...men det har blivit bättre också!

Det här är ett tips till medlemmar som likt många andra svenskar antingen är födda efter 1980 eller har kort minne.

Samhället i dag är en katastrof på många sätt. Det fanns saker som var bättre förr. Inte lika mycket skit hade släppts ut i miljön, inte lika många människor hade dödats, arbetsmarknaden var på vissa sätt bättre osv. Men att utgå ifrån att det mesta blivit sämre är en verklighetsflykt. Eller vad säger andra gamlingar här, födda före 1980?

Var ungdomar mindre "vilsekomna" på 70-talet? Mobbning mindre intensiv? I helvete! Som jag minns det så var snart sagt varannan jämnårig en gangster och det vimlade av ungdomar som var hänsynslöst människofientliga. Min ännu mer subjektiva uppfattning om dagens ungdom är att de flesta tycks vara snälla som små lamm, utan att för den skull vara menlösa. Kan det bero enbart på att jag är vuxen i dag? Eller kan det bero på att min generation till sist insåg vad som hänt genom att många av våra föräldrar tagit för bokstavligt på förhoppningen "Barnens århundrade" dvs 'Vill barnen göra det så ska barnen få göra det'? Tror nästan jag kan förstå att många gangsters sökte desperat efter gränserna.

Var koldioxidutsläppen lägre? Ja, och man var medveten om växthuseffekten - jo, jag minns det t o m från en lärobok i skolan. Men få talade om att åtgärda detta ('det är klart, man kan ju alltid cykla i stället'). Nu har man officiellt talat om en omställning i snart tio år - och jag ser tecken på att den redan kommit igång. De krafter som förr med näbbar och klor försökte klamra sig fast vid friheten att förstöra miljön har alltmer börjat anpassa sig och inse att man har föga att tjäna på att framställa sig som alltför reaktionär. Klimatförnekare är i dag lika marginaliserade som miljöaktivister på 70-talet.

En liten men väldigt konkret sak är att vindkraftverk är ett fullkomligt normalt inslag i landskapsbilden - på den tiden var det en sensation, ett framtidsexperiment (trots att vindkraften använts dagligen i åtminstone femtusen år). Redan från min solstol ser jag verk som förser hela kommunapparaten med ström och det finns planer på att bygga ut i hälften av de lägen som anses lämpliga ur omgivningssynpunkt, vilket redan det skulle göra att kommunen kan exportera hälften till andra kommuner - efter att varenda invånare och verksamhet blivit självförsörjande! Fult och brusande? Ja, kanske det, de ska inte ställas var som helst och de ska kompletteras med framför allt solceller som blivit ofattbart mycket billigare för varje decennium som gått. Men de bevisar handgripligen att varken oljan eller kärnkraften är någon nödvändighet, oavsett om man tycker bättre om dessa.

En annan sak som alla med aspergerskt luktsinne noterar är att gator och vägar sällan luktar bil numera. Jag minns med fasa både dessa avgasgrytor och dessa morgnar på 80-talet när man ända ut i förorten väcktes av en kväljande stank om man glömt täppa till all ventilation kvällen innan. Ringde man hälsovårdsnämnden som det hette så fick man höra förklaringen: "Ja, det är vädret"... Trots att främst kolvätena avtagit till en tiondedel tack vare katalysatorerna (vilket jag ska erkänna att jag inte trodde skulle ske) så tar bilavgaser fortfarande livet av ett tusental svenskar varje år.

Var kvinnor mindre rädda för att gå ut om kvällarna? Dumdristiga i så fall, jämfört med i dag. Det var förskräckligt med alla överfall - jag har åtminstone en känsla av att man tar det på större allvar i dag, inte bara i insändarspalter, och att det samtidigt blivit mindre vanligt. Allt det här är en utmaning för mig som har GAD då man automatiskt fokuserar på det värsta som kan hända och fortsätter diskvalificera alla erfarenheter av att det gått bra.

Människor med funktionshinder får se insatser snarare avvecklas än utvecklas. Men på 70-talet var det över huvud taget ingen som begrep att alla dessa funktionshinder fanns! Tänk om jag fötts trettio år senare så att jag kunnat få AS-diagnos i tid och blivit en trekvarts människa i stället för en halv - eller tänk om den som föds om ytterligare trettio år får bli en hel människa?

Kan ni föreställa er reaktionen på 70-talet om någon föreslagit att alla lokaler, butiker, krogar och kyrkor måste ha en plan ingång för rullstolar? 'Jo, jo, det är nog bra med handikapp men vi måste vara realister också...' I dag sker detta - tala om framsteg!!

Alternativrörelsen som blomstrade under 70-talet (och fredsrörelsen på 80-talet) dog visserligen ut under 90-talet, men betyder det att folk är mindre engagerade? Tvärtom, engagemanget har spritts ut på många fler, utan att bli så mycket mindre intensivt. Ungdomar engagerar sig i en imponerande omfattning. Men det har ju blivit mer experter, ja - som står på rätt sida!

