Hej!

Jag föddes med en lättare CP-skada som benäms "diplegi med högersidig övervikt" i journalerna. Jag har för korta hälsenor, för korta senor i knäna och armbågarna. Som 6-åring fick jag diagnoserna MBD samt epilepsi. Epilepsin försvann och vid 15 års ålder var jag helt medicinfri.

Under uppväxten fick jag höra att jag hade en CP-skada och en "liten hjärnskada" som gjorde att jag inte kunde göra samma saker som mina klasskamrater. Mina föräldrar satte en stor tilltro till läkare, personal på Barnhabiliteringen och andra auktoriteter. De var också rädda att något skulle hända mig.

Jag träffade Barnhabiliteringen regelbundet. Det var personal från Barnhabiliteringen som bestämde allt från om jag fick ha träskor eller inte till vilken linje jag skulle läsa på gymnasiet.

Skolan var allmänt sett väldigt jobbig. I mellanstadiet diskuterades särskola men jag var för intelligent. Jag tyckte det var svårt att få saker att fastna och läxläsningen tog en hel del tid i anspråk. Betygen blev därefter, tvåor och treor för det mesta.

Jag hade skolskjuts fram till sjunde klass, trots att jag hade relativt nära till skolan. Först i åttonde och nionde klass fick jag gå till skolan, cykla var för farligt. Cykla själv i trafiken gjorde jag inte förrän jag var 16 år. Då kunde jag inte cykla när jag ville, utan bara då mamma eller pappa kunde ta ut cykeln ur garaget (jag kunde ju repa lacken på deras bil).

I vuxen ålder hittade jag ett papper skrivet av Habiliteringen då jag gick i gymnasiet. Där stod ungefär att skolan tog sådan kraft att jag inte kunde ha någon fritidsaktivitet.

Så tja, hur har uppväxten sett ut för er? Fick ni diagnos tidigt, eller i vuxen ålder? Om ni fick diagnos tidigt, har ni behandlats normalt eller blivit överbeskyddade?

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag fick min diagnos som 21-åring, så det har inte tagits någon särskild hänsyn till mig under min uppväxt, och det är jag glad över. Min miljö var inte så bra för mig, men det var inte jag som skulle behövt någon diagnos, utan oftast de andra det var fel på. Jag tror det hade gjort stor skillnad för mig om jag bara haft någon enda vuxen att anförtro mig åt.

Det du beskriver låter hemskt, men om man alltid har blivit överbeskyddad kanske det formar ens personlighet så man ser det som normalt att ha det så. Jag skulle nog ha haft svårt att tolerera habiliteringens inblandning i mitt liv. Jag har alltid varit en fri människa, och jag hatar när folk diskuterar mig bakom min rygg, särskilt tillsammans med mina föräldrar.

Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att sätta för tidiga diagnoser. Barn är små människor som också kan ha integritet och känna sig kränkta av att bli stämplade som avvikande. Diagnosen kan även innebära att man passiviseras och handikappförklarar sig själv i för hög utsträckning. Om ett barn ska få AS-diagnos så måste det ske med stor respekt och känslighet för barnets unika personlighet. Vissa kanske inte bryr sig om stämpeln och diagnosen kan leda till något bra, för andra är den det värsta som hänt dem i livet.

När jag var barn fanns inte AS som diagnos.
MBD fanns, men jag hade inga svårigheter med skolarbetet så den diagnosen var inte aktuell.

Skolan kopplade in psykologer och annat, man ansåg mest att mina föräldrar var orsaken till mitt beteende.
Skolan och BUP misstolkade mitt beteende som att jag var störd (psykiskt störd av miljön) och att jag medvetet gjorde en massa saker.

Jag fick AS-diagnos som vuxen.
Förutom AS har jag överaktivitetsdrag (AD/HD) men har inte fått diagnos AD/HD, det är för få symptom för diagnos tydligen.

