Jo, plåtmonster, det skulle vara bra att byta jobb. Men på en hård arbetsmarknad där det är kontakter och nätverk (som jag inte har nej, eftersom jag - troligen - har Asperger) som räknas är det inte bara att byta till nåt som passar MIG bättre. Jag är högutbildad och söker jobb enligt min kompetens, cv och ansökningar följer mallen, men det räcker inte. Jag är fast som springvikarie för att jag inte är tillräckligt "ambitiös". Dvs jag har redan för tjugo år sedan sumpat chanserna att armbåga mig fram till en bra position.

Det är en av de främsta anledningarna till att jag vill ha diagnos. Jag vill ha stöd från Af och FK för att hitta anställning som jag både kan leva av och leva med.

Vad har du för utbildning då?

Ett exempel som man kan ta är annars lärare. Normalt sett så utbildar man sig till lärare och jobbar sedan i den skolan. Men man kan också söka sig till friskolor, vara extra(läx)hjälp till rika föräldrar, bygga upp egen verksamhet, utbilda vuxna i att hantera t.ex ordbehandlingsprogram, eller rentav använda lönen till att bygga upp företag vid sidan om osv. Det gäller helt enkelt att utforska de möjligheter som man har men kanske inte ser. Alla är kanske inte tillgängliga men man får ta fatt på de man har och tänka i iaf 3-4 steg frammåt för att ta sig dit.

Apropå rätt sällskap så vart jag med i ett sällskap på några personer där det gick att diskutera sexteknik helt seriöst med blandad fördelning av båda genus och det vart klart mer intressant än kallprat iaf. Dock verkade restaurangpersonalen vara mindre roade

Livet är för kort för att köra på i någon normalmall med en massa ihåliga sociala gester och om sällskapet inte kan respektera en som person att man kanske gör lite socialbrott så får man helt enkelt uppdatera umgängeskretsen till version 2.0. Ska man städa bostaden implicit (göra men inget säga) så vill det till att personen eller umgänget är intressant annars kan man lika gärna springa en tur i skogen eller annat givande.

plåtmonster skrev:Vad har du för utbildning då?

Ett exempel som man kan ta är annars lärare. Normalt sett så utbildar man sig till lärare och jobbar sedan i den skolan. Men man kan också söka sig till friskolor, vara extra(läx)hjälp till rika föräldrar, bygga upp egen verksamhet, utbilda vuxna i att hantera t.ex ordbehandlingsprogram, eller rentav använda lönen till att bygga upp företag vid sidan om osv. Det gäller helt enkelt att utforska de möjligheter som man har men kanske inte ser. Alla är kanske inte tillgängliga men man får ta fatt på de man har och tänka i iaf 3-4 steg frammåt för att ta sig dit.

Nu börjar du gå över gränsen till det beskäftiga. Jag har inte bett om karriärråd i den här tråden, så jag betackar mig. Jag bad om sympati och igenkänning. Du känner uppenbarligen inte igen dig och har inte sympati för min situation, så låt hellre bli att svara.

plåtmonster skrev:Det man som inte är problem för egen del och man saknar kapacitet för att förstå blir gnälligt.

Du menar att eftersom jag är dum i huvudet har jag inga delikata problem med överlägset hög intelligens och allt vad det kan medföra?

Narcissa skrev:Nu börjar du gå över gränsen till det beskäftiga. Jag har inte bett om karriärråd i den här tråden, så jag betackar mig. Jag bad om sympati och igenkänning. Du känner uppenbarligen inte igen dig och har inte sympati för min situation, så låt hellre bli att svara.

Hmm... alltså ett typiskt aspigt vis att vara engagerad och omtänksam är att vilja lösa problemet personen ger uttryck för. Att klappa på axeln och säga "ja, det är synd om dig" hjälper inte direkt i längden. Inte heller blåser det bort problemen i sig.
Förutsätt inte att någon vill dig illa, speciellt inte när de så tydligt vill vara dig till hjälp.

