Folk går nog före ganska ofta. Medan jag fortfarande stod på en lista (den som sedan avskaffades) hade jag varit på listan runt ett år, stötte ihop med en person som var på samma lista, hade placerats på den flera månader efter mig och fått hjälp en månad. Men i det fallet kan jag förstå, hon var väldigt söt och gav ett intryck av extrem sårbarhet (vilket inte var sant) så hon behövde bara klippa lite med ögonfransarna för att få det hon ville.

Om ingen vet hur kön ser ut så blir det förstås enklare att ordna så att någon kommer före

plåtmonster skrev:Om ingen vet hur kön ser ut så blir det förstås enklare att ordna så att någon kommer före

Ja exakt, och egentligen vore jag nöjdare om man fick veta det rätt ut istället om det är så (vilket det är).

Idag var jag dock och träffade en sjukgymnast som har givit mig träningsövningar för att öka i vikt. Jag passade på att utnyttja hennes tillgång till mottagningens gemensamma bokningssystem, samt det att hon inte var riktigt införstådd i de rutiner som gäller för utlämnande av information från kölistan för psykologbehandling. Därför fick jag henne att gå in i kösystemet, som var en excelfil, välja ut de patienter som beviljats individuell KBT och sortera dem efter ansökningsdatum.

Jag fick då reda på att det på min mottagning står 29 personer i den kön, att den senast inlagda hade sitt bedömningssamtal 7 februari, samt att den som stod inskriven först haft sitt samtal 5 dagar innan jag hade haft mitt. Jag stod därför som nummer 2 i kön: enligt kronologisk ordning alltså. Nu återstår att se om jag kallas inom rimlig tid för en som står på plats 2, eller om de tillämpar andra försprångsregler.

kiddie skrev:Folk går nog före ganska ofta.

Ja det kan jag tänka mig och det har flera personer på mottagningen antytt. En sjuksköterska rekommenderade mig att be min läkare att skynda på processen, därför att han enligt henne "hade sista ordet", men då jag talade med honom menade han att han inte var inblandad i psykologernas bokningar. De dubbla budskapen, och det faktum att min tidigare läkare bad en neuropsykutredande psykolog att skynda på min dåvarande kötid gör ju att man med säkerhet kan säga att så är fallet.

Nu får jag väl räkna med att behöva vänta i kanske maximalt 2 månader till, men jag vet i vart fall var jag står i kölistan.

Bra du fick reda på det!

kiddie skrev:Bra du fick reda på det!

Ja fast det känns ju ganska trist att man ska behöva ta till så fula tricks som nu när jag lurade till mig informationen från en sjukgymnast. Men ja tack, bra att jag vet nu i alla fall.

Jag tror poängen med kbt är att det är en idé om inlärning som bygger på succesiv utökad kunskap byggd på tester och erfarenheter. Det är inte ett trossystem, som t.ex. psykoanalys.

Sen kan utövare av kbt vara väldigt olika, de kan förstå väldigt olika. Det finns en personlighetsgrej, som inte går att reducera till en metod.

Frimodig

Nog fan är KBT lika mycket teori och trossystem som psykoanalysen.

Vilka alternativ till just KBT finns det som psykologer kan erbjuda? Skriv gärna en lista om du vet.

Jag tror avkopplande aktiviteter (utflykter, museibesök, musik) är vettigt också. Jag var med i en aktiviseringsgrupp med sådant för länge sedan. Sedan kom jag t.o.m. igång och jobbade, efter ca ett år!

Inom psykiatrin gäller det att bli tagen på allvar. Psykiatrin möter nog många "låtsaspatienter", människor som överdriver sina problem. Fram till motsatsen är bevisad överdriver du dina problem. För att få hjälp behöver man övertyga psykiatrin om att man har problem och att man inte bara tycker att man har problem. Stor skillnad på att uppleva sig som sjuk och att faktiskt vara det. Psykiatrin skall inte ge vård efter upplevt behov utan faktiskt.

