanske han plockar upp två bitar, blir distraherad, börjar bygga. När vi sedan hejdar honom och säger: "Nej, nu är det städdags. Titta här. Det är bara tio bitar kvar. Kom igen, det går fort!" så kan det trigga ett nytt utbrott, nya slag, nya kast. Vid sådana tillfällen tar det EEEEVIGHEEETER för honom att plocka upp, jag måste stå över honom och bevaka varje steg, hejda utbrott, han pendlar mellan ilska och överspänd fnissighet, och när vi väl är klara är han fortfarande stissig och uppspelt och på labilt humör = dvs mycket nära ett nytt utbrott av något slag. Och i vilket fall som helst lär han sig ju inte att sluta bli arg eller sluta kasta.

Positiv uppmärksamhet får han gott om. Vi uppmärksammar alla fina saker han gör, pratar om saker han gillar, säger och visar att vi älskar honom. Han är ju ofta glad och mysig långa stunder.

Problemet är att de dåliga stunderna kommer så plötsligt och är så jävla stressande. Det han verkar må bäst av är Hejlskovt "lågaffektivt bemötande" men hur tusan klarar man av det själv, som förälder? Hur kan man hålla sig lugn när man blir slagen och sakerna man valt ut till sitt hem blir förstörda på måfå, för att, tja, någon vågade nynna vid fel tillfälle, gå före honom i trappan, sätta på sig skorna först, servera fel sorts mat etc? Jag försöker verkligen, men jag klarar det ofta inte. Särskilt inte när jag blir slagen.

Senast i morse förbyttes en lugn, glad morgon med prat om resor, dinosaurier och lego i kaos när femåringen plötsligt, från ingenstans, kom emot mig med höjda knytnävar. Kanske blev han spänd för att vi var på väg ut genom dörren och lillasyster gnydde, men sådant kan jag ju inte göra mycket åt.

"Gå inte och vifta med knytnävarna, det är inte vidare trevligt. Sätt på dig skorna istället som jag bad dig om, vi ska ju gå nu." Femåringen slår mig. Jag håller emot, säger nej, du får inte slåss. Femåringen kastar sina skor åt olika håll. Jag säger: Sluta med det där. Plocka upp skorna och sätt på dig dem. Jag vänder mig om för att plocka upp hans gråtande lillasyster, femåringen springer iväg och gömmer sig. Jag blir arg, höjer rösten, femåringen kommer fram, men är JÄTTESUR. JAG SKA ALDRIG GÅ TILL FÖRSKOLAN (etc). Jo, nu är det dags att gå, säger jag. Femåringen slår mig igen. "Vet du vad, det där är inte okej. Jag vill inte bli slagen. Aldrig. Begriper du det? Nu klär vi på oss och går." Femåringen surar ännu mer, puttar sin lillebror. etc. Jag får lägga fem gånger mer energi på honom än på hans två syskon tillsammans.

Nio av tio ungar (jag har jobbat på förskola) skulle lyssna på den här typen av tillsägelser. Sura skulle de nog bli, men de skulle klä på sig och rycka upp sig. Med femåringen, däremot, blir det aldrig stopp på bråket av våra (eller våra släktingars, eller förskolepersonalens) sätt att konfrontera, det leder bara till att vi får den arga känslan tillbaka, fast tiofalt.

Ibland lyckas jag avbryta genom att prata om något annat. Oftast funkar det att bli klar - gå ut genom dörren, åka iväg, gå in i ett annat rum. Men när jag har fullt upp med att klä mig själv, klä hans lillebror, trösta lillasyster etc så orkar jag bara inte med att roa femåringen som någon slags j-a cirkusartist. Jag känner mig inte så himla pepp och glad när det känns som att jag får en massa skit, helt utan att jag gjort mig förtjänt av det.