Positiva saker med att få diagnos sent är att man tvingas lära sig vissa saker, att klara vissa saker själv o.s.v.
Negativa saker är att man riskerar att bli hårt tilltufsad av livets svårigheter.
Därför tycker jag att det är svårt att avgöra vilket som är bäst, tidig eller sen diagnos. Kanske tidig, men då med riktigt väl avvägt stöd.

För egen del tror jag faktiskt att jag kanske skulle ha mått bättre psykiskt om jag fått stöd och diagnos tidigare. Kanske hade jag blivit mer osjälvständig, men mått bättre.
Mitt liv har ändå slutat i sjukersättning och utan jobb.
Det som fört mig mest framåt i livet har varit några av mina specialintressen.

Fick min diagnos som 33-åring. Har inte känt några större svårigheter av AS förrän vid vuxen ålder, och det blir bara värre och värre. Är det någon annan som upplevt samma sak? Kanske har att göra med att kraven på en ökar, och man därför upplever fler och fler saker som jobbiga, och man får slut på energi och därför har svårt med saker som man inte hade några större problem med när man var yngre. Kanske.

Vad gör den här tråden i IT-forum??

Krigarn...

Vad tjôtar du om, den ligger inte alls i IT-forumet.

Något jag missat?

Den gjorde det förut, eller så har min hjärna kokat i värmen...

Snabbt flyttat. Duktiga admins

KrigarSjäl skrev:Den gjorde det förut, eller så har min hjärna kokat i värmen...

Ja, den låg i IT-forumet från början, det var ingen hallucination ...

Nilale skrev:Har inte känt några större svårigheter av AS förrän vid vuxen ålder, och det blir bara värre och värre. Är det någon annan som upplevt samma sak?Kanske har att göra med att kraven på en ökar, och man därför upplever fler och fler saker som jobbiga, och man får slut på energi och därför har svårt med saker som man inte hade några större problem med när man var yngre.

Jag känner igen mig, tycker mycket har blivit svårare med åren. När jag var liten var jag ganska enkelspårig, jag reflekterade inte över andra på samma sätt och förstod egentligen inte att jag var annorlunda. Jag var också en del av ett sammanhang, åtminstone ytligt sett, till skillnad mot nu.

Nu har jag börjat tänka och förstå mer, och det gör mig lite uppgiven då jag inser hur utanför jag är. Även om jag har jobbat och pluggat litegrann, så har jag ändå på många sätt tappat kontakten med samhället. Jag känner också igen det där med orkeslöshet, det var ett problem jag inte hade tidigare men som är mycket påtagligt nu.

Bror Duktig skrev:När jag var barn fanns inte AS som diagnos.
MBD fanns, men jag hade inga svårigheter med skolarbetet så den diagnosen var inte aktuell.

Skolan kopplade in psykologer och annat, man ansåg mest att mina föräldrar var orsaken till mitt beteende.
Skolan och BUP misstolkade mitt beteende som att jag var störd (psykiskt störd av miljön) och att jag medvetet gjorde en massa saker.

Jag fick AS-diagnos som vuxen.
Förutom AS har jag överaktivitetsdrag (AD/HD) men har inte fått diagnos AD/HD, det är för få symptom för diagnos tydligen.

Positiva saker med att få diagnos sent är att man tvingas lära sig vissa saker, att klara vissa saker själv o.s.v.
Negativa saker är att man riskerar att bli hårt tilltufsad av livets svårigheter.
Därför tycker jag att det är svårt att avgöra vilket som är bäst, tidig eller sen diagnos. Kanske tidig, men då med riktigt väl avvägt stöd.

För egen del tror jag faktiskt att jag kanske skulle ha mått bättre psykiskt om jag fått stöd och diagnos tidigare. Kanske hade jag blivit mer osjälvständig, men mått bättre.
Mitt liv har ändå slutat i sjukersättning och utan jobb.
Det som fört mig mest framåt i livet har varit några av mina specialintressen.

