Hej mitt namn är Fredrik Andersson och jag studerar på Umeå universitet och ska nu till våren skriva en c uppsats.

Denna uppsasts kommer handla om individer med AS och deras uppfattningar om att delta i en lagidrott eller någon annan form av idrott.

Vad skall man tänka på som ledare när man får möta individer med AS?

Om du är fysisk aktiv (idrottar, deltar i en förening eller utövar annan sport) vad fick dig att börja idrotta? Vem påverkade ditt val?

Om du inte deltar hur kommer det sig att du inte gör det?

Är det idrottsrörelsen struktur som gör att du inte deltar? i så fall hur kan idrottsrörelsen förändras så det blir en inbjudande plats att vara på?

kommentera gärna och skriv dina tankar kring hur du upplever idrotten // Fredrik Andersson

Vet inte om det är intressant eftersom jag inte deltar längre men vi kör ändå

Jag höll på med lagidrott i nästan 15 år, främst handboll och fotboll.

Mina ledare behandlade mig inte annorlunda, det är ju tydliga instruktioner, regler och struktur för alla.
Jag tyckte inte att det var svårt.

Alla i min familj har idrottat så det var nog därifrån jag fick viljan att börja.
Jag fortsatte för att det var roligt.

Jag fick sluta på grund av knäskada.

Idrottsrörelsen har alltid passat mig, jag har alltid varit bra på sport.
Är man inte bra kan jag tänka mig att det inte är så roligt men det gäller väl alla, både med och utan AS.

Kanske frånvaro av den kultur som resulterar i sådana här händelser?
(bara en gissning)

DN: AIK-arna åtalas för våldtäkt

De fyra 15-åriga pojkarna skulle lära sina yngre fotbollskamrater i AIK ... drog ner
deras byxor och tvingade galgar eller plastflaskor mot anus.

Norra halland: 13-åring brännskadad i invigningsrit

Den 13-årige pojken blev tvingad att sätta en smällare mellan skinkorna som antändes. Smällen gav honom brännskador och nu är invigningsriten polisanmäld.

Utöver det så handlar det väl om att deltagarna får en nytta på ett personligt plan av att delta såsom motion. Men oftast är tävlingsmomentet helt irrelevant. Detta med gruppsocialisering är nog dessvärre ingen bra idé. Ett tips är att ledaren ser till att individer respekteras och att ledaren inte själv begår övergrepp.

alixha skrev:Vet inte om det är intressant eftersom jag inte deltar längre men vi kör ändå

Jag höll på med lagidrott i nästan 15 år, främst handboll och fotboll.

Mina ledare behandlade mig inte annorlunda, det är ju tydliga instruktioner, regler och struktur för alla.
Jag tyckte inte att det var svårt.

Alla i min familj har idrottat så det var nog därifrån jag fick viljan att börja.
Jag fortsatte för att det var roligt.

Jag fick sluta på grund av knäskada.

Idrottsrörelsen har alltid passat mig, jag har alltid varit bra på sport.
Är man inte bra kan jag tänka mig att det inte är så roligt men det gäller väl alla, både med och utan AS.

tack för dina åsikter, du har helt rätt i att om man inte gillar sporten så är det inte roligt oavsett om man har AS eller inte . uppskattar att du tog din tid att svara

plåtmonster skrev:Kanske frånvaro av den kultur som resulterar i sådana här händelser?
(bara en gissning)

DN: AIK-arna åtalas för våldtäkt

De fyra 15-åriga pojkarna skulle lära sina yngre fotbollskamrater i AIK ... drog ner
deras byxor och tvingade galgar eller plastflaskor mot anus.

Norra halland: 13-åring brännskadad i invigningsrit

Den 13-årige pojken blev tvingad att sätta en smällare mellan skinkorna som antändes. Smällen gav honom brännskador och nu är invigningsriten polisanmäld.

Utöver det så handlar det väl om att deltagarna får en nytta på ett personligt plan av att delta såsom motion. Men oftast är tävlingsmomentet helt irrelevant. Detta med gruppsocialisering är nog dessvärre ingen bra idé. Ett tips är att ledaren ser till att individer respekteras och att ledaren inte själv begår övergrepp.

visst är det så att man skall utöva fysisk aktivitet för att man vill själv och inte pga någon annan. artiklarna du länkar till är ju inte ett sunt tecken på hur idrotten och dess kultur är och skall vara.

