I somras trappade jag ner med Venlafaxin, från 150 mg till 75 mg. Det gick förvånansvärt bra, hade inga svårigheter med det. Men nu i efterhand har jag märkt att jag ändrat ganska mycket. Jag har, sedan jag trappade ner då, blivit så fruktansvärt bitter och avundsjuk av mig! Och jag AVSKYR min ADD. Liksom, jag känner allvarligt att jag hatar min funktionsnedsättning, hur jag inget hellre vill än att bli "frisk". Ser inga bra saker i funktionshindret alls. Skulle göra vad som helst för att slippa! ADD-medicin typ concerta, ritalin är inget alternativ för mig just nu. Orkar inte gå in på varför, lång historia.

Men ja, jag tycker mitt liv suger de flesta dagar, jag blir väldigt avundsjuk direkt jag läser om någon som har ett sånt liv jag önskar mig, får vara med om något bra osv. Inte precis varje dag känner jag så här, men många gånger i månaden. JAG VILL INTE VARA SÅHÄR! Jag VILL kunna glädjas med andra, men just nu är det omöjligt för mig. Alltså missförstå mig rätt, jag gläds ibland, om det är något jag inte känner att jag också vill ha. Jag vet, kalla mig självisk om ni vill. Jag ser nästan inget positivt alls i mitt liv. Och jag tänker nästan varje vecka på att jag vill ta livet av mig. Ändå gör jag aldrig det, utan det stannar med tankar. Vissa dagar kan som sagt vara bra, men de flesta är uppåt helvete för jäkliga.

Kan det här ha något att göra med att jag minskat på medicinen?

Ingen som har något svar?

Det låter som att du kanske inte borde ha trappat ner så fort. Det är ett helvete att sluta med antidepp, jag har misslyckats många gånger, det är först nu jag lyckats och då har jag gjort det jättelångsamt. Antidepressiva gör att man blir lite avtrubbad, det kommer fram en massa känslor som man förträngd, både på gott och ont när man minskar/slutar helt. Jag har lättare fått tårar i ögonen, skrattat mer och haft massvis med känslor efter att jag trappat ner.

Ha inte skuldkänslor om du känner dig avundsjuk eller bitter, känslor är bara känslor, dom kommer och går, man ska inte ta dom för allvarligt. Jag själv är inte avundsjuk på någon mer eftersom dom flesta ändå fejkar och alla har sina problem och skelett i garderoben. Jag var mycket mer avundsjuk när jag var yngre, nu i 40 års åldern har jag fattat att ingen har ett perfekt liv även om det kan verka så utåt sett. Försök få terapi, du skulle säkert må bra av att prata med någon.