När jag var liten kände jag då och då att jag hade hittat magiska punkter att titta på.
Punkter som fick mig att må väldigt bra och känna en enorm ro inom mig själv.
Tappade jag den punkten eller blev störd, kunde jag aldrig hitta den magiska punkten igen.

Idag när jag är vuxen har jag kommit på att det handlar inte om någon magisk punkt.
Utan det att jag sitter för mig själv och bara låter min blick liksom vara "bakom" om man säger.
Jag kan sitta på en stol och bara titta rätt fram, inte ha fokus på något... utan bara njuta av livet och tycka det är helt underbart.

Detta gör jag så ofta jag kan och tycker det är så underbart.

Är det någon mer som känner igen sig i detta?

Det var intressant att läsa ditt inlägg. Jag gjorde en lite liknande grej så ofta tillfälle gavs när jag var liten. Det var som om vissa föremål kunde få mig att lämna vår vanliga dimension, men ändå vara kvar. Alltså inte något sci-fi-stuk. Utan mer att jag kunde få syn på på ett föremål och fästa blicken på det och hamna i ett tillstånd där det kändes som att jag svävade. I det tillståndet visste jag att jag var kvar i vanliga världen, samtidigt som det kändes att jag var någon annanstans, en lugn och behaglig plats.

Nu kan jag uppleva en liknande känsla ibland då jag mediterar.

Tror det handlar om att man zonar ut och i stort sett vilar hjärnan vilket kan göra en avslappnar och lugn inom några sekunder. Men det har nog mindre med omgivningen att göra och mer med at ens hjärna får ett slags visuellt intryck som inte associerar till några tankar.