Kan du utveckla vad du menar med gruppsocialisering ?

tack för din tid

Har aldrig varit speciellt bra på idrott och aldrig heller särskilt intresserad av det, vilket säkert hänger ihop.
När man inte är så duktig, blir man mindre intresserad.
När man inte är så intresserad bryr man sig inte om att bli duktig.
Många aspergare har svårt med motorik men är duktiga på teoretiska saker. Då gör man hellre det, än idrottar. Mina främsta motivationer till att alls göra något fysiskt är att jag vill hålla mig någotsånär snygg och vid god hälsa.

Erfarenhet från lagidrott i skolan: Förvirring pga för mycket som händer runt omkring en på olika håll. Svårt att veta vem man ska passa boll till pga många som ropar och motståndare som stör. Brukade inte själv peppa & "kontakta" mina lagkamrater under spelet, pga fattade inte vitsen med det och det föll sig aldrig naturligt.

Tanke: Om en person i ett lag verkar "arrogant"/bara fokusera på sin egen prestation, och den personen har asperger, kan det vara så att den inte förstår poängen med att kommunicera under spelet, eller tycker det är svårt att koncentrera sig på flera saker samtidigt och då prioriterar man det som upplevs som viktigast.

De idrotter jag deltagit i på fritiden har varit singelidrotter där man visserligen idrottat tillsammans, men ej som ett lag. Fokus har varit på motion mer än prestation. Då har det varit ganska kul, och lättare med det sociala än i skolan. Varför vet jag inte. Kanske för att de som deltar i idrotten valt att gå dit själva, och då finns det en gemenskap i att alla vill göra samma sak? Man pratar mest om aktiviteten; det finns då ett tydligt ämne att samtala om, vilket är lättare än i skolan på raster där det bara blir dösnack.

Vad skall man tänka på som ledare när man får möta individer med AS? Det viktigaste tycker jag är att både möta personen som person och förstå diagnosen. Så att denne kan veta varför osv. Sen att ledaren även behandlar personen som vem som helst. Det e iaf det jag skulle vilja, bli behandlad på samma sätt som alla andra - fast att ledaren kanske visste om vissa saker och så om diagnosen.

Om du är fysisk aktiv (idrottar, deltar i en förening eller utövar annan sport) vad fick dig att börja idrotta? Vem påverkade ditt val? Jag är inte fysisk aktiv nu men var det förut. Tyckte det gick bra för det va väldigt strukurerat och klart vad man skulle göra, ledaren hade gjort en plan över träningen innan så det kände jag va skönt. Tror ingen påverkade mitt val. Kanske kompisarna när jag började med fotboll men jag ville ju gärna själv också.

Om du inte deltar hur kommer det sig att du inte gör det? Nu gör jag det inte, är för gammal för att börja och sen slutade jag pga tappat intresse och att jag inte trivdes i laget.

Är det idrottsrörelsen struktur som gör att du inte deltar? i så fall hur kan idrottsrörelsen förändras så det blir en inbjudande plats att vara på? Nu var inte det ett problem för mig men tror att förståelse är en väldigt bra sak, förståelse för diagnosen och förståelse för personen. Allt är ju olika från person till person också så kan ju vara bra att höra med personen hur denne vill bli behandlad typ.

Ja det e va jag tänker iaf och mina erfarenheter

Ockelbo skrev:Kan du utveckla vad du menar med gruppsocialisering ?

Att man förväntas samverka och umgås i grupp. Inte minst interaktion där syftet är att integrera socialt beteende som för en med asperger är irrationellt och främmande i många fall. Många med asperger har ofta egna ideér och kommunicerar endast om det finns en mening med det. Kommunikation har inget egensyfte.

Jag har spelat innebandy.
Jag har spelat fotboll i en idrottsförening. Det var kul.
Jag har ridit i en grupp på en ridskola. Det var jätteroligt.
Annars gillar jag mest ensamidrotter som jogging och simning. Men ja, jag har inget emot att vara med i en idrottsförening. Dock har jag inget bollsinne och platsar nog inte i nåt lag nånstans, jag är 40 år. Men vore jag yngre, så visst.

Bara idrottat kort i föreningar eftersom jag inte är så duktig på sport. Men jag uppfattade aldrig något direkt problem eftersom våra tränare var rätt duktiga, höll bra koll och struktur. I bollsporter försökte jag vara den som passade till de som var bättre så de kunde göra mål. Jag fattade själv att jag inte var tillräckligt duktig på sånt. Inga problem med reglerna heller. Jag hade absolut inte velat behandlas annorlunda än andra.

Lär man ut sunda värderingar inom sporten tror jag även aspergare kan hänga på om de har nog med intresse och talang.

Vad skall man tänka på som ledare när man får möta individer med AS?

