Kvasir skrev:Förresten, är det någon som vet hur antidepressiva påverkar bipolaritet? Nu är väl förmodligen inte jag bipolär, men funderat på det har jag gjort, och i alla fall när jag jobbade så hade jag någon slags periodiskt beteende. Det slog mig nu att det kanske skulle kunna vara så att det beteendet har minskat sedan jag började med antidepressiva. Jag kastade återigen fram funderingen om bipolaritet när jag träffade en läkare för första gången efter AS-diagnosen. Han trodde inte att det fanns något bipolärt, men reserverade sig med att inte ha hunnit läsa journalen så noga.

Hans tanke om mina perioder var dock snarare att de mera maniska perioderna kanske egentligen var min normala kapacitet och att den reducerades däremellan av depression eller andra saker. Men det väcker onekligen frågan vad som är normalt? Han verkade inte tycka att jag blev tillräckligt hypoman i de aktiva perioderna, och därför var de förmodligen det normala tillståndet. Om man har stora svängningar så är alltså medelvärdet det normala men om man har lite mindre svängningar så är det ena toppvärdet det normala! Det känns inte som logiken i det är helt övertygande, även om det givetvis kan förhålla sig så.

Vad jag har förstått av min läkare kan man tala om ett spektrum. Vi har ju talat om detta förrut också. Men om de hypomana perioderna är mildare och inte innebär en problematik så kanske det är så pass milt att en diagnos inte är nödvändig men ändå kanske man ska tänka på att en tendens finns och att valet av behandling formas delvis därefter.

I mitt fall kan jag nog säga att mina hypomaniska perioder varit såpass intensiva att de också varit ett problem även om jag också haft fördelar av dem..

uniqueNr5 skrev:I mitt fall kan jag nog säga att mina hypomaniska perioder varit såpass intensiva att de också varit ett problem även om jag också haft fördelar av dem..

Jo, det är väl det som är skillnaden, kanske. Jag har helt enkelt fått väldigt mycket gjort i mina aktiva perioder och kanske gjort en månads jobb på en vecka, så att jag har kunnat jobba ifatt de inaktiva perioderna. Men jag har inte egentligen upplevt några problem med aktiviteten och den har väl inte mynnat ut i några vansinnesprojekt eller konstigheter utan varit bara just väldigt hög aktivitet och kapacitet.

Ganesh skrev:Mediciner som skall stabilisera läget gör just det. Därför är det viktigt NÄR man sätter in dom. Vill man vara litet manisk skall man tajma in insättandet så att läget stabiliseras på en nivå som är litet ovanför en "normal" nivå. Om man däremot sätter in stabiliserande medicin när man är litet deprimerad så blir det annorlunda. Om jag minns rätt.

Hmm. Tack! Det var tänkvärt. Jag ska ta upp/kolla upp det med min läkare.

Har grubblat hårt och länge. Det blir ingen lamictal medicinering för min del. Jag tar hellre bipolariteten och det säger jag nu fast jag är nere i botten, så det är en magkänsla jag litar på.

Vad säger läkaren, om du nu har hunnit diskutera med honom/henne?

uniqueNr5 skrev:

MsTibbs skrev:Var hos Habiliteringen idag, psykologen där grunnade på om jag någonsin övervägt om jag var bipolär och rekommenderade mig ta upp det med psykiatern när jag kommer till psyk för att få Concerta... där ser man... *halvt chocktillstånd*

Verkar det stämma?
Har du allvarliga upp och ner svängar?
Har det pågått länge?

Som sagt är man tidigt ute kan det finnas möjligheter att förhindra att det förvärras...

Vet inte, jag vet typ inget om bippo, åtminstone inte såpass att jag själv vågar ge mig på nån gissning... Svänga är jag riktigt bra på, men det skulle ju kunna vara pga ADHDn med. Senaste jag hörde, från läkaren på psyk, var "nån personlighetsstörning kanske" så... äh, fattar ingenting. Enda de är överens om är att jag inte är ett "rent" fall av AS och ADHD... Usch vajsing *snurrig*. Det får bli som det blir, jag ska ju oavsett få nån kontakt i öppenvården äntligen nu iaf så får väl se vart det bär.... Hoppas de kommer överens om nåt isåfall...

Kvasir skrev:Vad säger läkaren, om du nu har hunnit diskutera med honom/henne?

Senast vi talades vid tyckte hon jag definitivt skulle börja med lamictal. Hon ska skriva ut en omgång inom någon vecka. Jag protesterade inte. Men har ett oerhört inre motstånd mot att börja. Någon sorts märklig envishet. Det måste gå att leva utan... och så har vi ju biverkningar och olika 0-ställda tillstånd. Jag har klarar av att spela mitt piano trots deprissionerna. Har funnit en sorts kanalisering. Deprissionen kommunicerar med min musikalitet. Det låter irrationellt. Men det är alltså paradoxalt nog ett tecken på att det går att leva deprimerad.