LordNelson skrev:

plåtmonster skrev:Det man som inte är problem för egen del och man saknar kapacitet för att förstå blir gnälligt.

Du menar att eftersom jag är dum i huvudet har jag inga delikata problem med överlägset hög intelligens och allt vad det kan medföra?

Inte helt säker på att resonemanget går in även i den biten men om den gjorde det skulle jag hävda att tanken snarare var tvärs om.

tahlia skrev:

LordNelson skrev:

plåtmonster skrev:Det man som inte är problem för egen del och man saknar kapacitet för att förstå blir gnälligt.

Du menar att eftersom jag är dum i huvudet har jag inga delikata problem med överlägset hög intelligens och allt vad det kan medföra?

Inte helt säker på att resonemanget går in även i den biten men om den gjorde det skulle jag hävda att tanken snarare var tvärs om.

Du vet det är sommar nu. En massa skumt väder med väderomslag, lågtryck och högtryck folk blir som vädret ombytligt.

tahlia skrev:

Narcissa skrev:Nu börjar du gå över gränsen till det beskäftiga. Jag har inte bett om karriärråd i den här tråden, så jag betackar mig. Jag bad om sympati och igenkänning. Du känner uppenbarligen inte igen dig och har inte sympati för min situation, så låt hellre bli att svara.

Hmm... alltså ett typiskt aspigt vis att vara engagerad och omtänksam är att vilja lösa problemet personen ger uttryck för. Att klappa på axeln och säga "ja, det är synd om dig" hjälper inte direkt i längden. Inte heller blåser det bort problemen i sig.
Förutsätt inte att någon vill dig illa, speciellt inte när de så tydligt vill vara dig till hjälp.

I vad ger jag uttryck för att förutsätta att någon vill mig illa? Och hur kan du veta vad som hjälper mig i längden? Jag upplever ofta att jag blir hjälpt av att dela erfarenheter och sätta ord på upplevelser. Det är jagstärkande att veta att en inte är ensam och att det finns en förståelse för att vissa saker bereder svårigheter i högre grad än andra. I hela mitt liv har jag fått höra "om du bara gjorde så här" så skulle allt ordna sig. Det är dock så att det inte är så "bara" för alla. Det är inte nödvändigtvis "helt enkelt" så att alla kan följa schablonen, så som föreslogs.
Nu har jag ett litet antal personer omkring mig som lärt sig hur jag funkar och med dem kan jag bolla strategier. Det är personer som känner till min kamp och som vet hur jag har jobbat för att få saker att funka. De har en helhetsbild av mig och det måste en ha för att råd ska vara relevanta. Det är knappast att "klappa på axeln". Ganska nedlåtande att antyda att det är vad jag vill ha.

Jag har inte för avsikt att vara otrevlig mot någon, bara väldigt tydlig. Att ge råd som inleds med "normalt sett" känns helt malplacerat på det här forumet. Jag är inte normal, jag funkar inte normalt, det är därför jag sökt mig hit. Kolla trådstarten.

Jag känner igen mig.

Frågan är dock för dig:
Kommer det göra någon skillnad för dig om du har en diagnos eller inte?
Du kommer ju i slutändan vara samma person som tidigare.

Amaya skrev:Du kommer ju i slutändan vara samma person som tidigare.

Det stämmer inte riktigt. Man kan se saker på ett annat sätt om man får en diagnos. Jag själv börjar ifrågasätta mig själv mycket mer, trodde jag förstod folk och olika begrepp, men jag har uppenbarligen missförstått en hel del.
Alltså kan man förändras av insikten om vad som är "fel" på en.

Myrkr skrev:

Amaya skrev:Du kommer ju i slutändan vara samma person som tidigare.

Det stämmer inte riktigt. Man kan se saker på ett annat sätt om man får en diagnos. Jag själv börjar ifrågasätta mig själv mycket mer, trodde jag förstod folk och olika begrepp, men jag har uppenbarligen missförstått en hel del.
Alltså kan man förändras av insikten om vad som är "fel" på en.