Svar: vi är inte dumma i huvudet. Behandla oss därför inte som idioter.
Tyvärr är det brukligt att göra så i många sammanhang.
Tillåt att aspies tar sig den egentid som behövs.
Att man inte ställer krav på att alla ska 'sitta i knät på varann' precis hela tiden.



Om du är fysisk aktiv (idrottar, deltar i en förening eller utövar annan sport) vad fick dig att börja idrotta? Vem påverkade ditt val?

Svar: började med styrketräning vid sexton. Vem som påverkade mitt val?
Möjligen Sylvester Stallone, eller rättare sagt Sylvester Stallone och alla filmarbetare som jobbat fram vissa rullar som betyder nåt.
De enda idrotts- och träningsformer som intresserar mig är styrketräning och kampsporter.



Om du inte deltar hur kommer det sig att du inte gör det?

Svar: jag är en ensamvarg och ensamvargar jagar inte i flock.
All lagidrott handlar om att underordna sig Gruppen, att förminska individen till förmån för gruppanpassningen.
Jag är ingen gruppmänniska. Jag trivs med att tänka själv och jag har aldrig gillat att stå i flock och ta order från Ledare.



Är det idrottsrörelsen struktur som gör att du inte deltar? I så fall hur kan idrottsrörelsen förändras så det blir en inbjudande plats att vara på?

Svar: de flesta idrottsmänniskor, om vi pratar lokala fotbollsklubbar och sånt, är vanliga svenssontyper som inte intresserar mig. Jag har aldrig passat in bland dom och gör det inte nu heller.
Jag hatar dom inte och jag avskyr dom inte men jag vill helst inte vara nära dom.
Dom har sin grej och gör sitt och jag har min grej och gör mitt.
De får gärna finnas och behöver inte ändra på sig för min skull, men jag vill alltså inte ha med det där att göra.

Tackar och bockar för era synpunkter.

Är tacksam att ni tagit er tid att svara på inlägget de uppskattar jag. //Fredrik

Vad skall man tänka på som ledare när man får möta individer med AS?
Först och främst är det klokt att påpeka, att det oftast inte kommer att märkas att en person har Aspergers syndrom. Men om det är relevant att ta upp det, så bör ledaren tänka på att

• ha tålamod,
• bevilja personen ifråga mer svängrum än övriga i laget,
• acceptera behov av rutiner,
• acceptera behov av vila p.g.a. socialt interagerande och se till att det finns ett avskilt utrymme för vila,
• strukturera träning och tävling ordentligt och i god tid i förväg (övningar, transporter, tider, o.s.v.), samt
• kunna släppa diskussioner och lösa ev. bråk som inte kommer någonvart p.g.a. att personen med Aspergers syndrom låser sig vid ett visst synsätt eller missförstår avsikten med det ursprungliga uttalandet.

Om du är fysisk aktiv (idrottar, deltar i en förening eller utövar annan sport) vad fick dig att börja idrotta? Vem påverkade ditt val?
Numera idrottar jag inte, men jag har idrottat organiserat både inom lagidrotter och individuellt och varit både tränare och domare inom volleyboll. Jag tycker om de tydliga mål som varje idrott har och det faktum, att man alltid kan tävla med sig själv genom att hela tiden försöka förbättra sig.

Den sociala biten i lagidrottande har aldrig varit viktig för mig, jag har deltagit i träning och tävling, men aldrig bekymrat mig om att umgås med de andra i laget eller föreningen utanför idrotten. Jag hanterar med andra ord mitt deltagande i lagidrotter på samma sätt som jag gör i individuella idrottssammanhang. Med det sagt, är det viktigt att påpeka, att jag bara kan utöva lagidrotter om jag uppskattar mina lagkamrater och trivs med dem. Det hjälper mig att känna någon, som jag kan haka på under de månader jag behöver för att lära mig att känna mig trygg med de andra i föreningen. Utan någon sådan person klarar jag inte av att ge mig in i ett såpass utsatt och socialt intensivt sammanhang.

Om du inte deltar hur kommer det sig att du inte gör det?
Igångsättningssvårigheter, avsaknad av en kompis som idrottar inom någon sport jag tycker om samt ett visst mått av ren och skär lathet.

Är det idrottsrörelsen struktur som gör att du inte deltar? i så fall hur kan idrottsrörelsen förändras så det blir en inbjudande plats att vara på?
Nej, för mig är en "introduktionskompis" (se ovan) viktigare än föreningslivets struktur. Jag tycker om folkrörelsetanken och de flesta sammanhang jag har deltagit i har organiserats av föreningar som är byggda efter en öppen och inkluderande folkrörelsemodell.