Asperger – Ett problem eller en möjlighet?

Tankeväckade inlägg från en aspergere med flera talanger som han kan försörja sig på. Han menar att aspergern ger honom fördelar - han nämner fokusering, avskärming, driv, konkret tänkande - vilket jag kan tänka mig stämmer i hans fall.

Han vill egentligen inte se asperger som ett funktionshinder överhuvudtaget.

Han vill vända problemen (vårdens symptomlistor) till fördelar / styrkor, vilket är en gammal idé, som gott kan behöva lite nytt bränsle.

Bra och viktigt också att han kopplar ihop sig med Melinas tragiska fall.Dotterns sista ord: Älskar dig - Melinda, 16, ville inte ”vara någon jävla diagnos” – tog sitt liv. Han har blivit bemött av samma typ av oförstående som henne. Skillnaden vara bara att han hade mer livserfarenhet än henne. Melina tog sitt liv 16 år gammal.

Bara för att vi har vissa psykiska problem och ohälsa får vi inte bli så navelskådande att vi glömmer bort att se utåt, mot vår omgivning, våra medmänniskor, barnen och tonåringarna, de som ska ta över alltsammans.

Jag tror verkligen asperger kan vara en begåvning. Beror lite hur man vill se det själv. Försöker man vara som alla andra går det inte vara unik.

Jag jobbar på att inte låta andra påverka vem jag verkligen är. Och jag tror att när man lyckas med att vara den man är så kommer man gå väldigt långt.

Asperger för mig är bådadera en begåvning och förbannelse. Möjligheten att lära sig något som NT tar för givet finns i att lära sig själv genom ren motivation.

Det är inte lätt och det flesta sakerna som NT har, är inte automatiska i början, men alla är olika och kan eventuellt lära sig vissa viktiga saker till en viss gräns.

Det jag läste i den länken ovan var rejält tragisk.

Jag ser inte asperger som något problem öht.

Mycket tragiskt. Egentliglen var ju inte något ändrat iom diagnosen, bara en förklaring. Men då kan man inte längre hoppas på att det går över el att det går att bota.

Melinda vantrivdes i skolan. Hon hade svårt med det sociala spelet. Kunde inte läsa av andra och kände sig ”fel”.
– Hon upplevde att hon var en pusselbit som inte passade in. En främmande fågel.
I skolan var hon tystlåten – men hemma tog hon plats.
– Hon var aldrig lagom. Det var av eller på, svart eller vitt.
---
Med åren fick Melinda allt svårare att hantera de ökade sociala kraven. Marianne berättar att ­Melinda inte tyckte om sig själv. Att hon hatade och föraktade sig själv. Hon skrev i sin dagbok att hon inte förstod hur man skulle vara för att passa in.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalv ... 8289123.ab

Men man får ju diagnosen pga de problem man har. Har aldrig hört om någon som sökt el fått diagnos pga sina förmågor och talanger.

Tycker det är konstigt att en förälder inte kan få hjälp på BUP om barnet självt vägrar, när hon skrivit att hon inte ville leva längre. Ett barn kan ju vägra att gå till BUP pga logiken "går jag dit så erkänner jag att det är nåt fel på¨mig och det är inget fel på mig". Men borde inte BUP åtminstone kunna lyssna på och råda föräldern?

Det här låter också hemskt:

I ett brev till sin mamma skrev Melinda att att hon ville ta sitt liv. Denna gång följde hon frivilligt med till BUP redan nästa dag. Där bedömdes hon som djupt deprimerad med hög självmordsrisk och blev uppmanad att omgående söka hjälp på BUP:s akutenhet.
Melinda packade en väsa.
– Hon ville bli inlagd.
Men på kliniken möttes hon med kalla handen.
– Av läkaren fick Melinda det hemska svaret ”För att bli inlagd på kliniken, måste man ha försökt att ta sitt liv”. Det var fruktansvärt att höra. Det var som att säga att hon skulle gå hem och ta livet av sig.
Melinda grät hela vägen hem.
– Hon gav upp. Jag tror att hon kände att allt var på väg att gå åt helvete.
Hon slutade skolan, slutade teckna och låg apatisk hemma på soffan.