Han behöver vuxna som är ständigt milda, lugna och stabila, helt oavsett vad han själv gör - då mår han som bäst. Men jag vet inte hur jag ska lyckas vara den föräldern. Det känns omänskligt svårt. Funderar ibland på lugnande tabletter - åt mig.

Zirre skrev:Säger inte att detta stämmer men länkar iaf:


[url]http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=6&sitekey={D8DB1884-C14B-4057-8721-D45BD3DAFD23}&pagekey={DE90309D-ED9F-4078-9F61-4588411EDD1E}[/url]

Tack, får inte länken att funka, kan du länka om?

Istället för lugnande tabletter tycker jag att du på allvar bör överväga en samtalskontakt. Om/när ditt barn diagnosstiseras så öppnas även möjligheten för gruppträffar/samtal med föräldrar i liknande situation.
Det blir så tydligt i din senaste text att du slits mellan stress, utmattning, frustration och en känsla av att vara otillräcklig. Något som inte alls är ovanligt i din situation men som kan äta alldeles för mycket på dig. Det är lite av det där "du måste ta hand om dig själv så att du orkar ta hand om någon annan".
De säger att barn alltid blämmer sig själva när något händer med föräldrarna. Föräldrar gör precis samma sak, vi tenderar att känna att det alltid någonstans är vårt fel att barnen mår dåligt, är annorlunda, drabbas av ångest etc. Det betyder inte att det alltid är sant och ibland kan man behöva bli påmind om det.
Jag hoppas verkligen att du orkar söka en samtalskontakt, både för din och i förlängningen dina barns skull.

Millicent skrev:

Zirre skrev:Säger inte att detta stämmer men länkar iaf:

[url]http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=6&sitekey={D8DB1884-C14B-4057-8721-D45BD3DAFD23}&pagekey={DE90309D-ED9F-4078-9F61-4588411EDD1E}[/url]

Tack, får inte länken att funka, kan du länka om?

Det brukar vara nåt krux med den där länken, tror det kan bero på att den har {-symbolerna men test här att "Markera allt" och kopiera in den i webbläsaren:

Kod: Markera allt

http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=6&sitekey={D8DB1884-C14B-4057-8721-D45BD3DAFD23}&pagekey={DE90309D-ED9F-4078-9F61-4588411EDD1E}

En liten tanke som slår mig är att han kanske som sagt blir värre av att vara trött så om det är på kvällen så låt honom gå och lägga sig så får han städa upp dagen där på. Men han ska städa upp, inte ni så han inte lär sig att han kan komma undan.

Annars som Tahlia säger så försök på någon form av hjälp eller samtalskontakt utanför hemmet som kan stötta dig och följa just ditt fall och även träffa pojken så blir det säkert lättare för denne att se vad som kan göras.

När han slåss så brotta ner honom tills han blir lugn och ber om ursäkt. Att han ska få utrymme till att slå sin yngre broder är inte acceptabelt och att ni tillåter det fortgå är åt h*****e. Fatta att om ni låter honom bete sig som en huligan så blir han en huligan, sätt hårt mot hårt. Uppenbarligen är ni för lena i er bestraffning, för om den var tillräcklig skulle inte hans yngre bror behöva utstå trubbigt våld (som kan vara förödande).

Alltså, jag har inte jättemycket erfarenhet eller "riktiga" råd att komma med. Men jag känner med er och hur jobbigt det måste vara för er alla.

Min första tanke är att han är trött eller överstimulerad.
Jag tror på lågaffektivt bemötande (och jag vet hur megasvårt det är att göra så, där har jag erfarenhet). Jag tror inte på sk bestraffningar eller konsekvenser som inte är relevanta.

Nu känner jag inte till mer om er situation än det som kommit fram här i tråden och jag vill verkligen inte "trampa någon på tårna".

Det vi hade gjort här hos oss är att säga, och vara väldigt tydliga med, är att den som slåss inte får vara med. Då får man gå någon annanstans. Antingen att han får lämna rummet eller att ni gör det. Visst, han kommer säkerligen att bli rasande och slå sönder nåt. Så försök att se att han är i ett bra rum för ändamålet Att inte få vara med är en relevant konsekvens som han säkert förstår om man är tydlig med just de orden. Den som slåss får inte vara med.

