Jag hade svårt för att gråta i tonåren. Numera har jag inga problem med det, men det blir mest när jag ser något på tv som berör mig. "Spårlöst" har jag ofta svårt att se utan att det kommer tårar t ex. Jag blir starkt berörd när människor (familjer) återförenas.

Har lätt att bli tårögd av starka känslor på film och ibland med musik. Blir även tårögd av känslosamma historier om barn och djur, sånt som kommer på internet. I gråta ingår att snyfta och det brukar jag inte göra.

Skulle vilja gråta som man gjorde när man var liten. Skulle vara en skön känsla att få uppleva en sån gråtattack igen.

-Visst kan jag det.

Om jag är kraftigt upprörd så kan det hända, har aldrig gråtit av glädje. Kan dock få tics både när jahög är positivt upphetsad eller nelgigativt belastad. Postiva ticks består för mig ofta av ofrivilliga rörelser med händerna, negativa med klappningar. Vet inte om det faktum att jag äter Cipralex har förvärrat mina ticks. Har dock allid även normalt en viss nivå av ticks som att pilla med håret etc. Har aldrig sökt läkarhjälp eller medicinerat för ticks. Enda gången en psykolog frågat om ticks var de var mycket kraftiga på grund av en depression.

Vet inte om det faktum att jag är man bidrar till att jag inte gråter så mycket.
Märkte dock att då jag umgicks mycket med kvinnor under en termin på högskolan så verkar jag
ha lättare att iallafall få tårvätska i ögonen.

Har aldrig gråtit ledsna tårar, eller sorgsna, arga, hur nere jag än varit.
Gråter däremot ofta av rörelse, då folk gör storslagna saker, romantisk musik, benjamin syrsa som sjunger på julafton.

Jag gråter ganska ofta, men om något riktigt hemskt har hänt, att någon har dött t.ex, brukar det ta lång tid för tårarna att komma, ibland månader efter att det hände. Jag kan absolut inte göra det framför andra heller, så på begravningar framstår jag säkert som väldigt känslokall. Ju mer jag känner, desto stelare blir jag.

Jag gråter sällan, senast var nog 2011 när en chattkompis dog. Vi hade aldrig träffats irl men han är nog den människa jag sörjt mest.

Härom veckan skrattade jag så jag grät. Räknas det?

jesusiscool skrev:

higgspartikel skrev:

Meppe skrev:Och jag blir så jävla trött på folk som tjatar om hur andra borde reagera.

Du kan ta och slappna av lite, jesusiscools kommentar var nog tänkt som kritik mot Asperger-stereotypen i boken.

ja, boken är lite konstig. Ser ändå fram emot att se den som pjäs på Statsteatern (har redan träffat skådespelarna).
Det är nått med vissa som har ASD-diagnos så att de inte riktigt klarar av det där med sorg och saknad (annorlunda hjärnor).

jesusiscool: Vad grundar du det påståendet på? Finns det forskning på det?

För att svara på trådfrågan, ja, jag kan gråta men gör det ganska sällan, bara när jag är väldigt upprörd. Men så är det väl för dem flesta, antar jag.

Ja herregud, jag skriver som Barbro Lindgren: Om man samlade alla tårar jag gråtit i mitt liv skulle det nog bli en hel hink full!
Jag har oerhört lätt till gråt och är vansinnigt lättrörd. Snörvlar mig igenom Disneyfilmer, bölar på musikaler, hulkar när jag ser djurdokumentärer...

Kan inte hålla mig från att säga:

Riktiga män gråter inte.

Jag kan men jag gör det aldrig. Ser ingen mening med det.

Jag gråter nästan varje dag. Kan inte styra mina känslor alls i mina ständigt misslyckade försök att jämt behöva spela neurotypisk/"normal". I mitt fall är det nog mera "Kan du sluta gråta?" än "Kan du gråta?" som är en mer relevant frågeställning.

Jag måste vara felmonterad.

Ja, det kan jag. Gråter inte så ofta. Men det händer då och då.