Du Bror duktig, jag blir så nyfiken. Du känns så fullfjädrad och van, som forummedlem. Har du varit här förut under annat namn eller kom du in så här, fix och färdig? Obs, jag håller inte på med nickspekulation och sånt, jag har själv inte varit här så länge så nåt gammalt nick skulle säga mig nånting. Jag är bara nyfiken. Som sagt.

Hej!

Jo, det var jag som av misstag råkade stå i IT-forumet, när jag trodde jag stod i Övrigt. Men jag skickade snabbt in en anmälan om det.

Nej, någon dålig uppväxt har jag väl inte haft. Men jag har heller inte fått prova mina vingar. Habiliteringen var inkopplad på grund av min CP-skada, tror jag. De sa till mig att nu ska jag sy, och så fick jag en platta med hål i och så skulle jag trä ett snöre genom hålen. Sedan gjorde de om det på tid, och då gick det sämre. De mätte vinkeln mellan mina ben och golvet. En sjukgymnast visade mig ett stretchingprogram som jag skulle göra varje dag för att tänja ut mina senor. De trodde en studsmatta skulle vara bra för mig, så mina föräldrar köpte en och ställde i vardagsrummet. Men Habiliteringen kom på att det inte alls var bra, så efter ett tag fick jag inte använda studsmattan mera och den ställdes ner i källaren. Så där höll det på.

Dessutom var jag mycket hos läkare. Förutom barnepilepsin hade jag också en rad barnsjukdomar, och jag fick ligga inne på sjukhus en vecka för lunginflammation och opererade ena ögat för skelögdhet. En läkare upptäckte också att höger trumhinna var sprucken. Då fick jag stoppa fetvadd i örat och mamma tejpade noga, varje gång jag skulle tvätta håret, bada eller på annat sätt vara i kontakt med vatten. Först då jag var tio år opererades högerörat. Vid elva års ålder gjordes operationen om. På den tiden fick man inte blåsa ballonger, inte hoppa och skutta, inte gå i skolan o.s.v. på flera månader och jag fick hemundervisning ett tag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Alfapetsmamma, jag har skrivit i AS- och NPF-forum för några år sedan och har varit och är aktiv i några forum med annan inriktning.

Lilla Gumman:

Fick du någon gång tycka, tänka och bestämma själv? Av det du berättar tycker jag att du verkar har varit styrd av andra väldigt mycket. Missförstå mig inte, jag tycker inte synd om dig, men jag förstår inte varför de styrde dig så mycket. Jag känner ju inte hela historien men jag tycker att varje individ ska få utrymme att fatta egna beslut, jag tycker de har gjort fel om de sturde dig så mycket. Dock är min åsikt kanske inte så viktigt i fallet, det är ju inte mitt liv. Jag kanske inte alls borde skriva detta...

Hade jag fått diagnos tidigt hade jag nog blivit över beskyddad och varit en mes nu. Svårt att veta dock.

Saninaé skrev:Hade jag fått diagnos tidigt hade jag nog blivit över beskyddad och varit en mes nu. Svårt att veta dock.

På vilket sätt överbeskyddad?

Har mycket svårt att tänka mig att t ex min unge som jag vill få in i AS-skola skulle gagnas av att fortsätta bli kränkt i vanlig skola. På vilket sätt är mobbing och annat sånt stärkande? Hårdnad kan man bli, bitter och cynisk och folkilsk, men stärkt? Knappast.

Men jag kan ju bara tala för mig, min erfarenhet och det jag sett av vad mina barn upplevt.

Hade en känsla av att jag läst en tråd om detta förut och sökte. Då hittade jag i stället denna tråd som handlar om förväntningar:
Förväntanseffekten

På min tid fanns inte AS heller. Jag klarade av skolan med goda betyg, så varken jag el nån annan reagerade. Visserligen var jag helt utan vänner och bekanta, men det förklarade jag för mig själv som en effekt av mobbning och utanförskap i skolan.

Jag studerade, fick arbete, gifte mig och fick barn. Till det yttre var jag som vilken medelsvensson som helst. Så ökade kraven i arbetslivet och jag blev utbränd.

