Jag läste i tråden "asperger och kriminalitet" att många här tror att folk med as. gärna umgås i subkulturer, därför att acceptansen mot olikheter är högre där, och att det mest är en slump vilken subkultur man hamnar i.

Jag kan delvis hålla med; många av oss umgås nog gärna i subkulturer bl.a. därför att acceptansen är högre där. Däremot tror jag inte det är en slump vilken det blir, för även vi väljer oftast vilka kretsar vi vill umgås i, däremot kan man trivas tillsammans med mer än en typ av människor.

Själv har jag umgåtts en hel del med (och gör det gärna nu också)

*vänsterfolk/fackliga
*miljövänner/naturmänniskor
*esteter/hippies (så länge de inte håller på med droger)
*andra människor med "gröna" jobb, som brinner starkt för sitt yrke (skogsfolk, park- och trädgårdsarbetare o.s.v.)
*fastighetsskötare
*"hälsomänniskor" (såna som brinner för motion, friluftsliv och hälsa)
*andra aspiesar

Vad tror ni andra om mitt resonemang, och i vilka kretsar trivs ni bäst?

Jag gillar vänstermänniskor, miljömänniskor och alla de övriga du listar upp! Kan inte säga att jag har speciellt många bekanta inom de här "lägren" men helt klart sympatiserar jag med dem! Exempelvis är jag en extrem klimat-människa. jag tycker att klimatfrågan överskuggar alla andra idag, och borde få USA, hizbollah, hamaz m fl att lägga ner sina f-benade vapen på nolltid! Men när segrade förnuftet egentligen ?????

Mitt klimat-engagemang kanske beror på ett av mina "AS" intressen, i barndomen som fortfarande sitter i, nämligen rymden och universum. När jag kör bil, vilket inte är så ofta, blir jag alltid lika irriterad över folk som "stressar" och jagar och pressar på bilarna framför. Sen tänker jag, de mår nog inte så bra, de vet inte sitt eget bästa, vilket gäller större delen av mänskligheten får man nog säga...........

Jag tror att vi AS-människor, eller "aspies", är mer vakna än de flesta "john doe" (medelsvensson). Vi ser farorna med dagens livsstil och vi vill skrika ut, men vi kanske inte är det bästa på att skrika, vem är bäst? det kanske är peter gabriel, sting, bono, paul simon, bruce springsteen, osv....jag väntar bara på den första "klimat-galan"....live aid climate....

Jag gillar mycket att umgås med esteter och liknande.

När det gäller acceptans mot olikheter så har jag märkt att det är bättre med det i storstäder än i småstäder. Mycket sannolikt beror det på just att det finns mer subkulturer där.

Man har ju hört talas om småstads- och storstads mentalitet. I småstäder verkar det vara så enkelspårigt och man blir utstött om man är annorlunda, kanske det också beror på att folk är så rädda för att göra bort sig och på så sätt inte bli accepterad.

Vad tycker du om detta? och ni andra?

Silent man

Kul att du verkar ha bra värderingar och gillar astronomi (både jag och min flickvän är intresserade av rymden, och jag kan dessutom känna igen de flesta stjärnbilderna på himlen).

Jag vet inte om folk, generellt sett är mer, eller mindre toleranta i småstäder. Själv är jag född och uppväxt i en småstad, och här verkar det vara ganska ok att vara lite udda. Problemet är väl snarare att "utbudet" av människor är mindre, så att det blir svårare att hitta likasinnade, på samma ort.
Men å andra sidan upplever jag att det finns ett hårdare och kallare klimat i storstaden, där folk är mer ytliga, allting man hittar på ihop med folk måste vara storslaget och kosta pengar, man är mer reserverad mot nya människor e.t.c.

-Så trots det mindre utbudet måste jag nog ändå säga att jag föredrar att bo i en liten, eller medelstor stad (20-100 000 inv) framför storstaden, eller den rena landsbygden.

Jo, astronomi är kul. Samt fenomen som vulkaner och så.

Sedan tycker jag att astronomi, parapsykologi och mystik överhuvudtaget är intressant.

