Är mitt uppe i en utredning och funderar på en del saker. Vad tusan är oro? Jag trodde tidigare att det handlade om att oroa sig för att något hemskt ska hända, har aldrig kännt så förrens jag skaffade katt och han inte kom hem på 2 dagar mitt i vintern, då var jag 25 år. Första gången jag oroade mig för något! Fattade aldrig varför andra, tex morsan oroade sig när jag inte kommit hem på ett par dar utan att ringa, tyckte hon var dum i huvet och löjlig.

Pratade om oro i gruppterapi, typ att jav låg uppe hela nätterna å förberedde mig för morgondagen eller analyserade dagen som gått, men ingen verkade förstå vad jag menade, (ingen har asperger eller något) så detta att ligga vaken är inte oro? Jag vet att andra inte kan sov när de är oroliga, men då är de rädda för något verkar det som, det är inte jag.

Så vad ÄR oro och vad är det jag gör? Mental förberedning bara? Det tar otrolig tid, om jag inte hinner med kommer jag sällan iväg på saker jag behöver göra.
Läste även boken Normal? av David Eberhard, där nämner han att deprimerade i Afrika inte kallas för deprimerade utan för "sånna som tänker för mycket"! Och det kan man ju absolut känna igen sig i, men jag har inte varit deprimerad på minst 5 år, jag verkar bara tänka för mycket, överanalysera allt å alla.

Oj vad långt det blev, skulle träffat psykiater idag men det blev inställt så jag behövde visst ventilera.

Jodå det är det visst det. Om du tänker på en massa saker relaterat till vardagen så att du inte kan sova är det typisk oro. Förutom för aspergare kan det handla mycket om stress eller olika benägenhet för oro beroende på personlighet eller tidigare erfarenheter.

Jag trodde att man behövde oroa sig över att något hemskt händer. Vilket jag inte känner att jag gör, det är mer en slags repetering för en pjäs eller något, beroende på vad jag skall göra. Jag går igenom vad jag kan tänkas behöva säga och göra för att klara mig igenom morgondagen. Det är väl det man kallar mental förberedning? Eller är dom sammankopplade? Jag tycker överhuvudtaget att ords betydelser och användingsområden är knepiga, det kanske är ett aspergerdrag det också? På det sättet kan jag nog "oroa" mig för att göra fel, använda opassande ord som jag gått omkring och trott att det har en hel annan innebörd, jag utgår mest ifrån vad jag hört andra sagt och försöker applicera det på mig själv, men oftast verkar det som jag missförstått någon nyans eller så.

Jag vet inte om det är den korrekta definitionen men jag tänker mig att oro är detsamma som "svag rädsla". Det behöver alltså inte vara något hemskt som hotar utan det räcker med något okänt eller lite obehagligt.

Eftersom man inte vill känna oro försöker man lindra den och förhoppningsvis hjälper det att ta reda på mer om det som oroar en eller att förbereda sig inför det som oroar en. Oro kan ofta leda till att man ligger och funderar på nätterna, men det är inte själva funderandet som är oro utan funderandet är ett sätt att försöka hitta lösningar som lindrar oron.

Du har nog rätt Mats, det låter vettigt. Det som förvirrade mig var att ingen i min terapigrupp verkade kunna relatera till sättet som jag bearbetar oro, alltså att tänka igenom alla tänkbara scenarion för vad som kan hända och hur jag behöver reagera på det. Men det beror nog på att de oroar sig för helt andra saker, sociala interaktioner är automatiska för dom.

Alltså typiska saker som jag kan oroa mig för är om jag ska gå till doktorn eller på en anställningsintervju, om undersökningen ska göra ont, för att jag inte ska få ur mig det jag skulle vilja säga, för att intervjun inte ska gå bra, för att missa bussen, eller för att personen jag träffar ska vara otrevlig.

Och i såna fall gör jag precis som du. Jag går igenom samtalet i huvudet och hur jag tänker mig att det ska gå till och ibland alltför många gånger.

Däremot är jag inte oroad för att jag ska få reda på att jag har någon allvarlig sjukdom, och jag är inte oroad för normala sociala situationer, bara dem som jag tycker är extra jobbiga eller krävande.

Om ni tar upp det i terapigruppen någon mer gång finns det troligen någon i gruppen som exempelvis är orolig exempelvis för att gå till tandläkaren, eller för att träffa någon speciell person som de inte alls tycker om eller har dåliga erfarenheter av.

För ett tag sen hade jag två anställningsintervjuer och två läkarbesök på samma vecka. Det var ganska jobbigt. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara om man skulle känna så före och efter normala sociala interaktioner och sammanhang.

Tror psykologerna kallar det ängslan men jag har alltid sagt oro. Är man orolig 'i benen' säger jag hellre rastlös. Ångesttrappan brukar dela in i spänning-oro-ångest-panik.

Jag har mer kontakt med vården, för jag har schizofreni, förutom Asperger.

Jag tror att det här med psykvården, är så att det går mot det bättre. T.ex förut så var en väldigt angelägen överläkare orolig och ville prova om jag kunde få hjälp av ett preparat mot ångest.

Men då hade jag ingen ångest alls - jag hade extrema schizofrenisymtom, hela listan, praktiskt taget.

För jag har också haft ångest, innan det blev akut. Och sedan under min tid med svår depression. Då hade jag det klart jobbigt på mornarna. Men efter min vuxenkonfirmation, så har jag sluppit ångest.

Och av detta kan man sluta sig till att vården har strul att sköta definitioner och bestämning av vad det är fråga om. Så din fråga är klart relevant.

Ångesttrappa kan jag hålla med om som vettigt begrepp.

Men vården är van vid så flummiga förhållanden, att jag gissar att man kan klaga på som i mitt fall, schizofreni, få medicin av dom mot ångest, och så har man egentligen Asperger, som förklarar allt!

Men det viktiga som jag har lärt mig, är att ju närmare diagnos som stämmer man kommer, ju bättre möjligheter att få adekvat hjälp har man. För dom har faktiskt resurser!

Själv så klarar jag mig i hemmet. Men jag behöver själv hjälp nu, för det har varit ett ont år. Boendet är den viktigaste saken som dom fixar lite i taget.

Jag skulle tro att jag ev. behöver in på sjukhus.

/notwoodstock