Hade det varit bättre om jag fått diagnos som barn? Nej, hade mobbningen stoppat då? Knappast. Hade jag passat i aspergerklass? Nej, om jag skulle varit enda flickan bland en massa AS-killar med specialintressen så skulle jag känt mig lika udda där och vantrivts. Diagnosen i vuxen ålder innebar ju heller inte att arbetet anpassades efter mina förutsättningar utan att jag förlorade arbetet. Jag blev "ogiltigförklarad" tyckte jag. Men inte hade det varit bättre att bli det redan från början.

Så på frågan om det är bra el dåligt med tidig diagnos kan jag bara ge det oklara svaret: Det beror på. Kanske hade livet för mig blivit sämre med för låga förväntningar.

tänk var bra om de satte diagnosen när man var myndig i stället för att tvinga barn eller tonåringar till att ha diagnosen.

Moderator: Ursprungligen postat i denna tråd: fokus-pa-autism-26-27-april-2012-stockholm-t24439-24.html

Jag fick autism diagnos som barn men mina föräldrar accepterade inte att jag var annorlunda så de kämpade på så jag skulle vara som alla andra. Lyckades ganska bra tycker jag. Jag har aldrig sett några dokument om detta annat än några från psyk från jag var barn, minns också fragment om olika undersökningar och tester.

Nu står jag i kö för att få diagnosen asperger. Men det lär ju dröja. Jag är 55 år och har börjat fundera över värdet av att få en diagnos nu. Har jag verkligen någon nytta av att få diagnosen.

Vad kan jag vinna på att för diagnosen fastställd och vad kan jag förlora?
Jag känner ju till mina problem och majoriteten av de jag kommer i kontakt med vet redan eller förstår snabbt att jag har någon förm av asperger.

Det kanske räcker med det. Och kanske ska jag fortsätta mina föräldrars tro att med mycket vilja så går det att få ordning även på någon med diagnosen autism.

Utan mina föräldrar hade jag troligen levt mitt liv på en instutition, något som kan skrämma mig av att bara tänka på.
Jag har flera i släkten med autism och asperger, bla min far som aldrig fått diagnosen, men som är så mycket av en asperger som man kan hitta. Eller inte hitta eftersom det i princip är omöjligt att få kontakt med honom utan att berätta långt i förväg att man ska komma så han inte blir tagen på sängen, då blir han stressad och förvirrad.

Vad säger ni som har erfarenheter av fastställda diagnoser som vuxen.

Ska jag gå igenom detta eller är det meningslöst?
Vilka är fördelarna?
Vilka är nackdelarna?

Fick den nu som vuxen, men var till BUP första gången som femåring och fick då diagnoserna barnpsykos och sjuklig blyghet. Har fått tag i de journalerna nu efteråt och där står det att jag uppfyllde alla kriterier för autism men eftersom jag kunde prata när jag ville och var flicka kunde jag inte ha den diagnosen.
Mitt liv har haft mycket med psyk att göra och skolan har varit ett helvete på alla sätt och vis och jag har varit inlagd ett flertal gånger och försökt ta mitt liv och är självskadare (inte lika allvarligt nu som förr).
Jag önska jag hade fått mina NPF-diagnoser tidigare, då hade jag förmodligen mått bättre av idag.

KaosPrinsessa skrev:Fick den nu som vuxen, men var till BUP första gången som femåring och fick då diagnoserna barnpsykos och sjuklig blyghet. Har fått tag i de journalerna nu efteråt och där står det att jag uppfyllde alla kriterier för autism men eftersom jag kunde prata när jag ville och var flicka kunde jag inte ha den diagnosen.
Mitt liv har haft mycket med psyk att göra och skolan har varit ett helvete på alla sätt och vis och jag har varit inlagd ett flertal gånger och försökt ta mitt liv och är självskadare (inte lika allvarligt nu som förr).
Jag önska jag hade fått mina NPF-diagnoser tidigare, då hade jag förmodligen mått bättre av idag.

