Vad betyder din diagnos för dig?

av **notwoodstock** » 2014-10-15 6:34:32

Jag blir nyfiken på era reflektioner om att vistas bland andra:

Under uppväxten så var jag enstöring.

Senare hade jag Social Fobi - jag var nervös och hade få nära vänner.

Och nuförtiden, så tror jag att min schizofreni orsakar att jag har ett totalt helsicke med många vanliga mötesäventyr.

Men min Tro på Gud och Jesus får mig också benägen att inte "förstöra stämningen/Gudsnärvaron" med att gå från mitt rum.

Och slutligen så har jag inte extrem Asperger, men jag kan inte riktigt med det som ni kanske kallar "det sociala spelet".

Men intellektuellt utbyte är spännande - även om jag, rationellt eller inte, rafsar ihop mycket under "standardtyper" av information. Och jag tror inte riktigt att jag är intelligent längre, bara för att jag sorterar mig effektivt genom informationsmängder. Jag är väl lat också...

Detta kanske blev off-topic, för diagnosen och mötet med AF blir lite ihoprört.

av **dipsy** » 2014-11-03 10:35:21

plåtmonster skrev:
Azo85 skrev:När jag har en asperger diagnos är till exempel olusten att vistas bland andra människor rationell. Diagnosen fungerar som en bortförklaring och en ursäkt till att inte anpassa mitt beteende.

Man kan också se diagnosen som att vissa situationer är mer påfrestande än för normalbefolkningen. Och därmed ransonera och prioritera tillfällena då man utsätter sig för sådant. Men det känns lite synd att sänka ambitionsnivån.

Man bör nog övh aldrig glömma att de referensrammar som de som skrivit diagnosmanualer och de som sätter diagnoser påverkar mycket och inte nödvändligtvis är korrekta. Bara oerhört vanliga.

Så skönt att det finns människor där ute som känner ungefär som en själv, man glömmer ofta det och känner sig så ensam.

av **dipsy** » 2014-11-03 10:47:32

notwoodstock skrev:Mycket bra fråga.

Undrar om jag kommit in i andar eller socialt skyddsnät eller kunskap om saken, som fått mig att bli mer pratglad. (Ihop med schizofreniorsakerna)

Men jag har med faktiskt gott samvete konstaterat, att om man är sådan att man inte vill göra folk ledsna med hur man uppför sig, så kvarstår frågan om jag varit alltför okänslig här och där?

Jag kan nog skaka fram några, men inte så ruskigt många tillfällen under livet, när jag varit ganska okänslig för otäckt. Och diagnosen har fått mig nyfiken på hur illa jag har missat, och hur mycket Aspergern spelar in.

Jag tror att jag haft en del bottennapp, som t.ex Normandiescener, som jag reagerat för, men inte förr förstod vad en död människa innebär. Och som i mitt eget liv, så ser jag inte hur orimligt långt och viktigt ett liv är för att det skall kunna släckas ut på en gång.

Och deckare och thrillers har jag läst, men jag läste nog för fort och ganska ointresserad av våldet i sån't, bortsett från att det goda skulle vinna. Har läst mest normalfloran av sånt, bl.a av Amerikanska författare. Och dom har ju värre saker.

Men mest var jag nog lite blasé på att alltid dör det lite folk i deckare, vad nu det skall vara bra för?!

Som kontrast så är jag stor vän av Nalle Puh, Paddington och andra underfundigare tecknade figurerna. Mår bra av att som kristen med schizofreni också inte vilja "växa upp". Trevligare nuförtiden är att helt ignorera TV och tidningar. Förutom vissa saker.

Men jag fungerar fortfarande så att jag på en sekund klassificerar saker som "sjukt", ointressant eller värt att reflektera över. Så det är klart att jag då inte alltid bryr mig i min normalnivå av sjuk humor - totalt paradoxala hårda skämt sväljer jag utan att stanna och fundera. Vet inte hur "normala" människor gör.

Jag har faktiskt också haft Gud med mig att aldrig titta på det värsta onda som TV och filmer innehöll - och jag har också ruskigt svårt att se på när någon ljuger. För själv har jag hållit mig till sanningen. Enligt förmåga.

Men om jag då skäms för någonting, så är det ett totalt mysterium hur man kan läsa en vanlig deckare med mord - man är ju fruktansvärt okänslig egentligen. Så sådant har jag nog fått i mig utan att ha förstånd för det ibland - aldrig tänkt efter...

Och speciellt en sak som jag läste som barn, utan att förstå.

Men jag är slutligen väldigt känslig för att inte göra något oartigt och sådant, vill inte få folk missnöjda. Det är först schizofrenin som omöjliggjort detta. Det finns så mycket hemskt inom det området.

Och om än något ostrukturerat, så är detta lite vad jag grunnat en del på sedan diagnosen, ca ett halvår sedan.

Tack för ditt svar. Jag älskar också tecknade serier, Disney osv. Det är skönt med simpla historier så man slipper försöka tolka dolda budskap. Det där med okänslig är något jag antagligen bör fundera över men inte är så intresserad av. Får iallafall ofta höra att jag är okänslig och hjärtlös, men det har ofta att göra med att jag inte tolererar skitsnack och ljug och är ganska oförlåtande. Men må så vara isåfall:)

av **antonius** » 2014-11-03 11:58:09

Ett slags konstig tröst och förklaring när allt är uppfuckat, att all skit inte är bara mitt fel, men man ska nog passa sig för att skylla allt på en diagnos, då vill man nog bara lägga sig ner och försvinna tillslut... :-)063

av **hassanisaba** » 2014-11-03 12:41:37

Hettan skrev:Den betyder att jag slipper ha ett jobb.

ja

sen jag fick diagnos så behöver jag bara lämna in ansökan varje månad på soc.
jag får studera på socbidrag, har inga krav på mej alls.
men jag gillar inte att min personlighet har katalogiserats.

personligheter borde inte tolkas som handikapp.
bara för att man inte går med på vad som helst, då får man en diagnos.
det är ju dom som accepterar att bli behandlade som skit, som är handikappade.