Mats skrev:För mig spelar det ingen som helst roll om AS kallas "medfödd obotlig sjukdom", "utvecklingsstörning", "handikapp", "funktionsnedsättning", "ett annorlunda sätt att fungera" eller vad man nu hittar på att kalla det.

Det är ett jävla helvete oavsett hur det klassificeras och för mig som är allvarligt drabbad finns ingen fungerande hjälp att få.

Med all respekt, vad är ett jävla helvete?
Har märkt att AS ofta får ta skulden för dåligt beteende från NTs eller det sjuka samhället i övrigt.

Beklagar du inte får den hjälp du behöver, Svenska samhället har varit på g neråt länge nu :/

triggerhappyD skrev:...
Har märkt att AS ofta får ta skulden för dåligt beteende från NTs eller det sjuka samhället i övrigt.

Är du medveten om att AS innebär att man har svårigheter med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga, att man ofta har samsjuklighet i form av andra problem, diagnoser som ADHD samt en eller flera personlighetsstörningar och ofta även problem med tvång, ångest och depressioner?

Ska man skuldbelägga samhället för detta menar du?

Wine skrev:Är du medveten om att AS innebär att man har svårigheter med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga, att man ofta har samsjuklighet i form av andra problem, diagnoser som ADHD samt en eller flera personlighetsstörningar och ofta även problem med tvång, ångest och depressioner?

Ska man skuldbelägga samhället för detta menar du?

Är du medveten om att inte alla med AS har en samsjuklighet? Att social interaktion, ömsesidig kommunikation och föreställninsförmåga går att förbättra och öva upp? Att inte alla aspergerare beter sig som arslen?

tahlia skrev:

Wine skrev:Är du medveten om att AS innebär att man har svårigheter med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga, att man ofta har samsjuklighet i form av andra problem, diagnoser som ADHD samt en eller flera personlighetsstörningar och ofta även problem med tvång, ångest och depressioner?

Ska man skuldbelägga samhället för detta menar du?

Är du medveten om att inte alla med AS har en samsjuklighet?

Ja, om du läser mitt inlägg igen så kanske du kan se att jag inte heller har skrivit att det gäller alla med AS diagnos.

tahlia skrev:Att social interaktion, ömsesidig kommunikation och föreställninsförmåga går att förbättra och öva upp? Att inte alla aspergerare beter sig som arslen?

Ja det vet jag om, en del som fått AS diagnos som barn eller unga uppfyller heller inte kriterierna för att få diagnos som äldre eller vuxna.

Du verkar ha en benägenhet att ofta övertolka eller feltolka, (missförstå?) och överdriva, ingenstans i mitt tidigare inlägg skrev jag eller ens antydde jag heller att individer med AS beter sig som enligt ditt eget sätt att uttrycka dig "arslen".

Poängen med mitt inlägg var att peka på att det kanske inte är helt rimligt att skuldbelägga samhället för sina egna brister och tillkortakommanden som kanske beror mycket på ens eget sätt att fungera, på ens beteenden, personlighet o.s.v.

Wine skrev:Poängen med mitt inlägg var att peka på att det kanske inte är helt rimligt att skuldbelägga samhället för sina egna brister och tillkortakommanden som kanske beror mycket på ens eget sätt att fungera, på ens beteenden, personlighet o.s.v.

Så du tog dig friheten att förutsätta att vederbörande pratade om människor med AS som faktiskt har ett dåligt beteende etc? Du får sluta misstolka sådär.

tahlia skrev:

Wine skrev:Poängen med mitt inlägg var att peka på att det kanske inte är helt rimligt att skuldbelägga samhället för sina egna brister och tillkortakommanden som kanske beror mycket på ens eget sätt att fungera, på ens beteenden, personlighet o.s.v.

Så du tog dig friheten att förutsätta att vederbörande pratade om människor med AS som faktiskt har ett dåligt beteende etc? Du får sluta misstolka sådär.