Jag förstår vad du menar, men jag är inte benägen att hålla med på det sätt du beskriver, åtminstone inte för mig själv.
Att känna sig annorlunda, självklart! Men det är ju inte så att någon annan kommer märka skillnad på dig. Du kommer vara samma person, du kommer bara förstå dig själv bättre.

Jag menar att jag exempelvis, är ju fortfarande jag. Oavsett vad som händer mig eller har hänt mig, är jag ju ändå jag. Skillnaden blir ju bara att jag förstår saker på ett annat sätt än tidigare, men det gör ju inte mig annorlunda, bara ibland missförstådd, eller att jag missförstår. Men jag är ju ändå jag.

Jag tror det bara är så att du och jag har olika perspektiv på saken, men i grunden förmodligen har samma tanke?

Amaya skrev:
Jag förstår vad du menar, men jag är inte benägen att hålla med på det sätt du beskriver, åtminstone inte för mig själv.
Att känna sig annorlunda, självklart! Men det är ju inte så att någon annan kommer märka skillnad på dig. Du kommer vara samma person, du kommer bara förstå dig själv bättre.

Jag menar att jag exempelvis, är ju fortfarande jag. Oavsett vad som händer mig eller har hänt mig, är jag ju ändå jag. Skillnaden blir ju bara att jag förstår saker på ett annat sätt än tidigare, men det gör ju inte mig annorlunda, bara ibland missförstådd, eller att jag missförstår. Men jag är ju ändå jag.

Jag tror det bara är så att du och jag har olika perspektiv på saken, men i grunden förmodligen har samma tanke?

Ja vi ser nog olika på det. Jag anser att allt man gör och lär sig förändrar en, man är samma person men annorlunda än vad man var tidigare
En diagnos kan ju vara lika livsomvälvande som en olycka eller naturkatastrof.

Amaya skrev:

Myrkr skrev:

Amaya skrev:Du kommer ju i slutändan vara samma person som tidigare.

Det stämmer inte riktigt. Man kan se saker på ett annat sätt om man får en diagnos. Jag själv börjar ifrågasätta mig själv mycket mer, trodde jag förstod folk och olika begrepp, men jag har uppenbarligen missförstått en hel del.
Alltså kan man förändras av insikten om vad som är "fel" på en.

Jag förstår vad du menar, men jag är inte benägen att hålla med på det sätt du beskriver, åtminstone inte för mig själv.
Att känna sig annorlunda, självklart! Men det är ju inte så att någon annan kommer märka skillnad på dig. Du kommer vara samma person, du kommer bara förstå dig själv bättre.

Jag menar att jag exempelvis, är ju fortfarande jag. Oavsett vad som händer mig eller har hänt mig, är jag ju ändå jag. Skillnaden blir ju bara att jag förstår saker på ett annat sätt än tidigare, men det gör ju inte mig annorlunda, bara ibland missförstådd, eller att jag missförstår. Men jag är ju ändå jag.

Jag tror det bara är så att du och jag har olika perspektiv på saken, men i grunden förmodligen har samma tanke?

Jag vet inte var du läste att jag tror att en diagnos kommer förändra mig?

Det jag hoppas på med en ev. diagnos (ska på första utvärdering nu på måndag) är dels att kunna börja jobba med självacceptans. Jag är rätt skadad av min uppväxt och även senare livserfarenheter och får rejäla dippar i självförtroendet av ganska små missförstånd och motgångar. Att få bättre förståelse för vari mina svårigheter ligger skulle kanske kunna hjälpa mig att hantera omvärlden just som - omvärlden! och inte som en rad personliga tillkortakommanden.
Dels hoppas jag också få konkret hjälp, t.ex. sjukskrivning, sänkta krav på arbetsprestation, någon kontakt som kan hjälpa mig att strukturera livet. Jag har vant mig vid att leva i konstant kris, men vill hemskt gärna få möjlighet att slappna av nån gång.
Jag har reella problem med att få livet att fungera och jag behöver hjälp. Jag är orolig att det hjälpbehovet inte är så tydligt för NT-världen eftersom jag kompenserar intellektuellt, vilket inte håller i längden.