Att prata för mycket om hur man känner, att det inte ser trevligt ut med knytnävarna eller att du inte vill bli slagen (visst jag förstår hur du menar), är nog ingenting som ger nåt egentligen. När vi har trubbel med liknande situationer här hos oss så försöker vi inte diskutera med den som behöver ändra sitt beteende just då. Det tar vi senare. Även om han inte verkar intresserad då så tror jag ändå att det går in lite långsamt ändå

Så.
Den som slåss får inte vara med. Diskutera inte, prata så lite som möjligt i hans eh.. aktiva fas. Låt honom lugna ner sig själv. Visa honom inte att ni kollar till honom hela tiden (skitsvårt). Men kolla honom i smyg för hans säkerhets skull.

Sen om han vill slänga alla sina saker så visst. Låt honom. Ta fram en påse han kan slänga sakerna i, häng den på hans dörr eller nåt. Säg typ "Varsågod, här kan du lägga dem". Säg att om han gör sönder någonting så hamnar det i påsen. Fast berätta för honom att det inte hamnar i soporna utan i källaren/på vinden/i förrådet istället. Som någon annan skrivit ovan, låt honom städa själv. Om han börjar bygga med lego, låt honom bygga med legot, bara han städar sen. Var inte arg på honom när han inte städar tillräckligt effektivt. För det första är han trots allt bara 5 år. För det andra så kanske han behöver distraktionen som legobygget ger honom
för att kunna orka städa (leva) ordentligt.

Självklart är det svårt att implementera detta när man har fler barn. Men gör ert bästa bara.
Att vara konsekvent är nog det enda som faktiskt funkar tror jag.

Jag skulle vilja skriva mer, men hinner inte just nu.

Hur fungerar 5-åringen när han är själv med sina föräldrar utan de andra barnen? och hur fungerar han på dagis/förskola?

Kan gott förstå om man blir less på nynnande, barnstoj och fel mat osv. Det finns helt enkelt utlösande faktorer i omgivningen. Kanske det skulle gå att strukturera tillvaron så att 5-åringen och dessa faktorer sammanträffar så lite som möjligt?

Kanske det också är så att 5-åringen utmärkt kan resonera men att när vissa utlösande faktorer finns så tar affekten överhanden även om man vet vad som är rationellt?

Vilken ålder har lillebror och lillasyster?

Millicent skrev:Härom morgonen, när jag själv sovit uselt tre nätter i streck pga bebis med tandsprickning och gick in till min argt mumlande nyvakna femåring med hälsningen: "God morgon älskling, du verkar lite ledsen, kan jag hjälpa dig?" och därefter fick ett morrande och en spark i ryggen som svar, började jag störtgråta och skrek "Men sluta slå mig då unge! Jag har inte gjort dig något!"

Han kanske har svårt att hantera spontana händelser? och svårt för verbal förmåga när irritationsnivån är triggad.

Millicent skrev:(Sedan visade det sig att han var arg för att lillebror vaknat tidigare än honom. Det är inte något jag kunde förutse, det är inget han brukar reagera på, det händer ganska ofta att brorsan vaknar först.)

Lillebror kanske inte bara vaknade utan även störde 5-åringens nattsömn med sitt vaknande?

Jag slogs mycket när jag var barn, tror främst att det var på grund av överstimuli men också när saker och ting inte gick som jag planerat i huvudet.

Kan bara säga detta ur mitt perspektiv:
När han blir arg, ignorera honom, låt honom vara, det blir bara värre om ni försöker kommunicera eller gud förbjude använda kroppskontakt. Han är redan uppe i varv, överstimulerad, ytterligare kommunikation och liknande förvärrar bara.