Det är ju jättekul att det finns aspergare med så lindrig form av AS att det inte innebär några problem för dem alls, utan bara en massa möjligheter.

För mig är det inte så. Min variant av AS med de svårigheter just jag har innebär så stora problem för mig att jag inte kan få ett vettigt liv. Dessutom är det så att vården inte vill höra talas om mina verkliga problem. Så fort jag försöker ta upp dem med någon inom vården ser de till att genast byta samtalsämne. Både vården och samhället i stort försöker låtsas att mina problem inte finns, och för att slippa ta i dem har samhället givit mig sjukpension.

Som sagt: det är kul att det finns aspergare som klarar sig bra, men alla aspergare kan inte det. Alla aspergare har inte samma förutsättningar. Det går inte att dra slutsatsen att eftersom någon annan har asperger och klarar sig bra borde jag också kunna det. Jag kan inte klara mig bra. Jag kan inte ens få hjälp att klara mig bra.

Mats skrev:Det är ju jättekul att det finns aspergare med så lindrig form av AS att det inte innebär några problem för dem alls, utan bara en massa möjligheter.

För mig är det inte så. Min variant av AS med de svårigheter just jag har innebär så stora problem för mig att jag inte kan få ett vettigt liv. Dessutom är det så att vården inte vill höra talas om mina verkliga problem. Så fort jag försöker ta upp dem med någon inom vården ser de till att genast byta samtalsämne. Både vården och samhället i stort försöker låtsas att mina problem inte finns, och för att slippa ta i dem har samhället givit mig sjukpension.

Som sagt: det är kul att det finns aspergare som klarar sig bra, men alla aspergare kan inte det. Alla aspergare har inte samma förutsättningar. Det går inte att dra slutsatsen att eftersom någon annan har asperger och klarar sig bra borde jag också kunna det. Jag kan inte klara mig bra. Jag kan inte ens få hjälp att klara mig bra.

Du har ju lyckats få jobb det är inte vad alla med as lyckas med. Tänk på det som något positivt.

Jag har inte särskilt mycket AS-störning, har välbetalt jobb där jag koordinerar och lyssnar på andra människor, familj osv och ligger ganska långt från Aspergerdiagnosen, men visst fan ställer det till problem!

Om man nu inte lever helt isolerat. Allt "viktigt" fungerar, men har ännu inte efter decennier som kontorsmänniska njutit av en enda kaffepaus. Och fester - blir utmattad efter två timmar, fixar inte att säga något för att en grupp vill att man skall säga det. All "social" samvaro är pest, däremot att hänga med folk som pallar att jag säger det jag säger, eller ha allvarliga samtal funkar.

Men det sociala begränsar mej mycket.
Andra sidan av det myntet är naturligtvis att jag klarar mej bra i mitt eget sällskap. Kan gå hemma och skrota i dagar utan att säga ett ord.

för mig är det ett stort problem. jag skäms. folk tar avstånd från en pga att man är udda.

Zirre skrev:Du har ju lyckats få jobb det är inte vad alla med as lyckas med. Tänk på det som något positivt.

Att det finns många med as som inte lyckas få jobb visar att as för många innebär stora problem.

Visst går det att hitta saker som är positiva i mitt liv, och visst kan man se att jag en gång i tiden lyckades få jobb som något positivt, men det innebär verkligen inte att mitt liv skulle vara problemfritt eller fullt av möjligheter. Just det att jag en gång i tiden lyckades få jobb känns dessutom inte särskilt relevant för min nuvarande livssituation eftersom jag aldrig mer kommer att kunna arbeta.

Mats skrev:

Zirre skrev:Du har ju lyckats få jobb det är inte vad alla med as lyckas med. Tänk på det som något positivt.

Att det finns många med as som inte lyckas få jobb visar att as för många innebär stora problem.

Visst går det att hitta saker som är positiva i mitt liv, och visst kan man se att jag en gång i tiden lyckades få jobb som något positivt, men det innebär verkligen inte att mitt liv skulle vara problemfritt eller fullt av möjligheter. Just det att jag en gång i tiden lyckades få jobb känns dessutom inte särskilt relevant för min nuvarande livssituation eftersom jag aldrig mer kommer att kunna arbeta.

