Har en närstående som jag är övertygad om har as. Det är inget jag tror han själv är medveten om eller åtminstone ej pratar om men han är väldigt ensam, inga vänner eller flickvän (aldrig haft något av det heller) tror personligen han skulle må bra av att vara medveten om detta och kunna prata med andra men det betyder att någon måste ta upp det med honom och hur tusan gör man det på bästa sätt? Hur skulle ni önska? Ställde ni er diagnos själva eller var det någon som tog upp det? Hur tog ni det?

Tacksam för svar. Allt jag vill är att han ska må så bra som möjligt...



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Men det är väl bara att gå till sin vårdcentral och begära att man får göra en utredning, så skriver dom en remiss till en vuxenpsykiatri eller om man är under 18år blir det ju BUP (barn och ungdoms psyk), men sen är det ju väntetider etc, beroende på var man bor så är det lite olika. Men han måste ju gå dit och begära det själv, men det är bra naturligtvis om du kan följa honom som stöd...

AS är bra.

Jag fick min diagnos efter att jag själv ansökt om utredning för ADHD, men under tiden jag väntade på utredning fick ett av mina barn en AS-diagnos, så när min utredning visade att jag hade AS men inte ADHD blev jag inte förvånad.

För att man ska få en diagnos krävs att ens svårigheter är av funktionshindrande grad på olika områden, men det är viktigt att komma ihåg att även om man inte fullt ut uppfyller diagnoskriterierna så kan man ha AS-egenskaper som kan vara mer eller mindre handikappande.

Att göra någon annan uppmärksam på att hen möjligen har en autismspektrumproblematik kan förstås vara lite (eller mycket) känsligt. Av din frågeställning får jag inte riktigt uppfattningen att du och din närstående pratar om hans eventuella svårigheter? För i så fall hade det ju varit relativt enkelt att (när ni pratar om hans situation/ensamhet etc.) ta upp dina misstankar.

Men även annars så borde det gå att ta upp ämnet, bara du gör det på ett snyggt sätt. Du kan ju t.ex. säga att "vet du XX, på sistone har jag läst en del om Aspergers syndrom och jag tycker faktiskt att en hel del stämmer in på dig, har du tänkt på det själv någon gång?". Helst i så positiva ordalag som möjligt. AS är ett funktionshinder, men för att man ska kunna ta till sig insikten om att man eventuellt skulle kunna vara drabbad så behöver man kunna se inte bara allt det negativa utan även de positiva egenheter som vi aspergare ofta har. (dessutom mår många odiagnosticerade aspergare dåligt pga sin låga sociala förmåga. Många är eller har varit mobbade. Det sista man då behöver är att få höra är att det är fel på en (även om man kanske innerst inne har en insikt om att det är någonting hos en själv som är fundamentalt annorlunda).

Jag tycker att det låter som om du genuint bryr dig om din närstående och jag hoppas att du hittar något bra sätt att föra saken på tal.

novalie skrev:tror personligen han skulle må bra av att vara medveten om detta

En diagnos är ingen universallösning som gör allt bra med automatik. Det kan däremot ge problem med arbetsgivare och körkort samt att vissa läkare osv hittar på dumheter. Det viktiga är att förstå sig själv och veta om kognitiva strategier för att hantera livet.

Fundera ett varv till vad nyttan med diagnosen är och vad den skall användas till. En idé kan också vara att ta upp specifika beteenden och hur de fungerar eller inte fungerar med omgivningen. På ett mycket försiktigt och artigt sätt.

novalie skrev:kunna prata med andra

Prata med vem om vad?

Många psykologer och psykiatriker har dålig koll på vad asperger innebär och vilken variation det är. Lyhördheten är sämre än en betongvägg hos en del. Vissa professorer inom psykologi har en rimlig koll men där stannar kunskapen i stort sett om man inte läser deras böcker. Det innebär att du inte kan räkna med att dessa yrkesgrupper kan jobba konstruktivt med aspergerproblematik. Många vet vad som gäller men fastnar blixtsnabbt i sin egen neurotypiska omvärldsorientering.