Ett folk utan historia är som en man utan minne. Ett mannaminne är tre år - ja, inte är det trettio år i alla fall. Historielöshet är ett hot mot framtiden. Vad jag säger är sannerligen inte att vi ska slå oss till ro, men att vi inte måste känna hopplöshet och vara 'medvetna' om att allt bara blir sämre. Problemet är inte att vi inte skulle ha kommit längre än vad vi hade på 70-talet - utan att vi inte alls kommit så långt som vi hade kunnat komma. Det kan vi fortfarande!

Jag tror att mycket har blivit bättre. Negativa saker minns vi kanske inte utan förskönar hur det var förr.

Sedan kan man ju se precis samma sak ur positiv och negativ synvinkel. Det fanns mindre media, man hade sämre tillgång till information, det gick inte bara att söka upp något, stod det inte i mammas och pappas lexikon så var det kört. Man kanske kunde leta efter info på biblioteket.

Skulle man lära sig en sång som spelades på radio så hade man inte texten tryckt på skivan (få hade många skivor, de var dyra) eller hade avspelad kassett bara, ja då fick man gissa vad de sjöng. Men samtidigt var man inte lika splittrad och inte lika hungrig på att få informationen här och nu! Det fanns mer tid till eftertanke mellan man lärde sig saker.

Det fanns mycket mer förtryck mot kvinnor och homosar. Samtidigt var barnen friare, nu ska mamma eller pappa vaka över dem när de går ut tills de är minst 10. Jag minns att vi bara drog som barn. Ingen oroade sig. Sedan blev man lärd som barn att fantasi var viktigt. På det området var barn nästan dyrkade som genier. Samtidigt som man fick aga dem.

Dåförtiden var det ingen som ansåg att mobbning var ett brott. Det som hände inom skolan stannade där, skolans regler stod högre än lagen. Nu kan man gå till polisen om man blir misshandlad i skolan. Det skulle bara skrattats åt då. Barn kunde också endast sexuellt utnyttjas vilket var ett mindre brott. Hur brutalt det än var var det bara sexuellt utnyttjande.

Det som jag tror är den stora skillnaden är att då fanns det en sådan stark framtidstro. Det kanske inte var så himla kul alla gånger men det skulle bli bättre! Vi trodde detta på fullaste allvar och det måste ju gjort ngt med hur vi upplevde världen.

Sedan kom 80-talet då vi antingen skulle omfamna kapitalismen, själviskheten eller dö av att Sovjet eller USA bombade oss med en atombomb.

Och nu känns det som vi står och vacklar. Vissa saker blir fortfarande bättre. Men andra saker blir sämre. Jag tror just att när man tappar erövrad mark så blir man ledsen. Vi har ingen naiv framtidstro längre. Därför är det jobbigare nu. De som inte orkar tänka så lever i nuet istället, de tar lån de inte kommer kunna betala av, de köper saker, de skiter i dem som har det svårt, de konsumerar ENORMT...

Jag tror också att VI-känslan är mindre. Oberoende hur solidariska vi faktiskt är, känns det som alla sitter på sin lilla ö...

Bara några tankar.

Största skillnad är väl att de har uppfunnit datorer och internet nu, men jag vet inte om det gjort situationen bättre eller sämre.

Mobbningen är jag övertygad om har blivit värre.

Jag blev mobbad som barn/tonåring. Min fristad var hemmet och jag skolkade ofta för att slippa mina förövare.
Hade jag varit ung och mobbad idag så hade mobbningen även följt med mig hem via facebook, twitter och instagram. Jag hade förmodligen fotats och filmats och lagts upp på diverse sidor och hånats av mina "kamrater". Då hade jag inte känt mig trygg och säker någonstans. Inte ens i hemmet.

Man behöver inte stoltsera med riktigt namn och foto på facebook, twitter och instagram. Det är bara dumt.

plåtmonster skrev:Man behöver inte stoltsera med riktigt namn och foto på facebook, twitter och instagram. Det är bara dumt.

Ditt namn är synligt på Twitter. Även om du väljer ett påhittat nick. Åtminstone är det så för mig. På fejjan heter jag mitt irl namn för annars vet inte släkten vem jag är. Instagram har jag ett påhittat namn.

plåtmonster skrev:Man behöver inte stoltsera med riktigt namn och foto på facebook, twitter och instagram. Det är bara dumt.

Inte säkert att en 14-åring har den insikten.

plåtmonster skrev:Man behöver inte stoltsera med riktigt namn och foto på facebook, twitter och instagram. Det är bara dumt.

Tycker du det är korkat att använda Linkedin också?

kullan skrev:Ditt namn är synligt på Twitter. Även om du väljer ett påhittat nick.

Hur skulle Twitter få reda på det?

NIF skrev:Tycker du det är korkat att använda Linkedin också?

Det beror på hur man använder det. Man bör i vart fall inte knyta det användandet till någon annan verksamhet som inte är strikt yrkesrelaterad. Det är just kopplingar mellan saker som ofta leder till problem. Alla kan inte ta till sig att människor är mångfacetterade och felbara.

Det man bör ha i åtanke är nätverks- och klustereffekter. Samt att ju större publik som finns desto högre sannolikhet att det finns riktiga nötter som försöker återkoppla till det som publiceras.