Vet inte riktigt vilken tråd detta ska in i, så om mod. har svaret så flytta den gärna rätt.

Är en 30 årig man som har asperger som aldrig upplevt svårigheter med att träffa kvinnor, mina svårigheterna börjar med att få dem att stanna. Har prövat med många, men det faller alltid på målsnöret. Det blir till ett Moment 22. Är jag ”inrutad” då funkar tidsuppfattningen helt okej, men vill kvinnan att jag ska vara lite mer spontan, då blir det en glidande skala, mer spontanitet gör det svårare med tidsuppfattningen.
Jag är inte snygg men ser inte oäven ut, jag skiter totalt i många konvenans normer, är inte helt i avsaknad av en viss charm, hyfsat smart, i varje fall så pass att kan knyta min egna skor. Jobbar som projektledare, inte IT , universitetsexamen och jobbar med det är jag utbildat mig för. Sen har jag som alla andra intressen, om än särintressen. Så med andra ord är jag inte ett kap men heller inte ett riktigt bottennapp, en vanlig svenne men med en bugg i programmeringen.

Är alltid extremt tydlig med det redan i början av relationen, men uppenbarligen så kommunicerar jag mig fel då det alltid avkrävs mig mer spontanitet. Givetvis finns det redan ett svar på det ”hitta någon som accepterar dig för den du är”, men hur i helvete gör man det? Jag attraherar uppenbarligen enbart kvinnor med rätt så ”rigorösa” önskedrömmar vad gäller spontanitet .

Har till och med försökt med bildspel och grafer(!)för att visualisera och intellektualisera problematiken men inte fan hjälper det mer än för stunden, veckan efter är det samma ”önskekrav” och då har jag återigen kört mina bildspel men även det är ju i längden ohållbart. Med inrutningen följer även städning, tvätt och annat, samma visa där. Är jag inrutad, då är det spot less, är jag det inte då blir det fort en karikatyr av en ungkarlslya. Att jag sen är något av en Finlandsfärja, när jag väl börjat stäva åt ett håll så svänger jag inte om så lätt utan stävar på en bra sträcka innan jag lyckas göra helt om. Så att hoppa mellan rutin och spontanitet är något jag inte klarar, tar rätt lång tid och rätt mycket kraft att vända tillbaka ”livet”.

Sen har jag givetvis övriga godbitar, som hyfsat nedsatt förmåga till social interaktion, kass motorik, ”balar taklänges”, rutinartad vardag. Därtill kan man lägga en humor som är riktigt skruvad och det tillsammans med social dyslexi gör väl att man uppfattas som egen. Dessa har dock inte varit ett hinder för relationer, utan hindret finns när det gäller tidsuppfattningen och problemen som följer på det.

En brist i förståelsen från motparten kanske får sin grund redan under själva ”dejtstadiet” av relationen, där har jag absolut inga problem med spontanitet, då äger jag min tid men sen när man ska sammanfoga liven då skiter det sig totalt.

Alternativet är att vara sjuk inrutad från första stund, att inte acceptera avsteg från den och så ta problemen med en gång, men jag vill inte ha en kvinna som är underordnad, utan en som är jämställd. Jag accepterar det mesta när det gäller ”personlighet”, har inga problem med att någon är ”si” eller ”så”, det går alltid att lösa men hur får man motparten att förstå att det bara funkar om det är åt båda hållen? Uppenbarligen inte med bildspel, .

Jag vill gärna ha en tvåsamhet men börjar tveka på om det är möjligt för mig.

Så om ni har några strategitips så är jag mer än tacksam!

Spontanitet kanske inte är så spontan. Bara för att folk i gemen säger att det är spontant behöver det inte alls vara så när man tar en närmare granskning. Istället kan det vara effektivt att lära sig hur du ska bete dig för att det skall uppfattas som spontant.

Istället för att hitta någon som accepterar dig som du är kan en annnan strategi vara att vara som personen behöver dig att vara för att acceptera dig. Ett visst mått av skådespeleri. Men det kan integreras över tid.

Och en underordnad partner kanske också är en relation som kan lära dig vad som behövs för att klara en mer självständig. Där har du kanske större chans att hantera misslyckanden utan att relationen tar slut.

Farmförallt så behöver orden "spontan", "acceptera" osv.. inte alls betyda det som de borde göra. Utan kan betyda något helt annat i praktiken men det är en social konvention med felaktiga namn på saker.

Tack för snabbt och intressant svar. Hade aldrig tänkt på skådespeleri/lära sig hur man ska bete sig, är väl inte helt bekväm med tanken eller hur jag börjar. Du råkar inte ha några förslag motsvarande? Ett par första "danssteg" eller nått man kan läsa för att få lite input.

plåtmonster skrev:Istället kan det vara effektivt att lära sig hur du ska bete dig för att det skall uppfattas som spontant.

Helt korrekt.

Vuxenlivet är ett skådespel, jag brukar säga att barn är oförstörda versioner av vuxna. Det gäller att utveckla en balans mellan skådespelet och "den äkta varan". I min mening är det folk kallar för spontanitet ofta inte det, utan ett spel som handlar om ryggdunkning och att "scora points" rent socialt.

I Sverige är det snarare FULT att vara spontan. Ta bara uttrycket "Men oj, vilken tyst och fin pojke!" Hur sunt är det...? Möjligen har han asperger... Ser detta beteende hos lillasyrrans kompisar, riktigt vidrigt är det. Barn SKA vara spontana och leva ut sig själva -- inte det återhållsamma, svenska, sjukliga.

Vi svenskar tycker att folk från andra kulturer är "högljudda"... jag skulle säga normala...

my 5 cents