På förekommen anledning sticker jag ut hakan och frågar den känsligaste frågan av alla och hoppas att så många som möjligt vill svara så vi får slut på alla misstankar om att alla sjuka är arbetskygga bidragsfuskare

Fanns det ett jobb jag klarade av, skulle jag ta det direkt. Så det blir alternativ 1.

Jag tycker att frågan är felställd och kan därför inte rösta. Det är ju knappast antingen eller på det sättet som antyds i frågan ("alla som inte jobbar fuskar").

underjord skrev:Jag tycker att frågan är felställd och kan därför inte rösta. Det är ju knappast antingen eller på det sättet som antyds i frågan ("alla som inte jobbar fuskar").

Alla som inte jobbar och inte fuskar har ju alternativ 1 att välja på.

Hallå!underjord!!
Nu när jag äntligen gjorde en seriös poll får du fan svara annars blir nästa poll något om läsk eller popcorn igen

alternativ 1.

Eftersom omröstningsfrågan egentligen består av två frågor så utgår jag ifrån att alternativ 1 och 2 är svar på den andra delfrågan ("fuskar du och håller dig undan för att slippa jobba?"). Så tänkte iaf jag när jag röstade.

/Barracuber

Jag skulle fuska om jag kunde, tyvärr är jag fast på den ruttna arbetsmarknaden. Mer fusk åt folket.

Lite konstig utforming med ja och nej-poll.

Det finns ju arbeten jag skulle kunna ta men hur ska jag få dem?
Och klarar jag att arbeta reguljärt?
Har jag råd att arbeta där jag kan och får och orkar i den tid jag kan?
Problemet är ju inte bara asperger eller psykiskt utan även fysikt.

Jag jobbar (för mycket) och anser som redan känt att hela "trygghetssystemet" är åt helvete och borde skrotas. Det fanns visst inget alternativ för mig att rösta på.

Ja konstiga alternativ ja. Jag vet att jag kan arbeta men eftersom jag inte är socialt utåtriktad så har jag svårt att få de arbeten jag söker. Fuskar jag då om jag heller väljer att vara sjukskriven? Vad är alternativet? Jag vet ju inte ens om jag kommer få ett arbete i framtiden. Jag vill inte få socialbidrag, då kan man ju inte göra någonting. Starta företag kanske vore det bästa isåfall där jag själv får bestämma och styra. Men då behöver jag ha kunder/klienter och de uppskattar gärna att man kan vara sådär socialt småpratig. Så jag får se. Allt är möjligt i allafall. Det är ju samhäller som behöver ändras på, egentligen. Inte jag själv även om jag försöker.

jaja, jag erkänner att jag förmodligen inte ska jobba på sifo för utformningen var kanske lite fel men huvudfrågan kvarstår ju och de flesta fattar ,nämligen om det finns personer på detta forumet som i själva verket är så friska att ni kan ta ett "riktigt" jobb men väljer att stanna hemma för att ni har fått en fribiljett från doktorn.
Jag skrev reguljärt arbete och menade då ett typiskt 7-4 jobb fem dagar i veckan om det bjuds.

JAG KAN TYVÄRR INTE IDENTIFIERA MIG MED BIDRAGSFUSKARE SÅ JAG ÄR MEST INTRESSERAD AV HUR UTBRETT DET ÄR

nallen skrev:Jag jobbar (för mycket) och anser som redan känt att hela "trygghetssystemet" är åt helvete och borde skrotas. Det fanns visst inget alternativ för mig att rösta på.

Vad ska man göra då? Skjuta alla vars arbetsförmåga är helt nedsatt?

Allvarligt. Jag blir nyfiken. Hur skulle ditt alternativ se ut?

tahlia skrev:

nallen skrev:Jag jobbar (för mycket) och anser som redan känt att hela "trygghetssystemet" är åt helvete och borde skrotas. Det fanns visst inget alternativ för mig att rösta på.

Vad ska man göra då? Skjuta alla vars arbetsförmåga är helt nedsatt?

Allvarligt. Jag blir nyfiken. Hur skulle ditt alternativ se ut?

Jag har en bestämd känsla av att vi diskuterat detta förut och att du inte förstod då heller och kallade mig några mer eller mindre passande invektiv (det sista kan föralldel ha varit nån av de andra vänstervridna här, så ta inte åt dig av det).

Grundbulten i mitt resonemang är min egen känsla av att inte vilja bli omhändertagen och därigenom få min frihet inskränkt. Vilket jag upplever att dagens system försöker resp. lyckas med. Jag upplever dagens "trygghetssystem" på ungefär samma sätt som flera här har beskrivit sina kontakter med soc. och vården, en massa TANTER som inte tror att jag kan klara mig själv eller vill tillåta mig det.