Tidigare trådar där någon misstänker att en anhörig el kompis har AS:

anhorig-till-en-slakting-med-hogst-trolig-asperger-t38770.html
orolig-syster-till-24-aring-med-as-t17254.html
hur-kan-jag-hjalpa-min-bror-som-jag-misstanker-har-as-t23017.html
min-kompis-har-hogst-troligt-asperger-t8374.html
har-min-kompis-aspergers-omrostning-t14680.html

två neuroutredningar. de kunde inte komma fram till om jag var autistisk eller schizofren.

30 år innan psykvården kompletterade min schizofrenidiagnos med Asperger. Fast jag har ej extrem Asperger.

Jag fick diagnosen högfunktionell autism för några dagar sedan. Fick göra det där nya testet ADOS och liknande. Allt gick konstigt fort med att boka tider, utredning och hela kittet, även om jag missade flera möten, när man hör om alla andra får vänta flera år på utredningar. Men jag studerar på en populär skola och att de på skolan tryckte på myndigheterna extra hårt.

Har alltid haft dessa problem, men har inte kontaktat läkare förrän nu. Det började med att två olika vänner som nämnde autism för mig, den ena frågade om jag har autism. De båda har erfarenheter av barn med autism, men de konstiga är att vi känt varandra sedan vi var små barn.

Just nu ser det ut så här:
Borstat tänderna 3 gånger på 9 månader. Andra sessioner har varit 1-4 månader. O.s.v.
Ätit samma maträtt i 2 år. Åt nästan bara pannkakor i 5 år när jag var barn. O.s.v.
Har knappt något minne från barndomen, iaf inga minnen om känslor. Det mesta är neutralt för mig.
Svårt att avsluta det jag påbörjat, t.ex programmerar hela min vakna tid och äter inget förrän nästa dag. Blir sällan hungrig.
Saknar folk väldigt sällan, inte ens när min mamma dog.
Svårt att känna ångest och är aldrig deprimerad.
Har blivit och varit nära att bli hemlös flera gånger, allt är som vanligt i mitt huvud ändå. Sitter där med mitt intresse tills myndigheter släpar ut mig.
Jag har samma utseende (kroppsligt) som jag hade för 10 år sen.

Det här är ju sånt som inte jag alls lagt märke till, då det är så vanligt för mig och jag jämför sällan mig med andra människor, just för att allt känns så neutralt.
Listan kan säkert göras längre, men dessa punkter är vad folk har berättat för mig. Jag vet inte riktigt vad de från utredningen gick på för punkter.

Konstigt att inte mina föräldrar gjorde något mer åt detta när jag var liten. De hade prövat med SSRI och talpedagog, men inget funkade tydligen på mig. De gav upp efter det.

Anledningen till att jag gjorde utredningen är att jag vill bli stabil, så jag kan börja studera igen som en hyfsat normal människa. Det enda jag vill göra i livet är att studera, jag har noll intresse av pengar, status eller mode.

Nu orkar jag inte skriva något mer.

sigterm - kolla:

http://www.unstuck.com/

notwoodstock skrev:sigterm - kolla:

http://www.unstuck.com/

Intressant, ska kolla mer på det senare, men jag har ingen enhet som stödjer den appen.

sigterm skrev:

notwoodstock skrev:sigterm - kolla:

http://www.unstuck.com/

Intressant, ska kolla mer på det senare, men jag har ingen enhet som stödjer den appen.

Bloggen är nästan mer intressant än Appen!

För min del så gick jag självmant till doktorn, men det var inte för att jag misstänkte AS utan jag trodde att jag var deprimerad. Då var jag 25 och hade mått väldigt dåligt (tyckte jag) och varit allmänt nedstämd i över ett år och tyckte att det fick räcka. När jag hade snackat med doktorn i någon timme så sa han att deprimerad är jag inte, däremot misstänkte han AS, och sa att jag kunde få kolla upp det om jag ville. Jag gick med på det, sedan fick jag vänta några veckor på att jag skulle få komma tillbaka.

Under tiden som jag väntade så läste jag på en del om autism och AS och mycket av det jag såg stämde in på mig själv. Det var dålig motorik och svårigheter att prata som barn, jag hade/har svårt att skaffa kompisar, jag hade det jobbigt i skolan (med undantag för de få ämnen jag gillade, där jag istället briljerade, till min egen, föräldrarnas och lärarnas förvåning), listan kan göras lång. Det kändes aldrig som att det var någon tvekan, och så här i efterhand så undrar jag mest hur det kommer sig att ingen har märkt eller sagt något tidigare. Jag har varit på BUP när jag var liten eftersom jag vägrade äta en väldans massa maträtter, men det var aldrig någon som ifrågasatte någonting utan dom kollade så att jag inte hade vitaminbrist och liknande, och sen var det inte mycket mer med det.

