Nu har jag gått klart ett år på högskolan, en onlineutbildning på två terminer och nu är det slut på alla "gratispengar" man haft genom FK, CSN, Barnbidrag etc. Nu står jag på bar backe efter min sista CSN-utbetalning på 4.446 SEK.

Såg i tidningen igår att en av mina klasskamrater fått jobb på The Farm, ett webbbolag i staden. Jag har också varit i kontakt med dem, men något konstigt hände då jag fick tillfälle att komma på ett möte, så var dem plötsligt borta, efter att jag hade gått på toaletten. Jag kände mig mycket otrevligt bemött av dem.

Just nu ska jag starta en utredning om lönebidragsanställning på ett jobb i Uppsala som ska skötas ifrån Lidköping. De på arbetsförmedlingen ansåg först att jag skulle flytta med boendestöd till Uppsala men efter att ha sett mina papper så ansåg de att det kunde skada min hälsa då jag har ett sådant tjockt kontaktnät i Lidköping och att jag inte kan flytta hemifrån ännu.

Jag ringde till företaget i Uppsala och frågade om de verkligen måste ha bidrag för att kunna jobba med mig. Ja, tyckte dem. Visst man kan förstå att det kan vara till hjälp. Men med den kompetens jag besitter så känner jag dock att jag börjar tveka egentligen vad som är problemet med ekvationen mig + arbetsmarknad.

Det verkar mera var av den geografiska arten som är problemet. Av en olyckshändelse (som jag ser det) flyttade vi ifrån Stockholm, där alla intressanta jobb finns till en unkna, rövhålet Lidköping och drog med oss fyra familjer till. Nu så här elva år efter skäms jag något fruktansvärt över att mina föräldrar inte kunde ha valt åtminstående en förort till Stockholm som Mariefred, då jag känner att den här staden kommer jag inte ha kunna växa i.

Egentligen skulle jag vilja jobba med något bolag lokalt i staden och inte på distans, därför att det utvecklar inte den sociala förmågan. En dröm jag har är att det finns "arbetsplatser" som man kan hyra in sig på där det sitter olika folk från olika företag som jobbar på distans.

Sedan så har tre års brinnande engagemang i musiksajten Spotify också gjort sitt till, då jag under ett par år tappade så gott som allt intresse för data då jag försökte få ett jobb där. Det gick så långt satt jag t.om. fick göra arbetsprov över skype, och var antagen till nästa. Men då blev det som en uppenbarelse. Jag hade sett filmen "30 grader i februari" och kände att jag gav mig in en farlig värld av konkurrans och att jag suger ut hela min själ för ett enda projekt, som kanske skulle gå under. Jag föll i kärlek för karaktären Joy och blev förälskad i den natursköna miljön med Bungalows och väckte upp en identitet för österländsk kultur som hade uppkommit precis innan Spotify introduceras, och det ledde till att jag började känna mig allt mera utsatt mentalt av att försöka kämpa vidare med Spotify-jobbet då jag kände att jag höll på att gå in i väggen. Det "låste" upp mig, och jag kände att jag höll på att komma ut på farligt vatten då jag började uppleva att jag hamnar efter i utvecklingen av mitt datorintresse. Mirakulöst klarade jag alla kurser på Gymnasiet, trots att jag mentalt var "bortdomnad" i min Spotify-psykos, det som var drömmen för tio år sedan kändes ingenting. Det var som en telefon som var operatörslåst. Jag blev upplåst av "uppenbarelsen" jag fick av serien och kände att jag måste ta igen mitt intresse jag tappade och upptäcker att jag under tre år har låtit många saker passerat förbi mig utan att ha sett det.

Spotify-engangemanget var så extremt satt jag t.om. varit inbjuden till möten på deras kontor, utsedd till Founder på deras nya supportforum samt fått dyra hörlurar hemskickade som pris för att jag varit "framgångsrik inom plattformsområdet". Det är helt makalöst sjukt, och det är nu bara den senaste tiden som min omgivning började se att jag blivit en resurs för dem utan att få betalt.

Men nu sitter jag, utlämnad efter sista CSN-utbetalningen till verkligheten, där alla utbetalningar av alla "lyxpengar" är slut. Jag ska i dagarna sälja min telefonn för att bygga upp min buffert och känner att detta till viss del skulle bli ett bra manus för en ny del av Lyxfällan. Jag har levt på andra och försett ett enda företag med så pass värdefulla idéer, satt det givit ekon i hela musikbranchen. Jag tänker på detta med Spotify Apps som släpptes i November förra året. Jag hade gjort en prototyp på "Spotify Apps" våren 2010, och lagt upp en länk på supportforumet. Säker kan man inte vara, men jag har varit med och "tänt på" idén med appar i Spotify utan att få en enda krona.

Men nu när raketerna slocknat, pengarna är slut så börjar en ny verklighet. Jag ska nu få upp min app på Spotify Finder, som får bli avslutningen på hela storyn de närmaste veckarna och börjar nu fundera på vad jag egentligen gjort av med mitt liv. För att det har kostat mig möjligheter är glasklart. Jag kommer givetvis fortsätta slipa på mitt engagemang i Spotify men inte i den rigorösa omfattning som varit hitills.

Det märkliga är dock detta med hur jag ska få en sysselsättning, för att jag känner att det är min geografiska och boendeposition som är det stora hindret för mig att ta mig vidare. I Lidköping finns en del företag, men jag hann aldrig bygga upp relationer till dem innan gymnasiet tog slut. Att staten måste gå in med pengar för att företagen ska "ha råd" att arbeta med mig känns helt sjukt. Jag tror inte på lönebidrag i förlängningen. Det är att sätta en "handikapprabatt" på människor och inleder till en negativ syn. Istället måste arbetsgivarna ha en mer öppen inställning till alla som söker istället för att staten ska gå in och göra rabatter. Lönebidrag för direkta hjälpmedel däremot, som handledningstid eller ombyggnad av arbetsplatsen för fysiskt funktionshindrade ser jag inga problem med, men att det måste till när arbetsgivaren kan få så mycket ut av mig ändå så känns det som en "billighetssyn".

Ett annat problem är att alla stödinsatser gör att man inte lär sig att stå på egna ben, man blir mer bunden till en viss politik. Man är utsatt om en ny regering lägger om politiken och ändrar olika hjälp. Därför har jag börjat inse att jag känner att man inte får bli livslångt beroende av stödinsatser utan måste kunna komma med sig själv. Jag har en vän på Facebook, ***- - -*** som idag fick det tragiska beskedet att han inte mer får ersättningen. Man kan visserligen tycka synd om honom att de vill dra undan mattan, men varför kan man inte hjälpa homom att bli fristående. Killen har stora ambitioner och är glad, men samhället har satt en lapp på honom "oduglig för arbete" och han stängs ute från att ta studiemedel och faktiskt anstränga sig då han förlorar alla bidrag och dessutom farit illa under skoltiden vilket lett till att han saknar betyg.



Moderator atoms - tog bort ett namn.

Jag fick drömjobbet. Lönebidrag ser jag numera inte som ett problem och inte heller att man kan bli beroende av stödinsatser.

Efter allt slit och kämpande fick jag jobbet på ett musikbolag i Norrköping som jag sköter på distans. Jag är inte emot distansjobb tvärtom det är räddningen. Nu får jag på arbetstid inte bara syssla med andra projekt utan även en del egna som en del i utvecklingen, och jag har en utvecklingsanställning.

Gott att det ordat sig för dig.

Om du har bra ideér så kan det vara ide att kika på att starta eget företag. Men var observant på att det kan vara mycket jobb.