Amaya skrev:Att känna sig annorlunda, självklart! Men det är ju inte så att någon annan kommer märka skillnad på dig. Du kommer vara samma person, du kommer bara förstå dig själv bättre.

Jag menar att jag exempelvis, är ju fortfarande jag. Oavsett vad som händer mig eller har hänt mig, är jag ju ändå jag. Skillnaden blir ju bara att jag förstår saker på ett annat sätt än tidigare, men det gör ju inte mig annorlunda, bara ibland missförstådd, eller att jag missförstår. Men jag är ju ändå jag. )

Du kommer BARA att förstå dig själv bättre??
Skillnaden blir ju BARA att jag förstår saker på ett annat sätt??

Om man alltid fått problem med massor av saker och aldrig förstått varför utan alltid tolkat det som att man är dålig på olika sätt kan just dessa saker göra en ENORM skillnad! Att förstå vad det är som bli problem och varför kan göra så oerhört stor skillnad och också göra att man kan lära sig att minimera just de saker som stressar en och då fungera bättre. Om man inte förstår vad det är som skapar problemen har man ju ingen chans att göra detta. De saker du skriver om som småsaker, att det "bara" handlar om att förstå sig själv bättre har sedan utredningen gjort enorm skillnad för mig! I många saker avgörande för att kunna klara av en uppgift. Så det är absolut inte småsaker att få dessa insikter om sig själv.

Narcissa skrev:
Det jag hoppas på med en ev. diagnos (ska på första utvärdering nu på måndag) är dels att kunna börja jobba med självacceptans. Jag är rätt skadad av min uppväxt och även senare livserfarenheter och får rejäla dippar i självförtroendet av ganska små missförstånd och motgångar. Att få bättre förståelse för vari mina svårigheter ligger skulle kanske kunna hjälpa mig att hantera omvärlden just som - omvärlden! och inte som en rad personliga tillkortakommanden.
Dels hoppas jag också få konkret hjälp, t.ex. sjukskrivning, sänkta krav på arbetsprestation, någon kontakt som kan hjälpa mig att strukturera livet. Jag har vant mig vid att leva i konstant kris, men vill hemskt gärna få möjlighet att slappna av nån gång.
Jag har reella problem med att få livet att fungera och jag behöver hjälp. Jag är orolig att det hjälpbehovet inte är så tydligt för NT-världen eftersom jag kompenserar intellektuellt, vilket inte håller i längden.

Jag känner igen allt du skriver och kan säga att just dessa saker fick jag förståelse för genom utredning och diagnos. De saker du själv beskriver att du skulle behöva hjälp med är sådant som jag erbjuds hjälp med nu. Så när det gäller det du tar upp här finns det gott hopp om att kunna få denna förståelse och just den hjälp du efterfrågar. Och ja, många av svårigheterna är dolda för andra vilket gör att det ofta blir svårt att bli förstådd.

AlterEgo skrev:Om man alltid fått problem med massor av saker och aldrig förstått varför utan alltid tolkat det som att man är dålig på olika sätt kan just dessa saker göra en ENORM skillnad! Att förstå vad det är som bli problem och varför kan göra så oerhört stor skillnad och också göra att man kan lära sig att minimera just de saker som stressar en och då fungera bättre. Om man inte förstår vad det är som skapar problemen har man ju ingen chans att göra detta.

Ett annat sätt att bearbeta sig själv och omgivningen är att ta utgångspunkt i att man själv har vissa behov och sätt att fungera alldeles oavsett andra faktorer. Samt att andra har andra behov och sätt att fungera. Sedan hittar man strategier för att ordna för det egna sättet och kunna hantera andra och deras blindhet för det som är annorlunda.

