Flatline skrev:

Alien skrev:Det verkar mest som att folk inte vill se ut som en mupp.

Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Jag kanske inte är den mest flexibla eller ens empatiska människan men det handlar egentligen inte om hur dan jag är som person.
Problemet ligger i att folk har en tendens att skapa mallar i sina huvuden om hur en grupp människor är sett ifrån skräckexempel.
Det gäller att skapa en tydlig klyfta som inte stämmer överense med deras tankar om hur man borde vara för att kunna bryta ett sådant mönster.
Därför är jag noga med det.

Men hur vet du vilka fördomar/stereotyper folk du möter har? Och om man måste "skapa en tydlig klyfta", då blir det ju också ett slags press. För övrigt, tänk om man är precis som mallen, ska man låtsas vara en annan då?

T ex om man gillar att klä sig praktiskt och struntar i modet, ska man tvinga sig att följa modet ändå? Om man har (i vissas ögon) barnsliga intressen, ska man dölja dessa intressen då (el rentav sluta med dem)?

Jag är helt enkelt mig själv, Min personlighet går före min Asperger alla dagar i veckan. Försöker inte vara en förebild eller presentera alla med AS.

Förebilder är väl något grupptänkare är i desperat behov av?
Funktionshjälpmedel för de som har svårt att reflexmässigt hantera statistisk signifikans och relevans. Samt har benägenhet för anekdotisk bevisföring.

Jag vill låtsas inte ha as, en förebild med andra ord.

Jag representerar inte ens mig själv bra för tillfället. Har ett riktigt elakt sjukdomsskov men hund måste ut iallafall, vilket har medfört udda hundrastningar iklädd slafsiga kläder. Men hunds behov går före min eventuella image. Det bara är så.

Jag är nog lika mycket eller lite förebild för mänskligheten som jag är för aspergern. En i mängden med andra ord. Varken mer eller mindre än vad jag vill vara heller.

Puzzle skrev:Jag är nog lika mycket eller lite förebild för mänskligheten som jag är för aspergern. En i mängden med andra ord. Varken mer eller mindre än vad jag vill vara heller.

Fullt ärligt så intresserar jag mig inte för att representera ett spektra, helt enkelt för att det det inte går. Inte ens AS är för smalt för att kunna representera. Blir ju jättefånigt om jag ska försvara en grupp när jag bara kan utgå från mig själv.

Med det sagt pendlar jag en hel del mellan hur jag är som person, och hur jag orkar vara som person. Det kan skifta månatligt i den form att jag ena månaden kan ha väldigt mycket överskottsenergi och komma ihåg så många av mina manus att jag förvånar mig själv, men när energin är totalt slut efter ~30 dagar så finns ingen energi att spela neurotyp alls, varpå en socialt bakfull period på två-tre månader kan ta vid, och den perioden är jag så less på allt vad skådespel innebär att jag vore en urusel representant för något AS-kollektiv, men under den tiden är jag till min hälsas fördel mig själv, vilket är det jag mår bäst av att vara.

Varför jag ens gör såhär handlar om Pinocchio-komplex, enligt egen självrannsakan. Viljan att vara normal då det är som att befinna sig på nordpolen från att egentligen vara en sydpolare.