Jag vet inte hur du ska ta upp det här med din bekanta, jag har själv en liten kusin som jag misstänker har AS, men jag vet inte riktigt hur/om jag ska framföra det till hans föräldrar. Hoppas du hittar ett bra sätt, och hoppas också att din bekanta inte tar illa upp utan ser det som något bra, en möjlighet att få lära känna sig själv lite bättre.

Jag skulle för ett antal år sedan (7?) inte få sjukskrivningspengar för utbrändhet/depression. Ansökte då via jobbet en omfattande utredning för AS-diagnos. Utredningen visade helt klart att jag med råge uppfyllde diagnoskriterier för Asperger... Och jag fick till slut min ersättning/sjukskrivning.

Den extra "bonusen" med diagnosen blev att jag fick extra stöd på jobbet; bl.a. eget rum, tvärtemot planerna där på kontorslandskap... Jobbar som systemutvecklare sedan drygt 16 år.

antonius skrev:Men det är väl bara att gå till sin vårdcentral och begära att man får göra en utredning

Ungefär så gick det till för mig efter lång tids funderingar och efterforskningar.

Jag blev utredd utav en Psykolog med specialistinriktning på neuropsykiatri.
Var diverse uppgifter och frågor jag fick svara på under 3 dagar.

Tog det relativt bra tror jag, även om jag aldrig kommer helt acceptera det.
Ångrar inte utredningen idag, det var ett steg i rätt riktning, ett svar jag länge sökt.

-Föräldrar läste om AS nånstans, kände igen mig i det, sen blev det utredning. Året var 1994.

Jag fick min diagnos efter remiss till en väldigt duktig psykolog, 1995 tror jag det var. Diagnosen gav mig en "kvittens" på att det jag kännt inom mig sedan jag var åtminstone fem eller sex år, något som gjorde att jag mest gillade att sitta/vara för mig själv, var rätt. Förutom min "formella" diagnos som lyder "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" så har jag självdiagnostiserat selektiv mutism, några stycken fobier, och "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring. Ljus är också väldigt jobbigt för mig, på samma sätt som hårda sömmar på kläder skaver på huden.

KrigarSjäl skrev:-Föräldrar läste om AS nånstans, kände igen mig i det, sen blev det utredning. Året var 1994.

Då firar du tjugo år i år.

Jag hade svårt att ta mig in på arbetsmarknaden efter avslutad högskoleutbildning. Efter sju år av arbetslöshet, varvad med kurser, beredskapsjobb, ALU-jobb och andra åtgärder, erbjöd den dåvarande verksamhetsledaren på min nuvarande arbetsplats en fast anställning efter ett halvårs ALU-jobb. Men det behövde undersökas om en lönebidragsanställning var möjlig. Arbetsförmedlingen/Arbetsmarknadsinstitutet beviljade lönebidrag samtidigt som en utredning drogs i gång. Jag gick till en psykolog som efter någon månad eller så började prata om högfungerande autism och Aspergers. Detta kändes kändes väldigt främmande för mig då.

Jag kutade rakt in i den berömda väggen vid 25 års ålder. Efter nästan fem år av ångest, depression och felbehandling fick jag en ny psykiater som direkt misstänkte att det låg något mer bakom allt elände. Fick slutligen diagnos vid 30 års ålder. Den kom som en chock och det tog tid för mig att acceptera faktum. Idag är jag tacksam. Till följd av diagnostiseringen har jag haft möjlighet att lära mig förstå mig själv, mina barn och ytterligare två släktingar på ett sätt jag inte annars skulle ha gjort.

tahlia skrev:Till följd av diagnostiseringen har jag haft möjlighet att lära mig förstå mig själv, mina barn och ytterligare två släktingar på ett sätt jag inte annars skulle ha gjort.

Samma med mig, efter mina diagnoser, förstår jag "knäppjökarna" i min egen familj bra mycket bättre, samtidigt som jag skäms över vad jag sagt om dem, mitt ända försvar är väl att jag inte begrep bättre, eftersom jag var som dem, haha