MsTibbs skrev:

uniqueNr5 skrev:

MsTibbs skrev:Var hos Habiliteringen idag, psykologen där grunnade på om jag någonsin övervägt om jag var bipolär och rekommenderade mig ta upp det med psykiatern när jag kommer till psyk för att få Concerta... där ser man... *halvt chocktillstånd*

Verkar det stämma?
Har du allvarliga upp och ner svängar?
Har det pågått länge?

Som sagt är man tidigt ute kan det finnas möjligheter att förhindra att det förvärras...

Vet inte, jag vet typ inget om bippo, åtminstone inte såpass att jag själv vågar ge mig på nån gissning... Svänga är jag riktigt bra på, men det skulle ju kunna vara pga ADHDn med. Senaste jag hörde, från läkaren på psyk, var "nån personlighetsstörning kanske" så... äh, fattar ingenting. Enda de är överens om är att jag inte är ett "rent" fall av AS och ADHD... Usch vajsing *snurrig*. Det får bli som det blir, jag ska ju oavsett få nån kontakt i öppenvården äntligen nu iaf så får väl se vart det bär.... Hoppas de kommer överens om nåt isåfall...

Jag tror det är mycket komplext att placera individer som är i gränslandet mellan olika diagnoser eller har multipla.
Man kommer in på ett nyanserat icke-svartvitt ingenmansland...

Jag är säker på att jag har någon form av Bipolär II med inslag av rapid cycling. Men jag misstänker att det och min asperger kanske inte är hela sanningen. Jag har även misstänkt ADHD och kan känna igen endel drag i diagnosen. Men när jag gjorde min utredning var mina testresultat långt ifrån ADHD problematiska. Jag kan hyperfokusera rätt bra när jag är i lugna miljöer. Men jag kan falla in i totalt kaos i min vardag. Var går gränsen? Det jag läst och hört är dock att bipolaritet ytligt kan ha vissa likheter med ADHD, då gissar jag särskilt på det hypomaniska.

Tålamodet kan ju vara begränsat, man kan bli dysforisk om man har otur och bli lättirriterad. Med den idéflödebiten, det euforiska och sådant vet jag inte hur likheterna kan se ut. Men jag har har märkt att det finns flera fall av både ADHD och bipolaritet, det är kanske inte någon slump...

Ok nu bladdrar jag på...

uniqueNr5 skrev:

Kvasir skrev:Vad säger läkaren, om du nu har hunnit diskutera med honom/henne?

Senast vi talades vid tyckte hon jag definitivt skulle börja med lamictal. Hon ska skriva ut en omgång inom någon vecka. Jag protesterade inte. Men har ett oerhört inre motstånd mot att börja. Någon sorts märklig envishet. Det måste gå att leva utan... och så har vi ju biverkningar och olika 0-ställda tillstånd. Jag har klarar av att spela mitt piano trots deprissionerna. Har funnit en sorts kanalisering. Deprissionen kommunicerar med min musikalitet. Det låter irrationellt. Men det är alltså paradoxalt nog ett tecken på att det går att leva deprimerad.

Jo, fast jag tänkte nog mest på om du hade diskuterat med henne om alternativet att inte ta medicinen. Fast det kanske du inte har du inte hade funderat på så mycket då att du har hunnit diskuterade det med henne?

Kvasir skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kvasir skrev:Vad säger läkaren, om du nu har hunnit diskutera med honom/henne?

Senast vi talades vid tyckte hon jag definitivt skulle börja med lamictal. Hon ska skriva ut en omgång inom någon vecka. Jag protesterade inte. Men har ett oerhört inre motstånd mot att börja. Någon sorts märklig envishet. Det måste gå att leva utan... och så har vi ju biverkningar och olika 0-ställda tillstånd. Jag har klarar av att spela mitt piano trots deprissionerna. Har funnit en sorts kanalisering. Deprissionen kommunicerar med min musikalitet. Det låter irrationellt. Men det är alltså paradoxalt nog ett tecken på att det går att leva deprimerad.

Jo, fast jag tänkte nog mest på om du hade diskuterat med henne om alternativet att inte ta medicinen. Fast det kanske du inte har du inte hade funderat på så mycket då att du har hunnit diskuterade det med henne?