Som jag ser det är grunden för verklig frihet att var och en måste ansvara för sig själv. Staten skall bara erbjuda ett minimum av tjänster som marknaden inte kan tillhandahålla på ett tillförlitligt sätt. Jag vill nog inte (längre) gå så långt som att förespråka en [WikiSve]Nattväktarstat[/WikiSve], men mitt ideal ligger inte så långt därifrån.

Mina ledande principer är frihet, rättvisa och enkelhet. Frihet att leva sitt liv som man själv önskar, frihet att bestämma över sig själv och på sitt område. Rättvisa är för mig att man själv ansvarar för sina handlingar och även sina (o)förmågor, detta leder tämligen självklart till att man betalar för de tjänster man själv använder och att man inte kan bli tvingad att överta någon annans ansvar. Enkelheten kommer delvis själv ur det tidigare principerna men också ur ett kraftigt nerskuret och förenklat lagsystem. Jag tycker inte att man kan säga att man har ett vettigt rättsystem om inte genomsnittsindividen kan tolka, förstå och hålla reda på de lagar som gäller för honom/henne.

Så, för att svara på din fråga, nej, jag vill inte skjuta någon som inte har gjort mig något, men jag vill heller inte ha (del i) ansvaret för denne. Jag tror att hjälpverksamheter sköts bättre på frivillig basis.

Hade jag haft en utbildning i det jag vill syssla med så skulle jag göra det. Utan att tveka. Det jobbar jag och en annan på att lösa.
Det blir att trycka ner näsan i böcker de närmsta åren, hoppas jag på.

Funkar det inte som planerat så har jag i varje fall försökt och lärt mig någonting på vägen.

Just nu är jag på ett ställe där man tydligen skall rehabiliteras.
Det är väl främst för utarbetade just det jag sysslar med.
Jag vill vara där för att vara så nära naturen som möjligt.
Det är möjligt att ta mig dit och vara bland alla människor tack vare min mp3-spelare och naturen runt omkring, den är helt underbar.

- * - * -

Jag tycker inte att man ska fuska, jag är för att följa de regler som finns så gott man kan.
Det går alltid att förbättra regler och göra de mer flexibla för människor med svårigheter.
Jag är dock medveten om att en del tvingas in i den onda positionen; att fuska, men det är inte av egen vilja.
Det är överlevnad.

De som har en nedsatt arbetsförmåga skall naturligtvis få deras liv strukturerade efter deras personliga behov.

Det värsta jag har hört från en av de få vänner (något åt det hållet) jag har var: "Det är så djävla skönt att få pengar när man inte ens gör någonting. Jag sitter och spelar online, det får jag pengar för."

Min hjärna säger att det enda rätta är att ta upp det med honom, ev. anmäla det, men en annan del av mig säger någonting helt annat. Jag har mitt egna liv att ta hand om men samtidigt stör jag mig så mycket på det. Han bor nära mig, men jag har valt att undvika honom av en rad olika anledningar. Det är dock min skyldighet att rapportera bedrägeri.
Fast jag kan inte göra något utan bevis och det blir mitt ord, mot hans.
Även om jag förmodligen skulle lyckas bättre med att övertyga så är det förmodligen inte tillräckligt.

- * - * -

Jag gick utan pengar i ett år för att jag inte ansåg mig vara värdig.
De var på mig, jag var tvungen att vara inskriven hos arbetsförmedlingen och jag fann det fullkomligt onödigt.
Det fanns ingen chans i världen att jag skulle gå ut i arbete, eller ens söka (vilket jag är inkapabel till) innan jag hade en riktig utbildning.
Jag sökte pengar igen efter det att jag varit hos läkaren.
Då min kontaktperson på socialförvaltningen visade en sådan gedigen förståelse för mitt problem och gav mig klartecken till att söka, sökte jag.

Säg vad ni vill om det.
Allt hade kunnat undvikas om de bara hade lyssnat på vad jag sagt från första början.
Även om jag förstår att behärska det svenska språket inte är min starka sida. Det är mycket sällan jag finner rätt ord för det jag egentligen vill säga.

Hm. Det går att vrida och vända på allt.

Ja, människor får mig att känna mig underlägsen.

Man kan nästan tro att detta är ett skämt, frågan är ju liksom omöjlig att svara på. Liksom typ "Gillar du ost, eller föredrar du kaviar?" och med svarsalternativen ja eller nej. Frågan består av 2 st frågor, så vilken är det man skall svara på??

På första frågan "känner du dig frisk nog att gå ut i arbete?" så svarar jag JA.
På andra frågan "eller fuskar du?" så svarar jag NEJ.