Men det är något positivt och sånna saker ska man komma ihåg.

Oj, jag skulle gå in här och posta mitt blogginlägg från inatt och då var det redan postat!

Mats skrev:Som sagt: det är kul att det finns aspergare som klarar sig bra, men alla aspergare kan inte det. Alla aspergare har inte samma förutsättningar. Det går inte att dra slutsatsen att eftersom någon annan har asperger och klarar sig bra borde jag också kunna det. Jag kan inte klara mig bra. Jag kan inte ens få hjälp att klara mig bra.

Det är sant! Alla har inte samma förutsättningar, men i media och bland allmänheten sprids bilden att alla har samma förutsättningar.

Enligt media är vi alla precis lika dåliga på att vara sociala, vi alla är insnöade på konstiga specialintressen som vi egentligen inte har någon nytta av och ingen av oss klarar av att föra en normal konversation... Eller hur var det nu?

Genom mitt inlägg ville jag visa att mediabilden är fel. För mig innebär inte Asperger bara problem utan även många fördelar. Naturligtvis så finns det en del problem även för mig, men dom tar jag naturligtvis inte upp i ett blogginlägg som ska sprida en positiv bild.

7twenty7 skrev:Naturligtvis så finns det en del problem även för mig, men dom tar jag naturligtvis inte upp i ett blogginlägg som ska sprida en positiv bild.

Så det handlade alltså inte om att ge en rättvis bild av AS utan om att marknadsföra AS som bättre än det egentligen är. Det förklarar ju en hel del.

Jag kan väl tillägga att marknadsföring är något jag inte begriper mig på över huvud taget.

Mats skrev:

7twenty7 skrev:Naturligtvis så finns det en del problem även för mig, men dom tar jag naturligtvis inte upp i ett blogginlägg som ska sprida en positiv bild.

Så det handlade alltså inte om att ge en rättvis bild av AS utan om att marknadsföra AS som bättre än det egentligen är. Det förklarar ju en hel del.

Jag kan väl tillägga att marknadsföring är något jag inte begriper mig på över huvud taget.

Jag tycker inte att min asp skapar några problem för mig, kort sagt: det som skapar problem för mig är att folk i min omgivning vill att jag ska vara som alla andra - trots att jag själv inte vill det!

Samtidigt vill jag inte gå ut i min blogg och beskriva problemen alltför ingående, då skulle jag hänga ut många av mina vänner offentligt och det vill jag inte göra.

Om hela världen vore anpassad till hur jag fungerar skulle inte heller min asp skapa några problem för mig. Men det är inte så. Därför har jag problem. Stora problem till och med. Och det är problem som jag inte hade haft utan min asp.

För mig känns det fånigt att skylla problemen på alla andra som inte uppför sig som jag vill när det i själva verket beror på min asp att jag inte kan passa in.

Mats skrev:Om hela världen vore anpassad till hur jag fungerar skulle inte heller min asp skapa några problem för mig. Men det är inte så. Därför har jag problem. Stora problem till och med. Och det är problem som jag inte hade haft utan min asp.

Det problemet har inte jag. Jag trivs inte tillsammans med människor som inte delar mina intressen och väljer därför att inte umgås med dessa människor heller. Det gör att jag ofta är ensam, men det är inget problem för mig. Jag trivs med att vara ensam.

Problemet uppstår främst när min familj och släkt (som inte delar mina intressen) ändå vill umgås med mig. Då uppstår det stora diskussioner om varför jag aldrig vill träffa dom.

Mats skrev:För mig känns det fånigt att skylla problemen på alla andra som inte uppför sig som jag vill när det i själva verket beror på min asp att jag inte kan passa in.

Dom får uppföra sig precis hur dom vill så länge som jag inte behöver vara med!

Det gäller att använda sina förmågor och hitta strategier runt svårigheterna. Det kan t.ex vara att koncentrera sig på sitt intresse oavsett vad omgivningen tjattrar om och ordna så att man tyvärr.. är tvungen att fika på en annan tidpunkt än resten av kollegorna.

Ibland känns det som bara för att man råkar bo på samma plats, ha samma släkt eller jobba på samma ställe så har man per automatik något gemensamt övh..