Nej det gjorde jag inte, nu övertolkar du igen, om du läser vad jag skrev en gång till så kanske du förstår:

Wine skrev:Är du medveten om att AS innebär att man har svårigheter med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga, att man ofta har samsjuklighet i form av andra problem, diagnoser som ADHD samt en eller flera personlighetsstörningar och ofta även problem med tvång, ångest och depressioner?

Ska man skuldbelägga samhället för detta menar du?

Man får diagnosen AS av en anledning eller hur, att man har en funktionsnedsättning?

triggerhappyD skrev:

Mats skrev:För mig spelar det ingen som helst roll om AS kallas "medfödd obotlig sjukdom", "utvecklingsstörning", "handikapp", "funktionsnedsättning", "ett annorlunda sätt att fungera" eller vad man nu hittar på att kalla det.

Det är ett jävla helvete oavsett hur det klassificeras och för mig som är allvarligt drabbad finns ingen fungerande hjälp att få.

Med all respekt, vad är ett jävla helvete?
Har märkt att AS ofta får ta skulden för dåligt beteende från NTs eller det sjuka samhället i övrigt.

Ja, vad är ett jävla helvete? Wine verkar har fattat vad det handlar om. Jag har så stora svårigheter med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga att mitt liv blir ett jävla helvete. Det är inte samhällets fel utan det är jag som är handikappad (eller obotligt sjuk eller "funktionsnedsatt" eller vilken eufemism man nu vill använda.)

Sen finns det andra som har lindrigare former av AS och klarar sig bättre än jag. Dem kan jag bara gratulera.

triggerhappyD skrev:Beklagar du inte får den hjälp du behöver, Svenska samhället har varit på g neråt länge nu :/

Ja, det är synd. Vården säger rent ut att de inte kan hjälpa mig med mina problem.

Skulle inte AS kunna vara en sjukdom rent definitionsmässigt? eller i iallafall ingå under sjukdom?

Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa. Med sjukdom avses i första hand ett förhållande som sätter normala funktioner ur spel och som kan vara dödligt, men också mer allmänt ett diagnostiserat lidande.

alixha skrev:Skulle inte AS kunna vara en sjukdom rent definitionsmässigt? eller i iallafall ingå under sjukdom?

Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa. Med sjukdom avses i första hand ett förhållande som sätter normala funktioner ur spel och som kan vara dödligt, men också mer allmänt ett diagnostiserat lidande.

Jo och jag fattar faktiskt inte vad det är för mening med att hänga upp sig på att man använder ordet.

Wine skrev:

alixha skrev:Skulle inte AS kunna vara en sjukdom rent definitionsmässigt? eller i iallafall ingå under sjukdom?

Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa. Med sjukdom avses i första hand ett förhållande som sätter normala funktioner ur spel och som kan vara dödligt, men också mer allmänt ett diagnostiserat lidande.

Jo och jag fattar faktiskt inte vad det är för mening med att hänga upp sig på att man använder ordet.

Det är väl populärt nu för tiden att hänga upp sig på olika ord och benämningar även om man egentligen inte vet om ordens och benämningarnas egentliga betydelse eller historia, skulle jag tro.

alixha skrev:Skulle inte AS kunna vara en sjukdom rent definitionsmässigt? eller i iallafall ingå under sjukdom?

Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa. Med sjukdom avses i första hand ett förhållande som sätter normala funktioner ur spel och som kan vara dödligt, men också mer allmänt ett diagnostiserat lidande.

Så du har alltså en fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa?
Själv är jag född med en fysiologisk avvikelse rörande hjärnan, dvs ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Ohälsa är något helt annat.

tahlia skrev:Så du har alltså en fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa?
Själv är jag född med en fysiologisk avvikelse rörande hjärnan, dvs ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Ohälsa är något helt annat.

Jag har utan något som helst tvivel både psykologisk och social ohälsa.

I ditt fall kan jag bara gratulera dig till att din avvikelse är så pass lindrig att den inte innebär någon ohälsa.

Mats skrev:Jag har utan något som helst tvivel både psykologisk och social ohälsa.

I ditt fall kan jag bara gratulera dig till att din avvikelse är så pass lindrig att den inte innebär någon ohälsa.

Ohälsa är, för aspergare, följdsjukdomar så som depression, ångest, OCD etc. Med social ohälsa syftar de f.ö på exempelvis en beroendeproblematik. Har du en sådan?