Gripandekylig skrev:

kiddie skrev:Bra du fick reda på det!

Ja fast det känns ju ganska trist att man ska behöva ta till så fula tricks som nu när jag lurade till mig informationen från en sjukgymnast. Men ja tack, bra att jag vet nu i alla fall.

Mm... man vill info ska vara lättillgänglig och att det ska gå rätt till. Det kan ge lite avsmak att göra fel men hade jag aldrig manipulerat inom vården hade jag nog inte levt.

Azo85 skrev:Inom psykiatrin gäller det att bli tagen på allvar. Psykiatrin möter nog många "låtsaspatienter", människor som överdriver sina problem.

I de allra flesta fall har man redan varit på VC om man hamnar på psyk och de på VC anser att de uttömt vad de har att erbjuda.

Går inte bara ringa och säga Hörru jag har lite probs här, vill komma och snacka, blir nästa vecka bra?

Orkar man kämpa ända fram till psyk har man nog problem så det räcker. För sååå himla kul är det inte att gå på psyk. Skulle hellre lägga de 400 kronorna mitt läkarbesök kostar på en tripp till huvudstaden och kanske gå på museum.

kiddie skrev:I de allra flesta fall har man redan varit på VC om man hamnar på psyk och de på VC anser att de uttömt vad de har att erbjuda.

Ja, fast i just mitt fall uttömde inte direkt VC sina resurser på min behandling. Det har jag ibland funderat över om det kunde ha varit ett misstag. Jag var nämligen vid det laget tämligen välfungerande i samhället fortfarande och hade jag behandlats mer som en vanlig patient än som ett allvarligt psykfall hade kanske min egen bild över mitt mående påverkats till det bättre. Men nu spekulerar jag bara över vad som kunnat ske.

För mig var det så att jag träffade min dåvarande husläkare vid svartbäckens vårdcentral i Uppsala i en dryg timme under vilken jag förklarade min apati, förlorade livslust, mina sömnproblem och visade lite skärsår. Sedan skickade han mig omgående till psykiatriska akutmottagningen - och han var verkligen osäker på om jag skulle kunna förmå mig att cykla dit för egen maskin.

Så egentligen befann jag mig bara inom den vanliga vården i 1,5 timme innan jag sögs in i psykiatrin. Åh det ger mig ångest att skriva om detta. Jag saknar så mitt liv så som det en gång var

Azo85 skrev:Inom psykiatrin gäller det att bli tagen på allvar. Psykiatrin möter nog många "låtsaspatienter", människor som överdriver sina problem. Fram till motsatsen är bevisad överdriver du dina problem. För att få hjälp behöver man övertyga psykiatrin om att man har problem och att man inte bara tycker att man har problem. Stor skillnad på att uppleva sig som sjuk och att faktiskt vara det. Psykiatrin skall inte ge vård efter upplevt behov utan faktiskt.

Vad grundar du det på? Det kan ju lika gärna vara tvärtom. Att psykiatrins patienter har värre problem än de själva inser. Har man bara lättare problem kommer man ofta inte längre än till vårdcentralen.

Bjäbbmonstret skrev:

Azo85 skrev:Inom psykiatrin gäller det att bli tagen på allvar. Psykiatrin möter nog många "låtsaspatienter", människor som överdriver sina problem. Fram till motsatsen är bevisad överdriver du dina problem. För att få hjälp behöver man övertyga psykiatrin om att man har problem och att man inte bara tycker att man har problem. Stor skillnad på att uppleva sig som sjuk och att faktiskt vara det. Psykiatrin skall inte ge vård efter upplevt behov utan faktiskt.

Vad grundar du det på? Det kan ju lika gärna vara tvärtom. Att psykiatrins patienter har värre problem än de själva inser. Har man bara lättare problem kommer man ofta inte längre än till vårdcentralen.