Då får jag gratulera er som har så mild AS att det går att hitta strategier runt problemen. Så är det inte för mig. Jag kan inte hitta några strategier på egen hand och jag kan inte heller få hjälp att hitta sådana strategier. Min asperger är för svår.

Snubben i artikeln pratar om att vara introvert. Det är ju inget problem.

sugrövmanövern skrev:Snubben i artikeln pratar om att vara introvert. Det är ju inget problem.

"pratar om att vara introvert". Vilket tänker du på då, Sugis?

Ingenstans i inlägget eller kommentarerna finns ordet introvert.

Om jag får gissa. Syftar du på detta

Johan Bakke skrev:Jag trivs inte alls med att umgås med människor som inte har samma intressen som mig, ett vanligt drag av Asperger. Jag avstår till och med från att umgås med människor som inte har samma intressen som mig och förstår inte alls varför jag ska göra det! Det innebär att jag sällan träffar min släkt, även om vi till viss del har samma intressen så pratas det till största delen om sånt jag ändå inte har något intresse för… Jag ser det inte som något problem, jag känner inget behov av att träffa folk – problemet ligger hos resten av släkten som vill träffa mig!

Det låter mer för mig som ett fritt val han gör, och säger ingenting om han är introvert eller inte.

Eller syftar du på

Att jag har fått en möjlighet att fokusera på mitt intresse och skärma bort allt annat känns inte som något hinder, det känns som en stor fördel!

Att fokusera på sitt intresse och skärma av sig, kan det inte vara ett medvetet val han gör? jag förstår inte att det måste betyda att han är introvert?

barracuber: Ja, alltså han verkar inte ha mycket intresse av att ha andra människor i sitt liv helt enkelt. Annat än de han behöver till nyttoprylar såsom hjälp att sälja sin musik kanske och dylikt.

Han beskriver ju en avsaknad av intresse för andra än sådana som han kan prata om sitt intresse på.

Om det där var det bästa exemplet på ett tillkortakommande han kunde komma på har han ju inga problem i sitt liv pga Aspergern.

Ok, Sugis, förstår hur du tänker

Hans tur är väl för det första att han har en talang. Men det tror jag benhårt på att alla har om talangen bara upptäcks och blir sedd. För det andra behöver talangen efterfrågas tillräckligt för att kunna omsätta i försörjning. Även där har han förmågan som krävs, genom att han kan skapa och upprätthålla de relationer som krävs för att klara det. Att han sedan inte gillar de relationsmässiga bitarna är hans ensak - grejen är att han gör det och fixar det.

Min poäng är att han tack vare dessa talanger klarar det i ett tufft samhälle. Och då håller jag med dig att hans asperger verkligen är mild (som även Mats m fl). Aspergare liksom alla människor har gott om talanger men aspergare får sällan chansen att komma till sin rätt. Utan förmågan till de sociala relationerna hjälper talang föga. Låter lite som kärnan i kriterierna, om man ska tänka symptom och problem.

barracuber skrev:Ok, Sugis, förstår hur du tänker

Hans tur är väl för det första att han har en talang. Men det tror jag benhårt på att alla har om talangen bara upptäcks och blir sedd. För det andra behöver talangen efterfrågas tillräckligt för att kunna omsätta i försörjning.

Och så ska man orka 10 timmar om dagen. Jag kunde blivit både djurvårdare och hundfrisör. Gick lärling hos en skitduktig hundfrisör på 90-talet och tjugohundratalets början. Jag var sjukskriven men vägrade ge upp.

Men jag behöver sova så mycket och känner mig jämt febrig och matt. Stod ofta där med en halvklippt hund och världen bara snurrade, och jag tänkte hur i hela friden ska jag få klart detta?

Till sist gick det inte mer, jag fick ge upp.

Jag som så många andra är - Aspergersjuka. Alla problem med sinnesintryck, stress etc tär på en såpass att man inte kan ha ett yrkesliv och till slut kanske inte ens avnjuta sin talang för egen del. Den verkligheten tror jag är vanligare än bilden som frammålas i artikeln.

Det kanske är lättare att hantera ett ointresse för människor än överlastade sinnen?