Jag gillar att umgås med andra outcasts eftersom jag kan relatera till dem. Det finns liksom en resonansbotten hos människor som har "varit med".
Jag föredrar att umgås med bikers, punkare, kriminella, esteter, socialfall, invandrare, samt andra minoritetsgrupper. Men aldrig att jag skulle umgås med mjukisar från medelklassen. Där är det gott om idealism & stora ord, men också feghet, falskhet, och hyckleri i största allmänhet.

På den skola jag går nu, är det fullt av vänsterfolk från medelklassen, klädda i beige, brunt och grönt. De flesta är veganer. De ser ut att bara ha sett livets hårda sidor på tv. Väldresserade mjukisar. Så jag känner mig som en katt bland hermelinerna.

Ok, men varför kriminella? Nog för att de kan ha en väldigt tragisk bakgrundshistoria och nog för att många av dem kanske är bra människor innerst inne samt att samhället borde hjälpa dem med att få ordning på sina liv. Men jag kan inte riktigt förstå tjusningen i att hänga med ett gäng "goa" grabbar som slåss, gör bilinbrott, säljer knark och/eller vandaliserar.

Vad gäller socialfall, så undrar jag vilken typ av socialfall du menar; är det den stora majoriteten, d.v.s. bra och skötsamma människor, som helt enkelt haft otur i livet och blivit beroende av socialbidrag alt. f.d. missbrukare eller kriminella, som fått ordning på sina liv, men saknar egen försörjning så kan jag mycket väl förstå att de kan vara människor som du har utbyte av att vara med.
Men menar du missbrukare, eller arbetsskygga (fast fullt friska) människor har jag lite svårare att förstå det?

Krigarsjäl, du tycker inte om medelklassmjukisar och jag tycker inte om när folk sätter stämpeln i pannan på en grupp. Om det sen är medelsvensons, bögar, aspare eller judar är skit samma.

ford skrev:Ok, men varför kriminella? Nog för att de kan ha en väldigt tragisk bakgrundshistoria och nog för att många av dem kanske är bra människor innerst inne samt att samhället borde hjälpa dem med att få ordning på sina liv. Men jag kan inte riktigt förstå tjusningen i att hänga med ett gäng "goa" grabbar som slåss, gör bilinbrott, säljer knark och/eller vandaliserar.

Det är ju inte riktigt så enkelt. Det är ju dom svagaste, dom som inte klarar att anpassa sig eller själva blivit utsatta som gör sånt. Väldigt få ÄR kriminella utan BLIR istället kriminella.

Kan dra ett exempel som är mer vanligt än ovanligt (90% av alla mina gamla kompisar som blivit förhärdade kriminella har mer eller mindre samma historia):

Min bästa kompis sedan barnsben, hälften eritrean, hälften tattare, 100% ADHD:are (blåst på förhand) var världens snällaste kille. Jag menar verkligen världens snällaste. Den komplette altruisten. Talade alltid sanning, var alltid glad över att hjälpa till, tvekade aldrig att konfrontera mobbare eller att stå för det som han tyckte var rätt (jag har bl.a. sett honom utmana sju killar för att de hackade på en liten kille i skolan i en uppvisning av mod som...).

Tyvärr så råkade han ju dessutom vara neger, vilket de flesta av mobbarna (som väldigt sällan BLIR kriminella), inte var. Tar man alltså in tre svenska mobbare med svenska föräldrar på en rektorsexpedition och ställer det mot en neger med ADHD vars mamma är ute på villovägar, då är valet alltså ganska lätt.

I skolan hände det alltså att han ett flertal gånger efter att ha tagit konflikter för att hjälpa såna som var mindre eller svagare än honom ofta (alltid) var den som fick stå med mössan i hand. Han var ju neger, han hade ADHD och han var liksom inte riktigt, riktigt svensk (läs; Zlatan är inte en "lagspelare".).

Hemma var det inte mycket bättre. Morsans hans knarkade (knarka; att leva för drogerna) ordentligt och var inte så värst intresserad av barn, det var mest en exotisk grej hon hade gjort när hon var nere i Eritrea... mycket mer än så var det inte. Ofta tvingades han stjäla pengar av henne innan dom gick till droger för att kunna få mat... inte sällan tvingades han tigga mat av kompisars föräldrar.

När han var fjorton hade hans morsa tröttnat på "besväret" ("Om ni bara visste vilket helvete jag har med den där ungen.") och när han rökte hasch första gången i sitt liv vid tretton års ålder, ringde hon socialen och såg till att han fick LVU på sig.

