Jag tror att nästan alla psykiska problem som ångest, depression, tvång osv beror på konstant anspänning. Det går att avfärda och raljera med hur mycket som helst, om man tycker det är värt det. Ett värre problem är att det tar lång tid att se sambanden och upptäcka att det visar på lösningar.

Människan har förmågan till anspänning med stresshormoner och förberedande spänning i muskler mm därför att de som inte haft det inte hunnit reagera på akuta faror som rovdjur - eller omvänt faran i att inte hinna ifatt ett jaktbyte. Av samma anledning har människan förmågan att springa.

Problemet i dag är att människor är mer eller mindre konstant anspända, fastän det nästan alltid vore helt ofarligt att inte vara anspänd - men det känns inte så, eftersom det mest hela tiden kommer signaler från kroppen som man tolkar som hotande. Man utgår ifrån att signalerna är psykiska eftersom man inte reflekterar över att de kommer från kroppen.

Det är lika förödande - och lika löjligt - som om vi skulle springa hela tiden, vad vi än gör. Springa medan vi skriver, springa fram och tillbaka på bussen, springa medan vi äter, springa medan vi försöker sova. Skillnaden är att vi skulle få slut på socker så att vi blev tvungna att sluta springa. Någonting liknande kan faktiskt hända pga anspänning också, att hjärnan delvis stänger av till sist för att den annars skulle gå under av värme - det kallar vi depression och då tror vi att vi inte har något att leva för längre eftersom hjärnan inte längre kan säga oss vad - den är ju avstängd.

Dessutom vore det bättre att springa, för då registrerar kroppen att vi reagerat på anspänningen och har därmed ingen anledning att fortsätta pumpa fram stresshormoner.

Det viktiga är inte att köpa detta på en gång, utan att fortsätta tänka och söka information och inte bara glömma det.

Nja jag tror du har fullständigt rätt i att många lider av för hög anspänning men bara för att anspänning förekommer i samband med ångest exempelvis behöver det ju inte vara orsaken. Det kan ju lika gärna vara "the other way around" alltså att ångest orsakar anspänning, eller snarare ångestsnurra där anspänning och ångest förstärker varandra. Detsamma när det gäller smärta, smärta skapar ångest (och anspänning) och anspänning och ångest skapar smärta.

För att åtgärda det hela kan man gripa in någonstans i den där ångest-smärta-anspännings-spiralen och försöka bryta den, eller också försöka bearbeta den på flera sätt på en gång. Jag tror exempelvis att alla som drabbats av stressreaktion eller utmattningssyndrom etc regelmässigt borde erbjudas sjukgymnastik eller kroppsbehandling av något slag.

När det gäller fysisk ansträngning i samband med ångest och anspänning fungerar det nog till viss del såvida inte ansträngning ökar anspänningen (eller smärtan) eller formerna omkring den ökar ångesten. Vid långvarig stress förlorar kroppen sin normala förmåga till avspänning. En ansträngning kan då leda till ökad spänning utan att någon avslappning sker.

Bra svar! Men det finns en sak som bevisar att anspänningen inte beror på ångest utan tvärtom - anspänningen kommer först. Däremot är det sant att det blir till en spiral. Sedan beror det ju på vad man menar med ångest och anspänning. Man kanske kan säga att ångest ÄR anspänning. Det viktiga är att man förstår att för att minska sin ångest så måste - och KAN - man minska sin anspänning. Ångest utan anspänning är helt enkelt inte möjlig.

Nja, riktigt så enkelt är det väl ändå inte, men nog har du en poäng, Gadas.

Om jag får ge mig på ett litet försök vad gäller det här med ångest och anspännig, så tror jag att ett scenario i stället skulle kunna beskrivas på detta sätt:

Något som skulle kunna skapa ångest dyker upp i vår väg - konkret i vår omgivning eller framplockat ur vårt minne - och då svarar vår kropp/hjärna med att reagera på ett visst sätt och även en specifik "kroppskarta" (lånar ordet av A. Damasio) skapas över detta, av vår hjärna för vår hjärna, att känna igen vid senare tillfälle. (Här kommer alltså bl.a. anspänningen in, även om den kanske i det allra tidigaste skedet är ganska svag.) Hux flux har vi nu här en emotion, och inte stannar det vid det.

Nej, nu har vi ju även blivit medvetna om att något försiggår inom oss och våra medvetna tankar tar alltmer över scenen, för rackarns vad spända och ångestfyllda vi har blivit. Här står vi nu med känslan ångest i full blom, med en stor anspänning i kroppen som inte precis blir mindre av denna känsla. Nej tvärtom, nu spänner vi oss istället än mer p.g.a. att vi mår så förbaskat dåligt - jo tack, been there, done that - och då avläser väl troligtvis vår hjärna det som än mer ångest, som i sin tur ger än mer anspänning...