Fast det låter som att du fick rätt diagnos som barn. Eller det hade det namnet förut barndomspsykos alltså samma sak som autism.

Autistiskt syndrom
Autism
Kanners syndrom
Autism i barndomen
Infantil autism
Klassisk autism

Engelska begrepp
Autistic disorder
Autism in childhood
Kanner syndrom

Föråldrade begrepp
Barndomspsykos
Infantil psykos

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... pektrumet/

KaosPrinsessa

Ja jag känner att om jag fått rätt diagnos som barn så hade det varit en fördel, men nu som vuxen vacklar jag i om det är någon vits med det.

Här är några trådar om när man fått sin diagnos:

diagnos-tidigt-eller-inte-t7109.html

i-vilken-alder-fick-ni-diagnosen-t25.html

fler-aldre-som-fatt-diagnos-omrostning-t15464.html

fick-veta-om-min-asperger-vid-64-ars-alder-t19632.html

nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html

diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

slackern skrev:Fast det låter som att du fick rätt diagnos som barn. Eller det hade det namnet förut barndomspsykos alltså samma sak som autism.

Fast andra fick diagnosen autism där, alltså killar eller vissa tjejer som inte var verbala.
Vi snackar ju ändå om början av 90-talet typ. Min behandling gick ut på att jag inte fick ha någon som var fantasifullt och att jag skulle tvingas vara med andra och tvingas till kroppskontakt för att jag inte skulle utveckla schizofreni som vuxen (sa de).
Kom på förresten att det var psykos i barndomen de sa att jag hade inte barnpsykos, fast det är ju typ samma sak.
Men någon stöd och hjälp fick jag aldrig i dagis, lekis eller skola. Någon barnen med diagnosen autism fick. Så de kan inte ha ansett det vara samma diagnos iaf.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag föddes med en lättare CP-skada som benäms "diplegi med högersidig övervikt" i journalerna. Jag har för korta hälsenor, för korta senor i knäna och armbågarna. Som 6-åring fick jag diagnoserna MBD samt epilepsi. Epilepsin försvann och vid 15 års ålder var jag helt medicinfri.

Under uppväxten fick jag höra att jag hade en CP-skada och en "liten hjärnskada" som gjorde att jag inte kunde göra samma saker som mina klasskamrater. Mina föräldrar satte en stor tilltro till läkare, personal på Barnhabiliteringen och andra auktoriteter. De var också rädda att något skulle hända mig.

Jag träffade Barnhabiliteringen regelbundet. Det var personal från Barnhabiliteringen som bestämde allt från om jag fick ha träskor eller inte till vilken linje jag skulle läsa på gymnasiet.

Skolan var allmänt sett väldigt jobbig. I mellanstadiet diskuterades särskola men jag var för intelligent. Jag tyckte det var svårt att få saker att fastna och läxläsningen tog en hel del tid i anspråk. Betygen blev därefter, tvåor och treor för det mesta.

Jag hade skolskjuts fram till sjunde klass, trots att jag hade relativt nära till skolan. Först i åttonde och nionde klass fick jag gå till skolan, cykla var för farligt. Cykla själv i trafiken gjorde jag inte förrän jag var 16 år. Då kunde jag inte cykla när jag ville, utan bara då mamma eller pappa kunde ta ut cykeln ur garaget (jag kunde ju repa lacken på deras bil).

I vuxen ålder hittade jag ett papper skrivet av Habiliteringen då jag gick i gymnasiet. Där stod ungefär att skolan tog sådan kraft att jag inte kunde ha någon fritidsaktivitet.

Så tja, hur har uppväxten sett ut för er? Fick ni diagnos tidigt, eller i vuxen ålder? Om ni fick diagnos tidigt, har ni behandlats normalt eller blivit överbeskyddade?

Hälsningar

Lilla Gumman

Tycker att man skall vara 18 år gammal och stjälv få bestämma det är bättre det än att tryckas in i ett fack.för man kan bli tvingad till att ha LSS och hela skiten också.