Man märker med tiden vad som driver en själv och vad slags organisering av tillvaron som flyter på bäst. Däri är det viktigt att erkänna sina egna behov oavsett andras tyckande. Detta förhållningssätt kan man använda även om diagnoser mm inte ens är påtänkta. Så fort man därimot tar utgångspunkt i andra människor som måttstock för sig sjäv är det lätt att få en snedvridning av perspektiv och synsätt.

Hittar man likasinnade behöver man förstås inte samma åtskillnad av egensfär och omgivningen.

plåtmonster skrev:

AlterEgo skrev:Om man alltid fått problem med massor av saker och aldrig förstått varför utan alltid tolkat det som att man är dålig på olika sätt kan just dessa saker göra en ENORM skillnad! Att förstå vad det är som bli problem och varför kan göra så oerhört stor skillnad och också göra att man kan lära sig att minimera just de saker som stressar en och då fungera bättre. Om man inte förstår vad det är som skapar problemen har man ju ingen chans att göra detta.

Ett annat sätt att bearbeta sig själv och omgivningen är att ta utgångspunkt i att man själv har vissa behov och sätt att fungera alldeles oavsett andra faktorer. Samt att andra har andra behov och sätt att fungera. Sedan hittar man strategier för att ordna för det egna sättet och kunna hantera andra och deras blindhet för det som är annorlunda.

Man märker med tiden vad som driver en själv och vad slags organisering av tillvaron som flyter på bäst. Däri är det viktigt att erkänna sina egna behov oavsett andras tyckande. Detta förhållningssätt kan man använda även om diagnoser mm inte ens är påtänkta. Så fort man därimot tar utgångspunkt i andra människor som måttstock för sig sjäv är det lätt att få en snedvridning av perspektiv och synsätt.

Hittar man likasinnade behöver man förstås inte samma åtskillnad av egensfär och omgivningen.

Jag förstår vad du menar och kan delvis hålla med, det blir självklart ofta fel när man fokuserar för mycket på att jämföra med andra och det är bättre att hitta det som passar en själv utan att hänga upp sig på hur andra gör och vad andra klarar. MEN...stoooort MEN... är att man utan de förklaringar och insikter som kan komma fram under tex en utredning kanske inte kan förstå vad det är som är problemet. Man märker att man har svårt att klara vissa saker, att man ständigt misslyckas men det innebär inte att man inser vad det är som gör det så svårt.

Du skriver om att oavsett diagnos utgå från att man har vissa behov. Om man aldrig förstått de behoven så kan man ju inte det även om man skulle vilja. Du skriver också: "Man märker med tiden vad som driver en själv och vad slags organisering av tillvaron som flyter på bäst. Däri är det viktigt att erkänna sina egna behov oavsett andras tyckande." Nej, det är långt ifrån självklart att man med tiden märker detta. Jag har gått i hela mitt liv och inte förstått eller fått ordning på många vanliga vardagliga grejer. Efter utredningen (30+) har jag äntligen kunnat börja förstå och jobbar nu med tex arbetsterapeut för att få ordning på rutiner hemma, städning osv. Det har alltid blivit kaos och allt sådant har varit så enormt tidskrävande för mig. Jag har inte förstått hur uttröttande olika saker är för mig och att det funnits ett behov av att minska vissa typer av intryck som tröttar ut mig på ett onormalt sätt. Jag har inte förstått varför jag alltid fastnar i smådetaljer och sedan kan ta slut på all energi med dessa så att det aldrig finns ork att slutföra själva städningen. Jag har aldrig förstått att ett av mina problem är att inte på normalt sätt kunna överblicka helheten av vad som ska göras utan fastnar i en massa småsaker som kanske egentligen var helt oviktiga.