Mats skrev:I ditt fall kan jag bara gratulera dig till att din avvikelse är så pass lindrig att den inte innebär någon ohälsa.

Mja... 5 års depression med perioder på kanten till apati tillsammans med en ångest som kunde sitta i under månader vetefasen om det är så mycket att gratulera till. Är friskförklarad från depression sedan drygt 8 år tillbaka men det beror blott och enbart på att jag har mått så vansinnigt dåligt tidigare att det normalt folk kallar depression det kallar jag en dålig dag.
Kanske det är värt en gratulation?

Jag borde inte låta mig dras in i hela "vem har det värst"-skiten. Speciellt inte med någon som uppenbart är deprimerad och därför inkapabel att se förbi sitt egna dåliga mående för tillfället (jag blämmer inte, jag var likadan själv när jag var där) men det blev bara en människa för mycket som antog att jag mår så satans bra hela tiden.

tahlia skrev:

Mats skrev:Jag har utan något som helst tvivel både psykologisk och social ohälsa.

I ditt fall kan jag bara gratulera dig till att din avvikelse är så pass lindrig att den inte innebär någon ohälsa.

Ohälsa är, för aspergare, följdsjukdomar så som depression, ångest, OCD etc. Med social ohälsa syftar de f.ö på exempelvis en beroendeproblematik. Har du en sådan?

Det är rätt talande om det är så att mina sociala problem inte räknas som social ohälsa. Det betyder att samhället inte ens erkänner dem som problem.

EDIT: Var hittade du din definition av "social ohälsa"? Den verkar inte finnas på Wikipedia.

tahlia skrev:

Mats skrev:I ditt fall kan jag bara gratulera dig till att din avvikelse är så pass lindrig att den inte innebär någon ohälsa.

Mja... 5 års depression med perioder på kanten till apati tillsammans med en ångest som kunde sitta i under månader vetefasen om det är så mycket att gratulera till. Är friskförklarad från depression sedan drygt 8 år tillbaka men det beror blott och enbart på att jag har mått så vansinnigt dåligt tidigare att det normalt folk kallar depression det kallar jag en dålig dag.
Kanske det är värt en gratulation?

Jag borde inte låta mig dras in i hela "vem har det värst"-skiten. Speciellt inte med någon som uppenbart är deprimerad och därför inkapabel att se förbi sitt egna dåliga mående för tillfället (jag blämmer inte, jag var likadan själv när jag var där) men det blev bara en människa för mycket som antog att jag mår så satans bra hela tiden.

OK, Sorry.

Det jag inte förstår är varför det är så viktigt för dig att poängtera att du inte lider av ohälsa när du uppenbart inte mår bra.

Mats skrev:Det jag inte förstår är varför det är så viktigt för dig att poängtera att du inte lider av ohälsa när du uppenbart inte mår bra.

Jag kan poängtera att jag lider av ohälsa om jag vill, saken är den att då nämner jag inte AS utan depression, nedstämdhet eller ångest exempelvis.

När jag pratar om mitt funktionshinder så handlar det, för min del, i första hand om sensoriska problem samt en enorm energiåtgång i umgänge med andra. Sedan finns ju småsaker som en viss grad av perfektionism eller vanor som, när de bryts, kan uppröra mig oerhört men det är saker jag maskerar såväl hemma som borta eftersom jag ser dem som mina egna problem och därför inte är bekväm med att låta andra få skit för det så att säga.

Att det är viktigt just för mig personligen att skilja dem åt beror på att människor runt mig behöver förstå att det ena kan jag tillfriskna från eller ha bättre och sämre dagar kring - det andra är ett konstant.

Har dock hört av andra inom vuxenhabiliteringen att centralstimulerande medicin kan accentuera aspergerdrag, så det är förmodligen sant. Ska testa centralstimulerande ganska snart. Annars har jag av alla inom psykiatri, LSS och vuxenhab bemötts bra förutom av en kvinnlig ptp psykolog en gång. Däremot har den nya lss handläggaren inte förstått hur stora stödbehov jag kan ha, men det är en annan sak.
Däremot har jag blivit utsatt för diskriminering i arbetslivet, men det är en annan sak.
/xty3457

tahlia skrev:Att det är viktigt just för mig personligen att skilja dem åt beror på att människor runt mig behöver förstå att det ena kan jag tillfriskna från eller ha bättre och sämre dagar kring - det andra är ett konstant.