Jag grät inte alls då min far dog. Jag var ett litet barn då men minns både honom och begravningen. Jag grät inte då min morfar dog och jag var i yngre tonåren. Jag hörde att min mormor hade dött och jag grät inte heller. Sedan har några andra släktingar dött och jag har inte gråtit heller. Jag vet inte om jag kan gråta pga dödsfall. Döden är liksom bara ett avbrott, ett bland alla andra brott i tillvaron och min tillvaro är kantat av permanenta brott. Jag brukar avskärma mig från dessa brott, rent mentalt. Jag blir därför inte berörd, troligen därför att jag inte kan hantera dem. Min bror undrade en gång om jag inte skulle komma på hans begravning. Jag svarade inte.

Men jag kan gråta över andra saker, ganska ofta faktiskt. Varje vecka. Det kan vara någon som berört mig som jag sett eller läst om eller då jag tänker på problem i min egen historia, lite självömkande kanske.

nescio skrev:Kan inte hålla mig från att säga:

Riktiga män gråter inte.

Så - riktiga män, är typ robotar ?
Good to know!

nescio skrev:Kan inte hålla mig från att säga:

Riktiga män gråter inte.

Ska man vara sådär könsstereotypisk så har väl inte en riktig man en katt på sin avatar heller.

Om det är av intresse hur en NT (eller nästan NT) har det, så:

Jag har hela livet haft nära till mina känslor, både positiva och negativa. Men under de senaste decennierna (!) så har jag drabbats av olika sorters sorg och andra motgångar som jag inte kunnat bearbeta på något bra sätt. Till sist stängdes mina känslor av, och jag känner nästan ingenting längre, vad som än händer. Följaktligen händer det sällan att jag skrattar eller gråter.

Endast en känsla finns kvar: Känslan av hopp eller hopplöshet. Den förstnämnda ger mig energi, den sistnämnda kan få mig fullständigt kraftlös.

Men jag anser inte att detta är ett normalt tillstånd. Det normala anser jag vara att inte kunna låta bli att ge uttryck för riktigt starka känslor.

Ja, jag kan gråta.

Var faktiskt tvungen att fundera lite på hur mina känslor fungerar men jag är nog också en sån där som är väldigt nära mina känslig så istället för vanliga "glad, arg, ledsen" så är jag i extas, riktigt förbannad eller totalt fördärvad. Sen har jag väl någon form av neutral men det känns mest som "nollställt", alltså inte att man helt enkelt inte känner något just då utan man har slagit på en knapp som har stängt av allting.

Sen i bland så visar jag fel känslor men det är nog mest att jag ler fast jag inte menar det, som om man får reda på något hemsk eller om man blir riktigt äcklad så känner man hur läpparna dras upp i ett leende. Väldigt otrevligt för det blir som ett "tvångsleende" fast man inte vill.

Jodå, fast inte av de typiska skälen. Gråter inte för småsaker, eller på begravningar. Blir tårögd av att prata om känslomässiga saker ibland (fast det är inte för att jag är ledsen). Har dessutom upptäckt alldeles nyligen att jag kan gråta på riktigt oxå, och att det har en intressant effekt som jag dock föredrar att inte utveckla vidare just här och nu.

tyvärr nästan inte.

Gråter sällan. Kan rinna en och annan tår ibland, men det räknas knappt. Storlipar kanske vartannat år, riktigt skön ventil.

CarolusRex skrev:Ska man vara sådär könsstereotypisk så har väl inte en riktig man en katt på sin avatar heller.

Det är en hankatt.

Jag gråter väldigt, väldigt sällan. Kan inte ens komma ihåg när det var sist. Önskar att jag kunde gråta oftare så jag kunde få ur mig alla känslor. Ibland blir det problem också när jag inte visar att jag är ledsen på samma sätt som andra människor gör, då förstår dom inte att jag är ledsen och att jag verkligen bryr mig om vad som händer utan de tror att jag är känslokall i de lägena fast jag känner massor av saker.

Jag gråter jätteofta. Det blir massvis med tårar så fort jag börjar skratta.