Nu efter utredningen när jag förstått så mycket sånt här kan jag börja med det du skriver om och inse/acceptera att jag har vissa behov osv. Men innan kunde jag inte det för det fanns så många saker som jag aldrig förstod skapade problemen. Så då är jag tillbaka till vad jag menat tidigare, att det är svårt att göra något åt problemen när man inte förstår varför problemen uppstår.

Håller med AlterEgo om att det inte är självklart att se vilka ens problem är, och vad som funkar.

För mig handlar det inte om att jag har omvärlden som måttstock, utan att min annorlunda perception gör det svårt för mig att uppfatta mina egna mönster och behov när jag omges av andras. De tar liksom över och dränker de signaler som kommer inifrån mig själv. Är extremt känslig för sinnesintryck. Måste vara ensam mycket för att "komma ifatt" mig själv. Har också väldigt svårt att avgöra vad som är rimligt eller inte i andras krav och förväntningar. Folk formulerar ju ofta önskemål som om det vore BEHOV, som en övertalningsteknik, och jag har svårt att uppfatta när de bara är bekväma, giriga, egoistiska, etc.

AlterEgo skrev:utan de förklaringar och insikter som kan komma fram under tex en utredning kanske inte kan förstå vad det är som är problemet.

Jag skulle nog säga att man kan förstå problemet men kanske inte varför. T.ex om jag äter jordgubbar så blir jag dålig i magen. Men jag vet inte de biokemiska mekanismerna. Det kräver förstås ett ständigt aktivt tänkande och ifrågasättande av sig själv utan den känslomässiga biten med egenvärde osv.

AlterEgo skrev:Du skriver om att oavsett diagnos utgå från att man har vissa behov. Om man aldrig förstått de behoven så kan man ju inte det även om man skulle vilja.

Det går att hitta dessa behov men det kan kräva att man testar att ändra olika faktorer i en situation. Man ändrar olika saker och märker att när man ändrar specifika faktorer har det mycket större skillnad än andra faktorer. Och i och med att internet finns så är det ju lättare att hitta dessa 1% av befolkningen som troligtvis fungerar likadant och därigenom hitta andra pusselbitar mer direkt. Men det är klart att om någon kan servera en färdig mall för hur man fungerar så är det mycket enklare.

AlterEgo skrev:Så då är jag tillbaka till vad jag menat tidigare, att det är svårt att göra något åt problemen när man inte förstår varför problemen uppstår.

Fast om man känner sig sakna intresse, inspiration, motivation, energidränerad och allmänt må dåligt i en situation. Så brukar väl ändå det ge en hint om att man bör ändra något i sin situation?

Narcissa skrev:min annorlunda perception gör det svårt för mig att uppfatta mina egna mönster och behov när jag omges av andras.

Ofta leder det väl till att man mår så dåligt i en miljö att man blir kvar ensam någonstans och då börjar bli varse egna behov? Och detta med andras behov och förväntningar kan vara lurigt. Men man kan ju fråga sig vad händer om jag struntar i krav X ..? Kan jag byta till miljö Y samt sällskap Z osv?

En viktig pusselbit är dock att bli medveten om att det finns en annan möjlig tillvaro än den man befinner sig i.

Plåtmonster:

