Du går på promenerar på stan och går i dina egna tankar. Som vanligt längtar du efter att få komma hem när du plödsligt högt hör ditt namn ropas och du vänder dig om och ser din arbetskompis stanna upp för att prata med dig lite. Detta hände mig i dag.
Som tur var så var det lite avstånd mellan oss så att jag kunde säga när hon frågade om jag mådde bra, att allt är bra men jag har lite bråttom, vi ses. Sa jag. Naturligtvis hade jag inte brottom och var inte på väg någon stans en hem. Men jag upplevde en inre panik, men som vanligt har jag en förmåga att verka trovärdig när jag kommer med förklaringar.

Det var en tjej som jag trivs med att slänga några ord med på jobbet. Men nu, att se henne i sina civila kläder fick mig att analysera hur och vad man ska göra nu. Helt blankt med föslag blev det, och det blir bäst att avsluta hejandet med finess.

Hur gör ni när ni får oväntat icke önskvärt "besök" på stan?

ofta då jag hamnar i sådana situationer så blir jag låst i en konversation som är lite... konstig. Ofta för att den andra personen inte vet vad den ska säga och vice versa ._.

Bra exempel är en goth snubbe som brukar hejda mig för att prata, han går in JÄRNET och hälsar och försöker konversera- Men ofta har jag inget att säga och det blir.. konstigt. Han verkar inte heller ha nåt värt att säga då han inte själv försöker hålla igång samtalet.

Sedan kommer den tysta minuten varpå nån av oss säger att vi måste dra

mmm, social failure på hög nivå från bådas sidor skulle jag tro xD

Tycker du hanterade situationen bra.
Det är vanligt att svara "allt är bra" om någon frågar hur man mår även OM man inte gör det.
Fast om du känner personen i fråga väldigt bra så kan du välja att säga som det är.
Om du inte mår bra alltså.
Annars hade du kunnat säga nått i stil med "vi ses på jobbet" , "jobbar du imorgon/nästa vecka". Ja men då ses vi då. " Som avslutning bara.
Ett litet tips bara.

Jag hade skrivit det AustinAnne skrev om AustinAnne inte hade skrivit det AustinAnne nu skrev.

Glömmer så gott som alltid bort att runda av ett samtal på ett lite varmare vis.
Kom precis på att jag glömde bort att fråga henne om hon mådde bra efter hon frågat mig om detta. Att det ska vara så svårt.

Finner mig i situationen och agerar som "folk brukar göra". Har lärt mig jargongen..så agerar väldigt naturligt även om det som pågår inuti mig kanske är allt annat än just det x).

De arbetskamrater jag hade på min DV (de var inte DV-are) tyckte jag om. Vi hade ganska mycket avslappnat småprat på jobbet. Dessutom var de sådana att de pratade på så det fanns alltid saker man kunde flika in, det var mer så att det fanns för lite utrymme för mig att prata. Problemet annars med mig är att jag inte kan driva en konversation speciellt bra, och är den andra likadan då blir det jobbigt. Så jag hade gått fram till dem.

Jag skulle vilja ha lite skvaller från min fd arbetsplats så stöta på dem hade varit helt OK. Hade det varit chefen nä då hade det inte varit så kul. Hon var elak.

Problemet som jag har är att hade det varit någon från någon kurs jag gått som jag inte träffade så ofta, ja då hade de känt igen mig, jag hade inte känt igen dem.... Jag har inget minne för ansikten. Så det blir extra jobbigt då. Jag känner inte ens igen mina grannar så bra. Så hejar någon så iggar jag det om det inte är uppenbart att det verkligen är till mig, då halvhejar jag tillbaka för det är konstigt att helhjärtat heja på någon man inte vet vem det är. De tycker säkert jag är konstig. Men det får bli så.