Har ni någon plats han kan vara på när han blir/är arg? Ett tyst rum utan stimuli?
Var konsekvent, varje gång han blir arg får han gå dit, efter ett tag lär han sig att han själv kan gå dit när han tycker det blir för jobbigt.

Som sagt, bara ur mitt perspektiv.

alixha skrev:Jag slogs mycket när jag var barn, tror främst att det var på grund av överstimuli men också när saker och ting inte gick som jag planerat i huvudet.

Kan bara säga detta ur mitt perspektiv:
När han blir arg, ignorera honom, låt honom vara, det blir bara värre om ni försöker kommunicera eller gud förbjude använda kroppskontakt. Han är redan uppe i varv, överstimulerad, ytterligare kommunikation och liknande förvärrar bara.

Har ni någon plats han kan vara på när han blir/är arg? Ett tyst rum utan stimuli?
Var konsekvent, varje gång han blir arg får han gå dit, efter ett tag lär han sig att han själv kan gå dit när han tycker det blir för jobbigt.

Som sagt, bara ur mitt perspektiv.

Tack, det är precis den här typen av råd jag är ute efter. Just nu delar han rum med sin lillebror men tanken är att han snart ska få ett eget rum, om en månad, när vi målat och gjort om arbetsrummet till honom. Vi pratar mycket om hur det kommer att se ut - nåja, jag pratar om färger och möbler (lugnt, få saker på väggarna etc), han pratar om att han vill ha en hylla full av Star wars-lego.

plåtmonster skrev:Hur fungerar 5-åringen när han är själv med sina föräldrar utan de andra barnen? och hur fungerar han på dagis/förskola?

Kan gott förstå om man blir less på nynnande, barnstoj och fel mat osv. Det finns helt enkelt utlösande faktorer i omgivningen. Kanske det skulle gå att strukturera tillvaron så att 5-åringen och dessa faktorer sammanträffar så lite som möjligt?

Kanske det också är så att 5-åringen utmärkt kan resonera men att när vissa utlösande faktorer finns så tar affekten överhanden även om man vet vad som är rationellt?

Vilken ålder har lillebror och lillasyster?

Millicent skrev:Härom morgonen, när jag själv sovit uselt tre nätter i streck pga bebis med tandsprickning och gick in till min argt mumlande nyvakna femåring med hälsningen: "God morgon älskling, du verkar lite ledsen, kan jag hjälpa dig?" och därefter fick ett morrande och en spark i ryggen som svar, började jag störtgråta och skrek "Men sluta slå mig då unge! Jag har inte gjort dig något!"

Han kanske har svårt att hantera spontana händelser? och svårt för verbal förmåga när irritationsnivån är triggad.

Millicent skrev:(Sedan visade det sig att han var arg för att lillebror vaknat tidigare än honom. Det är inte något jag kunde förutse, det är inget han brukar reagera på, det händer ganska ofta att brorsan vaknar först.)

Lillebror kanske inte bara vaknade utan även störde 5-åringens nattsömn med sitt vaknande?

Han kan funka betydligt bättre med bara en av oss - eller en av föräldrarna plus lillasyster (som är ca ett halvår). Han är också fenomenalt bra att ha med på utflykter, för det mesta. Han är ofta glad och extremt social, på det där lite gränslösa sättet som vissa npf-barn är - berättar gärna sitt livs historia för kompisars föräldrar etc. Kruxet är att det är svårt att hitta rätt nivå av stimulans. Om vi bara går hemma blir han uttråkad och sur av det, om vi rör oss ute bland folk brukar han bli på betydligt bättre humör, men det tröttar ut honom så att han får utbrott på familjen efteråt...

Hm, ett förslag. Du hade inte velat "spela in" endast med ljud så vi kan höra "konversationen" mellan dig och din son när det börjar urarta och lägga upp här? Precis före han blir arg och under tiden och när han börjar bli lugn.

