Ack, ja… Fick förfrågan att jobba en halvtimme tidigare en dag i veckan pga en liten grej. Tyckte att det lät jättejobbigt, som att det fanns en risk att försova sig just de dagarna eller att inte hinna med det man ska. Så nu jobbar jag en timme tidigare alla vardagar för att slippa behöva tänka på det. Hoppas slippa fler större förändringar här framöver.

jesusiscool skrev:Nog är jag en trasig människa...tyvärr...jag önskar att jag kunde leva enligt bibelverserna Fil 4:6-7
Det borde ju vara enkelt att bara leva men så är inte fallet.
Oro bara förstör, eller!?!?

Oro är en rest från forntiden då vi ofta levde på gränsen av att bli uppätna av rovdjur och hela tiden var tvungen att vara beredd på att fly. Men nu i urbana miljöer blir det lätt ett hinder, liksom olika fobier t ex för ormar, spindlar etc. Vi var helt enkelt tvungen att känna oro annars hade vi nog inte överlevt som art. Går väl att lära sig hålla tillbaka, men kan vara besvärligt

En del av min oro är ovisshetsoro, och jag tror den är rätt vanlig, bara att jag är mer känslig så en "mindre" sak som är oviss blir otäck också. Så för mig är det inte småsaker. Skulle man mäta hjärnans reaktion skulle man nog se det.

En annan sak till att jag kanske upplever oro är att både jag och världen är väldigt genomskinlig för mig. Jag har jättesvårt att lura mig sjäv som andra kan, att vi ska aldrig bli sjuka och dö, ingen ska dö ifrån oss det är det bara sjukt påhitt att tro, miljöförstöring äsch!

Sedan upplever jag obehag även om det inte är oro för att göra "småsaker". Min själ skriker fan på hjälp när jag ska tvinga mig att betala räkningar trots att de flesta har autogiro och det inte är mycket jobb. Men jag vet varför denna inre klagan uppkommer. Den gör det när det handlar om saker som innebär många steg. Har man dåligt flyt måste man fan vara med och guida sig själv. Sådant som jag HAR bättre autopilot för inger mig mindre fasa fast det kan vara "mer" jobbigt (för andra iaf).

Vi har GAD.

Om något kan hända så kommer det att hända och när det sedan visar sig att det inte gör det så glömmer eller bortförklarar vi den upptäckten och gör likadant nästa gång...

Katastroftankar är en del av min vardag. Att se sina föräldrar dö i huvudet på olika sätt om och om igen. Blir värre utan mediciner.

Jag oroar mig mer för "småsaker". Jag har flera gånger tagit kontroll över rena krissituationer och det har funkat.

Skum hjärna man har.

colaflaska skrev:Katastroftankar är en del av min vardag. Att se sina föräldrar dö i huvudet på olika sätt om och om igen. Blir värre utan mediciner.

Är inte det tvångstankar?

slackern skrev:

colaflaska skrev:Katastroftankar är en del av min vardag. Att se sina föräldrar dö i huvudet på olika sätt om och om igen. Blir värre utan mediciner.

Är inte det tvångstankar?

Nja, det tycker jag inte.

colaflaska skrev:

slackern skrev:

colaflaska skrev:Katastroftankar är en del av min vardag. Att se sina föräldrar dö i huvudet på olika sätt om och om igen. Blir värre utan mediciner.

Är inte det tvångstankar?

Nja, det tycker jag inte.

Var jag som tänkte fel. Det är tydligen om man börjar med en massa grejer så att det inte ska hända. Eller om man har gjort något dumt så ska något hända dom.