Jag håller alltså med Bjäbbmonstret om att ångesten nog ändå kommer först - eller kanske snarare situationen som ev. kan orsaka ångesten - men även att den förstås kan växa sig starkare p.g.a. anspänning, så att det är bra att försöka bryta den där onda spiralen är det ju inget snack om saken om.



En liten kommentar: Jag vet att orden "emotion" och "känsla" används lite olika, och gudarna ska veta att jag själv känner mig lite förvirrad av det, men här menar jag alltså att emotionen är den del i händelsekedjan som kommer alldeles innan själva känslan dyker upp. En känsla är så mycket mer än en emotion menar jag.

Jag kan väl ta hjälp av Antonio Damasio här, för han beskriver en del av sin hypotes väldigt kortfattat så här:

En känsla är perceptionen av ett visst tillstånd i kroppen tillsammans med perceptionen av ett visst sätt att tänka och av tankar som rymmer vissa teman.

gadas skrev:Människan har förmågan till anspänning med stresshormoner och förberedande spänning i muskler mm därför att de som inte haft det inte hunnit reagera på akuta faror som rovdjur - eller omvänt faran i att inte hinna ifatt ett jaktbyte. Av samma anledning har människan förmågan att springa.

Vi är i grunden, och i allt väsentligt, däggdjur. Finns det någon lösning på det?

gadas skrev:Bra svar! Men det finns en sak som bevisar att anspänningen inte beror på ångest utan tvärtom - anspänningen kommer först.

Nja jag tar inte ställning till om det är ångest eller anspänning som kommer först.
Jag tror det lika gärna kan vara det ena som det andra beroende på situation och ibland är det som Bali säger att både ångest och anpänning är reaktioner på en stresskapande situation så det kanske är omöjligt att säga vad som kommer först.

Även om det skulle vara så att anspänningen kommer före ångest är det i sig inte något bevis på att det rör sig om ett kausalt samband. Inte ens om det finns en hög sannolikhet att det uppträder tillsammans kan man för det säga att anspänningen är orsak till ångest.

Vissa människor reagerar ju också på ångest med anspänning och smärta. Kan man då säga att det alltid är anspänningen som skapat ångesten om personen upplever att anspänningen kommer efter ett ångestpåslag?

Det avgörande är inte om det finns bevis, utan dels om det fungerar och dels om det går att förstå varför dvs "en rimlig förklaringsmodell". Man ska i princip inte välja en onödigt komplicerad modell.

Vad är det som saknas? VILL vi ha en religion bakom? Måste det (fortsätta) vara något mystiskt? Kan vi inte släppa att något vi upplever som komplicerat måste ha en oerhört komplicerad förklaring?

Om nu erfarenheten finns hos tusentals människor att detta fungerar så varför ska man inte göra det bara för att det inte KÄNNS rätt från början - det är ju varken mer eller mindre än att fortsätta vara slav under sina känslor - fast det egentligen är ens tankar man är slav under eftersom en känsla alltid föregås av en tanke(som man genast glömt).

Det ÄR enkelt - i teorin, och förbannat svårt att genomföra! Men tusentals människor har lyckats, inte för att de varit utvalda eller råkat passa in på modellen utan för att de haft ångest och bestämt sig för att göra något åt den!

Tror du säger något viktigt här:

gadas skrev:vara slav under sina känslor - fast det egentligen är ens tankar man är slav under eftersom en känsla alltid föregås av en tanke

Kanske också därför vissa mentala tekniker har god effekt.


Ångest kanske är något som uppstår när man saknar resurser att hantera något viktigt? om man ökar hanteringsförmåga eller styrförmåga så kanske knuten löses upp?

Jag håller med dig, gadas, om att "bevis" ofta är överskattat, funkar det så funkar det liksom och det räcker gott. Och inte heller behöver jag förstå allt - vilket ju är tur, om man säger så - men jag har ändå ett mycket stort behov av att få fatt på någon form av (egen) förståelse, även om det ibland bara kan bli i form av en acceptans att jag faktiskt inte förstår något fullt ut i kombination med en positiv magkänsla.

Jag anser också att det är viktigt att inte förenkla eller förminska olika saker alltför mycket, just för att vi människor faktiskt inte förstår allt och livet är jäkligt mycket knepigare än vår lilla hjärna kan förstå. Förenklar man svåra, invecklade problem alltför mycket kan man göra ont värre, och är "man" i detta fall en själv kan man t.ex. dra på sig sjuhelsikes stora skam- och skuldkänslor när man inte fixar problemen med de lösningar man tror sig ha funnit. Men, funkar lösningarna ska man förstås köra på, något annat antyder jag alltså inte här .

gadas skrev:vara slav under sina känslor - fast det egentligen är ens tankar man är slav under eftersom en känsla alltid föregås av en tanke

För det första är vi ju faktiskt alla "slavar" under våra känslor, eftersom vi inte skulle klara av att styra våra liv utan dem. För det andra, så nej, känslan föregås då verkligen inte alltid av en tanke, snarare råder det motsatta förhållandet, eller snarare emotionerna kommer först. Känslorna är ju lite knepigare och komplexa, menar jag. I någon av sina böcker - minns inte vilken - beskrev Damasio det som att emotioner uppträder på kroppens teater, medan känslorna utspelar sig på medvetandets scen, vilket jag tycker är en riktigt bra beskrivning.