Jag kan absolut tycka att mycket av det du skriver i närmast ovanstående inlägg kan stämma och fungera, dock olika lätt i olika typer av situationer och olika lätt för olika människor. Jag har hög intelligens, har kunnat prestera mycket väl inom vissa områden osv men ändå var det omöjligt för mig att själv se varför vissa typer av problem uppstod och hur jag skulle kunna göra för att få det att fungera innan dessa saker tydliggjordes i utredningen. Så för mig gjorde det en enorm skillnad, därmed inte sagt att det måste vara så för alla. Men för att förtydliga: innan jag insåg vad som skapade problemen och fick mer insikt om varför de uppstod så kunde jag inte heller hitta en ny lösning som gjorde att det fungerade. Jag utgick liksom från fel saker så det blev inte alltid bättre när jag försökte hitta andra sätt. Med andra saker har det ju kanska fungerat dock, det är ju inte så att ingenting någonsin fungerade för mig. Men i vissa avseenden var det omöjligt att hitta fungerande alternativ på egen hand. Det var också väldigt skönt när jag äntligen förstod. När jag fick förklaringar gällande perception, svårigheterna att hantera och sålla bland intryck, automatisering osv så var det i åtminstone delar av dessa saker en total aha-upplevelse att förstå att andra inte har det så. De tog exempel på hur jag fungerade/tänkte i olika situationer pga dessa svårigheter och förklarade hur andra utan de svårigheterna fungerar i en sådan situation/uppgift. Det var helt otroligt att få syn på dessa saker på detta sätt och innan hade jag aldrig förstått att andra inte kände/tänkte så. Då blev det också mycket lättare att acceptera svårigheterna och mer ok att känna att det var ok att behöva hjälp.

För mig var detta en enorm upplevelse och ändrade mycket i min förståelse av mig själv och andra. Det är nog därför jag hela tiden känner att jag måste diskutera emot...

Jag hoppas att jag inte låter/har låtit som om jag bara hoppar på och angriper dig personligen för det är inte min avsikt. Dock tycker jag att diskussionen är väldigt viktig just pga de saker som Narcissa tagit upp innan om att folk inte förstår att man kan ha enorma svårigheter inom vissa områden när man samtidigt uppvisar goda intellektuella förmågor osv.

AlterEgo skrev:folk inte förstår att man kan ha enorma svårigheter inom vissa områden när man samtidigt uppvisar goda intellektuella förmågor osv.

Det kommer sig nog av att det är ointuitivt och obekant (en olinjär värld helt enkelt).

Något som kan ställa till det är om man fått med sig förväntningar av föräldrar och sedan hamnar i en situation som aktiverar dessa. Då gäller det att ifrågasätta varför man tänker si eller så och känner det eller det andra.

Se det som jag skrivit som en möjlighet att hitta ännu bättre självförståelse än den som diagnosen ger? Förstår att detta inte är något angrepp utan ett idémässigt utbyte. För om man tycker precis lika så blir det ju svårt att utvecklas

Plåtmonster, jag försöker förstå det som att du vill väl, men reagerar en hel del på dina antaganden att vissa slutsatser skulle vara självklara (och dessutom enkla att omsätta i praktik), och dina antydningar om att "man kan bara man vill".

Det är kännetecknande för Asperger att det som ser självklart ut för andra faktiskt inte är det, samt att det kan föreligga reella hinder oavsett hur mycket en vill.

Din oförståelse påminner mig starkt om den jag mött i hela mitt liv, från förskoleåldern till nu. Det gör mig ledsen att ständigt behöva försvara vem jag är, att ständigt bli beskylld för att sakna vilja, ambition och slutledningsförmåga.

Du bollar inte bara teoretiska resonemang här, oavsett hur mycket du själv vill se det så. Du avhandlar bl.a. min personlighet.
Du har (med allra största sannolikhet) gått igenom helt andra processer i samband med utredning etc än jag, och för dig kanske allt ser självklart ut i retrospektiv. Det kan göra det när saker och ting ligger klart för en. Försök ha förståelse för att det fungerar annorlunda för andra.

Det är möjligheter som man ofta kan använda och det finns inget självklart. Ibland får man testa saker och se om de fungerar för en själv eller gå vidare och prova något annat. De är knappast heller per automatik lätta att omsätta i handling. Utan kräver oftast rejäl tankeverksamhet och några misstag innan det blir rätt.

Att man kan om man bara vill är inget jag tror på. Man har vissa förutsättningar och ibland finns möjligheten att ta sig till nästa platform av möjligheter. Sedan finns det fler på forumet och folk som läser långt senare. Så det är också skrivet med tanke på dessa.