Hur tänker och känner ni om kvantfysik?
'

Jag upplever världen som kvantfysisk, det är det enda naturliga/normala för mig, mest gällande det här med tid och rum , att dåtid nutid och framtid flyter samman, och samma sak med rymden.


Hur upplever ni det?

Som att de rent enkla intuitionerna om sakernas tillstånd får sig en tankeställare. Inget är säkert bara en sannolikhet. Kanske inget finns utan är som i ett 3D-spel där saker bara renderas när man tittar. Det borde finnas en koppling till t.ex heisenbergs osäkerhetsprincip att utgången av händelser görs upp först när en interaktion sker.

Omvandlingen av t.ex solljus till energi (ATP) i växter använder tydligen kvantfenomen för att fungera. Som gör det svårt att syntisera. Dvs atomerna måste inte bara vara på rätt plats. De måste dessutom interagera på ett specifikt sätt.

Färger och former. Det är fullkomligt omöjligt att förklara varför saker har just de egenskaper de har utan att gå in på kvantfenomen.

Det sociala spelet tycks bygga på kvantfysikaliska principer.

Ja... ett slags evig osäkerhetsrelation är det ju i alla fall.

Det bygger väl på någon slags slumpmässig markovkedja?

plåtmonster skrev:Det bygger väl på någon slags slumpmässig markovkedja?

Jag undrar det... jag tror snarare historien spelar huvudrollen, även om ingen skulle erkänna det, någonsin.

Hur tänker du när du säger att historien spelar huvudrollen?

Jag har inte funderat så mycket på det, det var mest ett ironiserande över att en sann markovsk process kan hanteras utan att "titta bakåt" på historien. Det ter sig som att människor i allmänhet till stor del bestäms av just sin historia. Att det allra mesta av det dessutom tycks vara undermedvetet gör att man kanske kan beskriva det som dolda variabler.

Det går inte att förstå kvantmekanik så hur du kan visualisera sig en såpass abstrakt värld är bortom mitt förstånd. Även de teoretiska fysikerna frustar och rycker på axlarna kring kvantmekaniken och försöker febrilt skapa modeller för denna sjuka uppbyggnad.

Det är väl inte värre än att man får släppa den deterministiska och fasta rumsliga uppfattningen av tillvaron. Istället blir allt en sannolikhet med kopplingar utanför de gängse dimensionerna. Materia bör betraktas som en form av energi osv. Då blir det inte så mystiskt längre. Det är mest när man betraktar omvärlden på ett specifikt sätt som kvantmekaniken verkar fullkomligt irrationel.

Många lösningar handlar om att tänka saker på ett annat sätt. En ny infallsvinkel helt enkelt.