OK. Du verkar ha hopp om att kunna må bra trots AS. Det har inte jag. Jag är inte intresserad av en tävling om vem som har det värst men kan ändå konstatera att mina svårigheter med AS skiljer sig från dina. Med mina AS-svårigheter finns det inte en chans i helvete att jag någonsin kommer att kunna må bra. Därför känns det rimligt för mig att inkludera min AS i det som orsakar min ohälsa.

Mats skrev:OK. Du verkar ha hopp om att kunna må bra trots AS. Det har inte jag. Jag är inte intresserad av en tävling om vem som har det värst men kan ändå konstatera att mina svårigheter med AS skiljer sig från dina. Med mina AS-svårigheter finns det inte en chans i helvete att jag någonsin kommer att kunna må bra. Därför känns det rimligt för mig att inkludera min AS i det som orsakar min ohälsa

Tja, den är ju inkluderad som en orsak.
Vad gäller hopp - jag måste ha hopp. Jag har ett barn med AS och svår depressions- och ångestproblematik som i perioder blir helt utslagen av ångest och inkapabel att ta sig ut i livet alls. Efter en sådan smäll får hon slita som ett djur för att komma tillbaka för att sedan riskera att trilla tillbaka igen. Just nu är en intensivt dålig period. Om jag inte har hopp, vem ska hon då luta sig mot när hennes eget hopp inte räcker till?
Det är kanske det du behöver också, någon som kan hålla hoppet uppe åt dig när det är för mörkt hos dig själv för att kunna göra det.

tahlia skrev:Det är kanske det du behöver också, någon som kan hålla hoppet uppe åt dig när det är för mörkt hos dig själv för att kunna göra det.

Ja, det är precis det jag skulle behöva, men med de stora svårigheter jag har med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga är det en utopi att jag skulle kunna hitta någon sådan. Det gör min depression obotlig.

Mats skrev:Ja, det är precis det jag skulle behöva, men med de stora svårigheter jag har med bl.a. socialt samspel, med begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga är det en utopi att jag skulle kunna hitta någon sådan. Det gör min depression obotlig.

Nu tänker jag inte ens ge mig på att försöka låtsas att jag vet hur förödande ensamhet kan vara då jag inte varit i närheten av den. Vad jag kan begripa är att den absolut kan bli så total att den i sig orsakar depression. Det jag också vet är att depression, när den har utbrutit, sitter på insidan och kan inte lagas med yttre förändringar så som exempelvis en ny partner, att flytta, byta garderob eller något annat åt det hållet. Förändringen måste komma inifrån. Samtidigt begriper jag ju att det blir osedvanligt krångligt när ensamheten är roten till problemet.
Det jag tänker är att man antagligen måste laga insidan först och sedan åtgärda de yttre omständigheterna som orsakar problem. Men det är lätt att säga, förbannat mycket svårare att göra - tyvärr vet jag det också.

tahlia skrev:Förändringen måste komma inifrån. Samtidigt begriper jag ju att det blir osedvanligt krångligt när ensamheten är roten till problemet.

Det är inte bara osedvanligt krångligt i mitt fall. Det är helt omöjligt.

Jag får ha det så här tills jag dör och sedan när jag är död spelar det inte längre någon roll. Då är problemet borta.

Mats skrev:Det är inte bara osedvanligt krångligt i mitt fall. Det är helt omöjligt.

Jag får ha det så här tills jag dör och sedan när jag är död spelar det inte längre någon roll. Då är problemet borta.

Om tankarna drar mot att göra dig av med problemen före utsatt tid, så att säga, kan du göra mig (fast egentligen dig själv) tjänsten att ta kontakt med någon först? Det finns en hel tråd klistrad med olika kontakter man kan använda sig av.