LVU-hemmen är trevliga ställen... På första hemmet han kom till började dom med att låsa in honom i isolering när han vägrade samarbeta (tillstå sitt drogmissbruk) och blev verbal efter några timmars intervention. Han fick sitta där i två månader (trots att det är straffbart och "inte förekommer") tills han "lärde sig". Flera gånger tog han kontakt med socialen, flera olika kontaktpersoner, och samtliga lovade honom att han inbillade sig... de hade ju pratat med vårdhavarna på hemmet (och varje gång blev det ju värre). Till sist rymde han. Efter att tillbringat tre månader sovandes ömsom hos vänner, ömsom i trappuppgångar, ömsom ute (han var nu fjorton), fick han nog och ringde socialen. Och oj, lättnaden...

Jag minns hur han berättade att hans kontaktperson sagt åt honom att han skulle komma in, hur dom sett över rutinerna på stället, hur han inte skulle behöva åka tillbaks... allt han behövde göra var att komma in så skulle allt ordna sig, inga mer LVU-hem. Hon hade hört honom gråta, lyssnat på hans historia, hört hans desperation... hon förstod.

När han kom dit väntade två poliser som körde honom raka vägen tillbaks till stället han rymt ifrån.

När han kom ut var han något förändrad, inte så mycket men så att det märktes. Åren som följde blev han alltmer avert mot den orättvisa behandlingen i kontakten med soc och diverse instanser, hotfulla poliser som kallade honom för neger och slog honom (trots att han fortfarande var ett barn), socialare som lovade stort men höll smått, blaserat sadistiska vårdhavare på LVU-hem, placeringshem som såg till att han fick så lite som möjligt så att de kunde få så mycket som möjligt eller helt enkelt tröttnade när altruismens nymodighet gått över och verkligheten tagit vid. Han började även använda droger på riktigt nu och slussades ut och in genom varenda LVU-hem i Sverige. När han inte var där var han på fosterhem, fosterhem som... det är svårt att förklara för någon som inte har varit på ett sånt ställe... men man kan säga att de flesta placeringshem/fosterhem gör det för att 1) tjäna pengar, 2) att känna sig heliga (och om de ska kunna vara heliga måste placeringsbarnet ta sin roll som fördärvad och låta dem hjälpa det, gärna vara lite kuvad och oooomåttligt tacksam).

Spola fram en 7-8 år och du har en kille som är så nertryckt att minsta lilla kränkning leder till omedelbara repressalier i form av extremt våld. Därav ordet "respekt" och den snedvridning det tar i de här kretsarna, ett ord är inte bara ett ord, utan är representativt för ett liv av kränkningar. Lite som en slagen hund m.a.o. En höjd hand är det samma som ett slag. Hunden biter.

Nu tar vi nassepuhs situation i jämförelse:

Nassepuh gillade det mesta, det var inte så mycket som bekymmrade honom. Skolan var det väl lite sisådär med, men i stora drag gillade han den åsså. Han noterade ganska tidigt att en del i skolan gillade honom extra mycket. Kanske var det att han gillade dom? Det var få som gillade att han gillade dom på så sätt att de gav gillande tillbaka. Och det var som att gillandet föranledde gillande, som att det var någonting som saknades, så han gillade det, han gillade att bara behöva gilla, det var så enkelt. Han behövde liksom inte gillas på låtsas så länge han gillade på riktigt, dom tycktes veta skillnaden rent instinktivt utan att Nasse behövde förställa sig. Som att dom hade lärt sig vad riktigt gillande är, och framförallt, vad det inte är. Nasse tyckte dom nästan var som vuxna på så sätt och inte alls lika barnsliga som alla andra.

Samtidigt tyckte Nasse tyckte att det var konstigt att en del inte gillade dom som han gillade så mycket. Ofta var dom rent ut sagt dumma, retade dom för saker som inte alls hade med dom att göra... som deras föräldrar, eller deras kläder, eller deras sätt att tala. Nasse agerade ofta advokat därav, advokerade det som han tyckte var rätt. "Man ska gilla människor", sa Nasse, "se till situationen". Ofta blev han arg när andra inte delade hans uppfattning och redan i tidig ålder gick han in på rektorsexpeditionen och sa sin mening. "Nu sätter jag ner foten", sa Nasse.

