kiddie skrev:

sugrövmanövern skrev:Ja tack gode gud för det, de informerade aldrig om att man kunde bli en fet tardiv dyskinesimongo av den, den var såå ofarlig (och i mitt fall verkningslös).

Seriöst? Den skrev de ju ut som godis.

Ja, först fick man esucos, och funkade inte det fick man atarax... De kom väl undan med det för att det skrevs ut i lågdos.

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:Truxal, Theralen och Esucos var de enda mediciner som bet på min massiva ångest. Det är tur att de var tre, för skiten pågick nästan utselutande i 4 år.

Tre svaga neuroleptikum (ah, theralen är väl mer en neuroleptikasläkting) som var för sig kan behövas i stora doser för att ha effekt .

Fick du prova andra neuroleptikum såsom zyprexa eller risperdal?

Har du fått några bestående skador av medicinerna?

Det absolut jobbigaste med min ångest var att den orsakade kraftigt, ihållande illamående och skiten var kronisk - dvs så fort jag inte medicinerade så satte det i 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Att det blev just kraftigt, ihållande illamående tror jag till stor del beror på att jag (då) var fobisk för just illamående och kräkningar - kroppen slog ifrån med något den visste att jag skulle lyssna till. Jag var ju sönderstressad och behövde sakta ned.

Att jag fick byta mellan de tre berodde på att jag, efter en längre tids användning, slutligen var tvungen att höja dosen rätt häftigt för att få effekt. I början klarade jag mig dock utmärkt på ordinerad lägre dos. Fick prova Atarax vid något tillfälle men den hade ingen effekt alls.

Nej, jag fick aldrig prova zyprexa eller risperdal. Faktum var att de tre mediciner jag nämnde var de tre jag gick runt på i flera år - antidepressiva och liknande bet inte för fem öre. Något sjukvården hade begripit att de inte skulle göra om de fattat att man faktiskt kan drabbas av utmattningsdepression vid 25 års ålder också (att man inte är "för ung"). ECT-behandlingar blev det när det var som värst dock.

Mig veteligen fick jag inga bestående men av varken Esucos, Truxal eller Theralen. Som jag nämnt tidigare är det svårt att avgöra vad som är vad dock. Utmattningsdepressionen i sig ställde ju till en del skit som jag får dras med livet ut och visst kan delar av det egentligen vara medicinorsakade eller ha orsakats av ECT-behandlingarna t.ex. Säker kan jag ju aldrig vara.

Vilken trist historia tahlia . Man kan inte låta bli att undra, om det hade funnits effektivare mediciner att ta till.

Men skönt att du inte fått skador av medicinerna såvitt du vet. Så många år av lidande, då räcker det gott och väl med de bestående men man verkar få av själva sjukdomen.

Lyrica tyckte jag funkade hyfsat bra.

sugrövmanövern skrev:Vilken trist historia tahlia . Man kan inte låta bli att undra, om det hade funnits effektivare mediciner att ta till.

Men skönt att du inte fått skador av medicinerna såvitt du vet. Så många år av lidande, då räcker det gott och väl med de bestående men man verkar få av själva sjukdomen.

Jo det är en rätt trist historia och ska jag vara ärlig vetefasen om jag skulle göra om det ifall jag insjuknade igen. Idag begriper jag inte hur i helskotta jag orkade men vet att det var barnen som räddade mig - jag fick inte ge upp för de hade hellre en sjuk mamma än ingen mamma alls.

Låter som en klysha men det är trots allt en erfarenhet jag ändå inte vill vara utan. Tror den har hjälpt mig att förstå mina barn bättre när de mått dåligt och hjälpt mig bli bättre på att hjälpa dem.

Tack för de vänliga orden.