Vad skiljer emotioner från känslor?

plåtmonster skrev:Vad skiljer emotioner från känslor?

Vad tycker du?

om man nu vill se det så att våra ömma emotioner, eller vad man nu väljer att kalla dom, kanske helt enkelt är ett resultat av otaliga eror av biologisk kamp, och evolution, och ett sätt att förse oss information om hur vi som individer ska bete oss när allt omkring oss kan te sig kaosartat och svårbegripligt.

Helt enkelt en evolutionens medel att se till att vi, trots våran "blindhet" förskaffar oss väl med livsnödvändigheter och lyckas fortplanta oss?

plåtmonster skrev:Vad skiljer emotioner från känslor?

Ja du, plåtmonster, den frågan är ju inte helt lätt att svara på, i varje fall inte för mig, och jag känner dessutom att jag tyvärr inte heller riktigt har orken att försöka sätta mina egna ord på det just nu. Det är nämligen lite si och så med den där förbaskade orken här hos undertecknad för tillfället.

Jag gör det alltså lite lätt för mig här och låter Antonio Damasio förklara hur han ser på det hela. Ja, jag erkänner , jag är fascinerad av de fakta och teorier som bl.a. denne neurolog och forskare lägger fram i sina böcker. Det är böcker som verkligen har haft/har en stor betydelse i mitt liv, i min kamp att försöka förstå mig själv (och andra), och böcker jag alltså rekommenderar varmt.

Denna intervju med Damasio hittade jag i Läkartidningen och ur den har jag saxat följande citat:

– Emotioner och känslor är så nära intimt förknippade med varandra i en kontinuerlig process, att vi uppfattar dem som en enda företeelse. Men händelsekedjan visar att vi först upplever emotionen och strax därpå följer själva känslan som motsvarar emotionen. Detta går så snabbt att vi ofta inte kan särskilja de bägge fenomenen åt. Kedjan startar i de emotionsrelaterade delarna av hjärnan som snabbt aktiverar stora områden i kroppen. Dessa förändringar leder i sin tur fram till ett specifikt känslotillstånd, säger Antonio Damasio.
Emotioner är enkelt uttryckt reaktioner på något som sker i vår omgivning eller i vårt inre. En tanke, smekning, doft eller musikupplevelse kan väcka emotionerna till liv. Likaså kan exempelvis hormonella förändringar i kroppen aktivera emotionerna. En emotion hör kroppen till, det kan vara beteenden eller rörelser som är offentliga och som många gånger kan iakttas av andra genom exempelvis minspel och gester. Genom evolutionen har emotionerna varit befrämjande för vår överlevnad och hjälpt oss att avvärja faror eller dra nytta av gynnsamma situationer.

Känslorna kan liknas vid psykologiska upplevelser av att kroppen reagerat emotionellt. Därefter skapas mentala bilder av det kroppsliga tillståndet. Olika hjärnsystem kontrollerar olika känslor. Förlorar man förmågan att uttrycka en viss emotion, förlorar man också förmågan att uppleva den känsla som motsvarar emotionen.
– I varje ögonblick av livet tar olika områden i hjärnan emot signaler från kroppen. Denna information ligger till grund för de kartor som hela tiden ritas i vår hjärna och som speglar vad som sker i vår kropp. Man kan likna det vid brev från kroppens alla delar som kontinuerligt skickas till hjärnan, säger Antonio Damasio.

gadas skrev:Det avgörande är inte om det finns bevis, utan dels om det fungerar och dels om det går att förstå varför dvs "en rimlig förklaringsmodell". Man ska i princip inte välja en onödigt komplicerad modell.

Du beskrev det som ett kausalt samband alldeles nyss. Det var därför jag invände.

Jag gillar inte förenklingar av flera skäl. Dels tycker jag att man måste se ett problem ur flera synvinklar för att se om den slutsats man verkligen gör en rimlig bedömning.
Dels finns det en fara med just den här modellen och det är risken att man sätter press på människor som lider av ångest eller smärta att de s.a.s ska "fixa" sin egen ångest. Och detta är inte alltid möjligt.

Smärta är ju som jag sa förut ofta med i sammanhanget. Och smärta. även sådan som från början är helt orelaterad till spänningar kan både framkalla ångest och anspänning.