Under åren som gick tyckte Nasse sig se en trend. Det verkade nästan som att en del fick annorlunda behandling. Man såg inte till situationen och vad som hände där, istället ältade man gamla fel, tillfälliga skavanker i personligheten, tillfällena då det alltför intensiva gillandet övergick i ogillande, tillfällen då bägaren rann över.

"Konstigt", tänkte Nasse och försökte få ihop det. Han visste ju att dom han gillade kanske inte alltid var så gillbara, vilket han sa till dom när dom inte var det, vilket också funkade, men han kunde inte förstå hur dom kunde vara så ogillbara hela tiden. "Det är ju bara att säga till dom", tänkte Nasse. "Alla vill ju veta varför man gillar dom så att dom kan gillas mer, dom vill ju inte höra varför dom inte gillas rent generellt. Märkligt. Alla blir ju gillbara utav att veta att dom är gillbara, så vad är problemet?"

Med tiden började alltfler ogilla Nasse för hans dramatiska "gilla, inte gilla" men Nasse missade mönstret. Om han togs in på rektorsexpeditionen för att ha umgåtts i fel sällskap tänkte han, "knepigt", och släppte det bara sedan.

Lärare var konstiga på så sätt tyckte Nasse. Och inte bara lärare utan människor runtomkring också. "Varför är det på ett sätt ena stunden, men ett helt annat den andra? Varför kan man inte ogilla nu, men gilla sedan? Varför hör de två ihop?"

"Näe", tänkte Nasse, "sånt tänk är alldeles för komplicerat för mig. Och egentligen, det berör ju inte mig..."

Nu spolar vi fram till skrivandes stund och vi har en helt annan Nasse, En Nasse som genom åratal av indoktrinering och analys tvingats lära sig samhällets hårda regler, hur människor fungerar. Vilken vikt fördomar har i vårt samhälle. Hur jävla insnöade vi är på vårt eget. Och till vilka längder folk kan gå för att dra ner andra på deras nivå. Att JANTELAGEN stavas med stora bokstäver.

Och nu tänker han...

Om jag hade varit medveten om detta då, skulle jag agerat annorlunda? Om jag i situationen sett eller märkt av hur pissigt jag blev behandlad p.g.a. min bakgrund, mina vänner, min inställning o.s.v.

Svaret:

Utan tvekan. Jag hade dragit upp en jävla eldstorm. Många av de människor som passerade obemärkt igenom mitt liv då, och gjorde riktigt dumma saker (utan att jag ens kopplade eller funderade över konsekvenserna), skulle jag med den insikten jag har nu över en del människors småsinthet... *blank space*

Allt är bara slump på så sätt. Vissa växter florerar i optimala förhållanden, andra blåser ner till ett inlopp med saltvatten, andra står med halsen upp till dynga och kan ändå inte se sambanden. De tror helt enkelt att allt luktar skit och näring finns i överflöd.

Insikten om att det inte riktigt är så är "att bli tacklad in i sargen".

Jag kan umgås med ALLA typer av människor. Gillar de allra flesta, både miljonärer och uteliggare. Mina umgängeskretsar har minst sagt varierat i samhällsklasser, huvudsaken är att folk är snälla tycker jag

missbutterfly skrev:Jag kan umgås med ALLA typer av människor. Gillar de allra flesta, både miljonärer och uteliggare. Mina umgängeskretsar har minst sagt varierat i samhällsklasser, huvudsaken är att folk är snälla tycker jag

Fint sagt tycker jag.

Tack ditt inlägg var också bra tycker jag. Känner både för dig och din vän.. Livets hårda skola gör en stark. Man ska vara glad att man gått igenom mycket skit tidigt i livet istället för att behöva tampas med enorma kriser i typ medelåldern när man vill kunna njuta av livet. Själv har jag bott på institution, legat flera månader inlagd på slutenpsyk,dessutom har jag bott på internatskola.Har träffat väldigt många ur alla samhällsklasser. Älskar människor (det är kanske lite annorlunda för en AS tjej)..

missbutterfly skrev:Älskar människor (det är kanske lite annorlunda för en AS tjej)..