Grundar det mest på anekdoter. Tycker mig läsa rätt ofta att människor upplever att de blir tagna på mycket mer allvar efter att de har varit inlagda. Min egna kontakt med psykiatrin påbörjades med 160-170 dygn slutenvård så det har aldrig varit någon som ifrågasatt huruvida jag är sjuk. Men går man vanliga vägen via VC tror jag man behöver övertyga psykiatrin om att man inte är lite deppig person som bara gnäller för att livet är lite tråkigt just nu utan att man har problem på riktigt.

Min distriktssköterska ringde mig just och uppdaterade mig om läget. Hon får tydligen inte erbjuda psykologkontakt eller ens kuratorskontakt via vårdcentralen medan jag står i kön på den öppenpsykiatriska vårdmottagningen. Dessutom hade hon inte fått möjlighet att få svar på var i kön jag låg.

Så den information jag själv har ordnat fram: att jag ligger som nummer 2 i kön, är alltså mer än vad ansvarige psykologen kunde berätta för en vårdkollega. Det är lite konstigt. Nåja, de blev i alla fall påminda från ännu en orolig vårdgivare nu så förhoppningsvis börjar de ta detta mer på allvar och skynda på.

Distriktssköterskan sa naivt att "då måste du ha fått komma igång med psykologbehandlingen innan vi träffas nästa gång 19 mars". Jag tror dock inte att man kan vara fullt så positiv utan jag tror mer att det blir mot mitten av april. Dock hade jag tidigare, när jag startade tråden, satt ett utgångsdatum på mina försök att må bättre till 1 april.

Nu kan jag tänka mig att härda ut ytterligare den månaden, men därefter får vi se hur jag beslutar att fortsätta. Händer inget innan sista april får jag överväga radikalare åtgärder som att flytta söderut eller helt enkelt ge upp. Men man får hoppas att det inte behöver gå så långt.

Bjäbbmonstret skrev:Nog fan är KBT lika mycket teori och trossystem som psykoanalysen.

Kära nån. Psykoanalysen är inte teori, i någon normal mening av teori. Det är bara tro.

Frimodig

Frimodig skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nog fan är KBT lika mycket teori och trossystem som psykoanalysen.

Kära nån. Psykoanalysen är inte teori, i någon normal mening av teori. Det är bara tro.

Frimodig

Nja psykoanalysen är väl en lite för stor tradition för att kallas "teori" men nog består den av en massa teorier.

Bjäbbmonstret skrev:

Frimodig skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nog fan är KBT lika mycket teori och trossystem som psykoanalysen.

Kära nån. Psykoanalysen är inte teori, i någon normal mening av teori. Det är bara tro.

Frimodig

Nja psykoanalysen är väl en lite för stor tradition för att kallas "teori" men nog består den av en massa teorier.

Jag skulle föreslå att det mest består av snuskiga fantasier, som har noll med verkligheten att göra.

Fundera över vad psykoanalysen tillskriver smågrabbar.

Sen är inte uppväxten en sorts program för resten av livet. Inte ens för de som haft det särskilt jävligt.

Frimodig

Min erfarenhet har väl varit att dom prioriterat mer "hoppfulla " patienter, dom som går att fixa till lite mer fungerande, dom som har ett jobb att rädda tex.
För min del har det oftast krävts att fk gått in och bråkat med sjukvården och helt plötsligt trollas det fram möjligheter som inte fanns några dagar innan.

Det är ju inte så enkelt som att det finns en inriktning inom psykoanalysen eller den psykodynamiska traditionen utan flera och det har också utvecklats över tid.

Bjäbbmonstret skrev:Det är ju inte så enkelt som att det finns en inriktning inom psykoanalysen eller den psykodynamiska traditionen utan flera och det har också utvecklats över tid.

Jo, det finns några som inte är hjärndöda, biskop Cullbergs son är en klok grabb.

Frimodig