Pollen är viktig, men ostatistiskt gjord - som Rattlelizard själv har medgett. (Det går ju utmärkt att göra en ny, med en enda fråga och fler alternativ?)
Eftersom ämnet är viktigt och jag råkade kunna svara alt. 1, gjorde jag det.

Och Nallen, jag är nyfiken som Tahlia.
Hur menar du att sådana som vi andra här ska kunna leva på vilkas välgörenhet? Jag vet inget samhälle som har varit vad man rimligen kan kalla anständigt mot folk genom bara privat välgörenhet. Och utan att det blir psykiskt ohållbart, som privat välgörenhet brukar, genom att "välgörarna" får hållhakar på oss och vi skuldkänslor (eller ska vi skylla oss själva och ta det "ansvaret" också?)?
Och det där med att ta ansvar för hur man faktiskt är skapt och har vuxit upp, som om man rådde för det? ("faktiskt", till skillnad från de delar i form av sitt eget förhållningssätt, som man kan göra något åt i efterhand. Möjligen, och för de flesta i mån av hjälp. Fast inte enligt din modell, för då kommer man inte att ha råd.)
Och även om din doktrin vore humanitärt försvarbar eller vad jag tror de flesta på den poliltiska skalan från före ny"liberalismens" genombrott skulle kalla rättvis - vilket den inte är - så håller den inte ens på sina egna premisser, eftersom den bara går ut över oss som är socialt svaga, men ger ännu grönare ljus än nu för de socialt starka predators- och psykopattyper som är bäst på att lägga över sitt ansvar på andra i egenskap av aktiespelhajar, företagsledare och politiker.
(Har en känsla av att mer skulle kunna sägas om jag vore piggare - eller brukade invektiv! Vad jag också är nyfiken på är hur en person som verkar leva såpass utsatt som du (likt oss andra här, inte i alla avseenden men så är det ju alltid), och som jag uppfattar så sympatisk på många sätt, får ihop det att vara nyliberal, nozickian, randist eller vad du nu vill kalla dig.)

Tja Zombie... jag vet inte ens vad du förväntar dig att jag ska svara på. Men jag kanske kan kompettera och utveckla något, frågan är väl möjligen om det kan anses OT. Nåja, nån får väl knäppa mig på näsan i.s.f.

Till att börja med är jag dåligt inläst på politisk teori, både liberal dito och i allmänhet. Robert Nozick hade jag inte ens hört talas om innan du nämnde honom ovan, så jag fick googla loss lite Om/när jag orkar och hinner ska jag nog ta och läsa på lite, men det finns massor med fysik som är mycket mer intressant att lägga sin lilla energi på, så risken är överhängande att det inte blir av på länge än. Eftersom jag inte är påläst vill jag inte bekänna mig till någon särskild liberal -ism, men jag är antagligen mer libertian än nyliberal, mer anarkokapitalist än folkpartist. Troligen skulle jag tycka att jag inte passar tillräckligt bra in i någon -ism även om jag var påläst, men det avgörandet är jag inte kapabel att göra nu. Jag tänker alltså efter eget huvud, som naturligtvis påverkats av min uppväxt och fortsätter påverkas av mitt s.k liv idag.

Hur man kan anse att det inte är rättvist att alla betalar för dom varor och tjänster de utnyttjar, det övergår faktiskt min föreställningsförmåga. Det är som jag ser det bara komplementet till att man får betalt för det man producerar, varor och/eller tjänster. Samma sak när det gäller de (o)förmågor man fått av naturen (Gud, Brahman, Allah eller Robert Lind, det spelar egentligen ingen roll). Det är den hand man fått att spela, om jag nu får använda en poker-metafor.

Slutligen, anser jag inte att någon skall "leva på välgörenhet" under några längre perioder, fast då ska ju också sägas att jag inte anser det vara välgörenhet att ta hand om sina närmsta (familj eller liknande).

Jag var nog ivrig i min frågeställning att det blev två frågor i men jag får skylla på Aspergers eftersom jag dels tänker i system och flera steg före och jag skriver ungefär som att första första frågan redan är ett uträknat tillhörande svar
.
Men jag fick ändå fram det jag ville; nämligen att i min helt ovetenskapliga frågeställning åtminstone bekräfta min egen syn på att ingen eller väldigt få människor går hemma frivilligt och utsätter sig för den förnedring man får utstå genom att vara bidragstagare om man inte tvunget verkligen behöver det.

Det jag har svårt att förstå är att vi i sverige har två system som hela tiden motarbetar varandra en sida som vill att varje medborgare betalar för sig genom det privata och att vi inte betalar någon hög skatt och andra sidan som vill ha höga skatter och en väl utbyggd offentlig sektor.

Det blir då förvirrande när folk ska betala höga skatter och allt samtidigt ska privatiseras den ekvationen går liksom inte ihop.