??????

nassepuh skrev:

missbutterfly skrev:Älskar människor (det är kanske lite annorlunda för en AS tjej)..

??????

Antar jag inte får någon förklaring idag.

Tycker det var en ovanlig kass och okänslig kommentar iaf.

- Här är lite "empati".

- Här är en (dålig) jämförelse.

- Här är skälet till varför jag är bättre.

- Sån är du.

Förlåt, hörde inte själv hur det LÄT . Menar förstås inte att Andra AS-tjejer inte älskar människor. Gjorde ingen jämförelse alls där. Känner inte ens någon AS-tjej utan har bara hört att någon av de vanliga kriterierna för AS är att man ska Svårigheter socialt,det var absolut inget illa menat ledsen att jag uttryckte mig fel .
Ett problem jag har ibland är att uttrycka mig KLART i text, att tala tycker jag oftast känns lättare faktiskt.
Det jag menade var: Jag älskar människor,och att lära mig om andra och har ingen aning om hur vanligt det är för AS-tjejer men det jag förstått är vanligt är att "inte ha så stort intresse för socialt liv" och det har jag bara läst.jag har ett STORT intresse av socialt liv men jag blir enormt trött av det. Andra människor intresserar mig väldigt mycket och jag har väldigt svårt att tycka illa om någon annan.
Tycker du gick på lite väl hårt i slutet jag har alltid tyckt att jag är MYCKET SÄMRE (på allt), mindre värd än andra. Däremot kan jag alltid se något jag gillar hos andra, något jag skulle vilja kunna, bli eller ta efter.. Hatar mig själv, ska nog inte skriva något mer här. Allt jag gör blir ändå bara fel. Förlåt igen

Nä, så farligt var det inte missbutterfly. En formulering som missuppfattades. Du förklarade, no worries från min min horisont.

missbutterfly skrev:Förlåt, hörde inte själv hur det LÄT . Menar förstås inte att Andra AS-tjejer inte älskar människor. Gjorde ingen jämförelse alls där. Känner inte ens någon AS-tjej utan har bara hört att någon av de vanliga kriterierna för AS är att man ska Svårigheter socialt,det var absolut inget illa menat ledsen att jag uttryckte mig fel .
Ett problem jag har ibland är att uttrycka mig KLART i text, att tala tycker jag oftast känns lättare faktiskt.
Det jag menade var: Jag älskar människor,och att lära mig om andra och har ingen aning om hur vanligt det är för AS-tjejer men det jag förstått är vanligt är att "inte ha så stort intresse för socialt liv" och det har jag bara läst.jag har ett STORT intresse av socialt liv men jag blir enormt trött av det. Andra människor intresserar mig väldigt mycket och jag har väldigt svårt att tycka illa om någon annan.
Tycker du gick på lite väl hårt i slutet jag har alltid tyckt att jag är MYCKET SÄMRE (på allt), mindre värd än andra. Däremot kan jag alltid se något jag gillar hos andra, något jag skulle vilja kunna, bli eller ta efter.. Hatar mig själv, ska nog inte skriva något mer här. Allt jag gör blir ändå bara fel. Förlåt igen

Oj.

Jag undrade bara, tyckte det lät konstigt att du först drog upp dina vedermödor och hur bra du gick ihop med alla för att sedan förklara att du älskar människor (som du antar är annorlunda för en as-tjej).

I mina öron lät det som:

"Jag tycker synd om er, jag har värre erfarenheter, men jag hatar inte människor."

Och liksom, det är inte synd om mig (medlidande, tvi). Inte hatar jag människor heller (om dom inte klampar in under Battlestar Galactica).[img]http://www.freesmileys.org/emo/confused004.gif[/img]

Och istället för att grubbla vidare över det, så ventilerade jag...

Jag har liksom en tendens att skapa reaktioner när saker är oklara och jag inte förstår.[img]http://www.freesmileys.org/emo/whacky077.gif[/img]

En majoritet på det här forumet kan nog skriva under på att det jag skriver kan tas med både en och två nypor salt ([img]http://www.freesmileys.org/emo/whacky115.gif[/img]) och du behöver inte alls känna det som att du gjort något fel.

Fascinerande historia, Nassepuh.