Vi kan kanske "höra" vad problemet är tydligare. Bara ett förslag, du kan alltid radera röstklippet senare eller helt enkelt låta bli om du inte känner för det.

Mönster, mönster av beteenden, kluster av tanker och av känslor.
Tankeformer uppbyggda i oss sen väldigt tidig barndom, mönster uppbyggda sen tidig barndom för att skydda oss. Men istället för att skydda oss så låser dom in oss i beteendemönster.
Vad som sker är att dessa mönster ofta hindrar oss från att uppfatta och integrera med våran omgivning och dom vi relaterar till på ett rent vis.
Dom fungerar som ett filter för medvetande som blockerar direkt upplevelse av verkligheten.
Men dessa mönster är invävda i våran essens, då dom är essensens sätt att handskas med ett obegripligt flöde av information, sensation, upplevelse och spänning.

Genom åren som går så bygger vi upp lager på lager av dessa mönster, dessa kluster av tankar.
Detta skal runt om oss. Som en emotionell rustning, som är runt kroppen, men även runt psyket.
Tankar och känslor som vi skulle klassa som negativa, i den mening att dom förhindrar medvetandet från att expandera och genom att förhindra våran väsentliga varelse från att uttryckas. Vad det sedan ofta leder till är självskadebeteenden, utåtagerande i form av aggresivitet eller våld, själv-isolering, depression, självförakt m.m.

Har läst flera av råden som du fått här, och även om dom har varit väl menande så tror jag att vissa av dom kan vara rent skadliga och förstärka dom mönster som redan finns i ditt barn.

Det finns inget annat val än att jobba med och igenom dessa mönster, då dom har byggts upp under flera år, och det går inte att bli kvitt dom genom att försöka bli kvitt dom.
Man måste tillåta dom att existera och man måste tillåta sig själv att gå djupt in i dom.
Misstaget som många gör är att ta det som är negativt i dom själva eller i sina barn och försöker förändra det, förändra det genom vilja, genom lust, genom diciplin och bestraffning, genom envishet, genom beslutsamhet och genom frustration.
Men det är bakåtvänd logik. Dessa mönster är skapade av en anledning, dom är skapade för att skydda oss, ironiskt nog, då medvetande egentligen inte behöver beskyddning, men det förstår inte ett barn (inte speciellt många vuxna heller för den delen).
Så istället upplever ett barn dom så kallade "åtgärderna" som ett angrepp, så vad som då ofta sker är ytterligare vanemönster, vanemönster att bygga en sköld och en rustning mot allt som är bortom deras kontroll, så beteendena blir inlåsta i mönstrena. Ytterligerare vanemönster skapas således för att skydda mot omgivningens skadande influenser samt i våra
relationer till våra nära och kära. Så dessa beteenden blir då ofrånkomliga. Likt ett tåg på ett spår, med utstakad färdriktning.

Vi kan inte göra om mönstrena som dom är, dom är där av en orsak, och dom är skapade av den djupaste del i oss. Så om vi istället följer dom likt en labyrint, hela vägen in till centret så kommer vi att finna ett fönster in till essensen.
Det är genom våra mönster och vägen in i dom som vi har möjligheten att komma fram till sanningen om vilka vi är och vad problemen är grundade i.

För det är ju oftast så i dagens samhälle, att det talas mycket om symptom och symptom behandling eller beteende korrigeringar, när vi egentligen borde fokusera mer på vad det är som ligger till grund för det hela, enbart då har vi den sanna möjligheten att förstå och konfigurera om dom mönster och beteenden som styr oss som marionett dockor.

De här väldigt täta svängningarna i humöret, får mig att tänka lite borderline störning, men det behöver det ju inte vara och det är väl ingen katastrof iofs, är ju ofta behandlingsbart, till skillnad från NPF. Nu kan det förstås vara en kombination, vill inte skrämma upp er med ytterligare ngt att fundera på, femåringar kan såklart vara väldigt intensiva och växer fort ifrån saker...