Själv hade jag så jobbigt med att ständigt vara ny i klassen under skoltiden så jag var nog inte så medveten om vad som hände kring mig. Hade fullt upp med att klara mig själv och undvek nästan alla människor.

Mina insikter om den hårda världen har kommit långt senare när jag kommit till ro mera med mig själv.

Låter som att du ändå är en väldigt social människa som bryr dig om mycket mer än några avgränsade specialintressen..

Oki,ville bara klargöra att jag inte menade något illa utan det blev bara fel.. Vill även säga att jag inte menar att jag är socialt begåvad, utan INTRESSERAD. Ofta försöker jag alldeles för hårt att passa in men lyckas ändå aldrig riktigt.. Har som sagt umgåtts med många olika typer av människor men aldrig känt äkta gemenskap..Oftast väljer jag ensamheten numera då gör man ialla fall inte fel eller sårar någon annan.

Thunderchild skrev:Fascinerande historia, Nassepuh.

Själv hade jag så jobbigt med att ständigt vara ny i klassen under skoltiden så jag var nog inte så medveten om vad som hände kring mig. Hade fullt upp med att klara mig själv och undvek nästan alla människor.

Låter jobbigt. Antar att jag haft tur på så sätt att människor har dragits till mig och respekterat mitt space och mina egenheter, även om min resa inte heller varit en färd i lingonskogen och människorna inte uteslutande varit guds bästa exemplar. Valde ofta också bort kompisars umgänge för ensamlekar eller formade umgänget så att det passade mig.

Thunderchild skrev:Mina insikter om den hårda världen har kommit långt senare när jag kommit till ro mera med mig själv.

Så var det för mig också.

Thunderchild skrev:Låter som att du ändå är en väldigt social människa som bryr dig om mycket mer än några avgränsade specialintressen..

Tack.

Jo, jag är en extremt social människa när jag tillåts att vara det på mina villkor och i valfria doser. Betydligt svårare när man ska ha en ömsesidig tvåvägskontakt eller försöka skaffa kompisar, jag har aldrig skaffat en kompis i hela mitt liv liksom, har inte en aning om hur man gör eller ska bete sig. Sånt har andra skött åt mig.

Och just nu är jag ju inte social irl ö.h.t. (kanske mest för att jag känner att det inte längre funkar så som det gjorde förut och känner mig ganska vissen över att människor komplicerar saker så in i helvete).

Annars är det ju ganska svårt att avgöra om någon är social med ett forum som basis kan jag tycka. Jag tror inte heller det är så enkelt som att säga att en människa antingen är social eller asocial, det är ju oftast sånt som omständigheterna dikterar.

missbutterfly skrev:Oki,ville bara klargöra att jag inte menade något illa utan det blev bara fel.. Vill även säga att jag inte menar att jag är socialt begåvad, utan INTRESSERAD. Ofta försöker jag alldeles för hårt att passa in men lyckas ändå aldrig riktigt.. Har som sagt umgåtts med många olika typer av människor men aldrig känt äkta gemenskap..Oftast väljer jag ensamheten numera då gör man ialla fall inte fel eller sårar någon annan.

Oki, det är lugnt.

Jag antar att jag är precis en sådan där "medelklass-mjukis" som krigarsjäl nämnde innan. I alla fall om man ser den jag är idag. När jag var yngre skulle vissa kalla mig estet, andra "knarkare"och psykfall (dock aldrig kriminell). Hatar att bli dömd efter yta och hur man uppfattas för den bilden folk ser utifrån av mig (och dömer,bildar sig en uppfattning om hur jag är som person) ALDRIG stämmer med hur jag är på riktigt.

Jo, det är inte lätt att bedöma folk. Jag tror att jag tyckt i stort sett samtliga av mina nära vänner var idioter första gången jag träffade dem. Som tur är lärde jag känna dem ändå. Inte beroende på min stora öppenhet utan mer av slump och yttre omständigheter.

Tycker faktiskt utseendet,kläder,tatueringar och ditt o datt inte säger piss om VEM man är. Jag har en (säkert tråkig) neutral klädstil. Det ligger aldrig i mitt intresse att förmedla något genom en särskild "stil". Men personligen gillar jag inte för mycket detaljer på kläder och massa smycken och sådant..