Jag har inte hunnit diskutera alternativ andra än medicinering. Jag fick lite b-vitaminer ...
Jag fick intrycket av att hennes linje var i stil med.
Du är ett solklart fall av medicinering av minst lamictal resten av livet.
Men jag är ju rätt svårövertygad. Förundras över vilket överförtroende för psykofarmaka som kan råda. Men det är ju inte deras biverkningar?
Hmm. Pessimist är jag ju tänker alltid värstafallsscenarion och optimerar därifrån. Men visst det kanske förhandlas lite till. Men stressad skulle jag ju också bli av att hon menar att det kan vara brådis då jag riskerar att hypomanierna övergår i manier om det fortlöper, vilket jag också är tveksam till. Skulle jag falla in i den statistiken, när jag faller utanför den på nästan alla andra punkter?

Jag tror envist på att det går att leva med bipolariteten i schack med minimal medicinering och om inte är jag beredd att ändra inställning...
Men jag måste vara mer övetygad om att medicinering är enda vägen..

uniqueNr5 skrev:Jag har inte hunnit diskutera alternativ andra än medicinering. Jag fick lite b-vitaminer ...
Jag fick intrycket av att hennes linje var i stil med.
Du är ett solklart fall av medicinering av minst lamictal resten av livet.
Men jag är ju rätt svårövertygad. Förundras över vilket överförtroende för psykofarmaka som kan råda. Men det är ju inte deras biverkningar?
Hmm. Pessimist är jag ju tänker alltid värstafallsscenarion och optimerar därifrån. Men visst det kanske förhandlas lite till. Men stressad skulle jag ju också bli av att hon menar att det kan vara brådis då jag riskerar att hypomanierna övergår i manier om det fortlöper, vilket jag också är tveksam till. Skulle jag falla in i den statistiken, när jag faller utanför den på nästan alla andra punkter?

Jag tror envist på att det går att leva med bipolariteten i schack med minimal medicinering och om inte är jag beredd att ändra inställning...
Men jag måste vara mer övetygad om att medicinering är enda vägen..

Jo, jag misstänkte att det var ungefär så. Det vore därför intressant om du fick diskutera dessa funderingar med henne ordentligt, så hon fick höra dina synpunkter och funderingar och du fick höra hennes åsikter om att avstå medicinering. Det handlar kanske inte bara om vad hon säger, utan även om hur hon säger det. Om hon är väldigt emot att inte medicinera, låter det så som hon har bra och insiktsfulla argument eller låter det som hon läser inantill från kursboken i psykiatri, osv.?

har du testat Liz Miller-varianten ännu, med massiva doser omega-3 både i kost och tillskott?

Kvasir skrev:

uniqueNr5 skrev:Jag har inte hunnit diskutera alternativ andra än medicinering. Jag fick lite b-vitaminer ...
Jag fick intrycket av att hennes linje var i stil med.
Du är ett solklart fall av medicinering av minst lamictal resten av livet.
Men jag är ju rätt svårövertygad. Förundras över vilket överförtroende för psykofarmaka som kan råda. Men det är ju inte deras biverkningar?
Hmm. Pessimist är jag ju tänker alltid värstafallsscenarion och optimerar därifrån. Men visst det kanske förhandlas lite till. Men stressad skulle jag ju också bli av att hon menar att det kan vara brådis då jag riskerar att hypomanierna övergår i manier om det fortlöper, vilket jag också är tveksam till. Skulle jag falla in i den statistiken, när jag faller utanför den på nästan alla andra punkter?

Jag tror envist på att det går att leva med bipolariteten i schack med minimal medicinering och om inte är jag beredd att ändra inställning...
Men jag måste vara mer övetygad om att medicinering är enda vägen..

Jo, jag misstänkte att det var ungefär så. Det vore därför intressant om du fick diskutera dessa funderingar med henne ordentligt, så hon fick höra dina synpunkter och funderingar och du fick höra hennes åsikter om att avstå medicinering. Det handlar kanske inte bara om vad hon säger, utan även om hur hon säger det. Om hon är väldigt emot att inte medicinera, låter det så som hon har bra och insiktsfulla argument eller låter det som hon läser inantill från kursboken i psykiatri, osv.?

har du testat Liz Miller-varianten ännu, med massiva doser omega-3 både i kost och tillskott?

Jag är i full gång med Liz Miller-varianten sedan 2 månader typ.
Både omega-3 andra liknande grejer i kost och kost tillskott.
Dessutom tränar jag nu regelbundet och av någon anledning blir allt städat och ordnat. Däremot saknar jag oförutsägbarheten i kaoset litegrann måste jag erkänna, men jag kompenserar ju ioförsig med lite rapid cycling som jag gärna skulle vilja bli av med.
Vet knappt vem jag kommer vara imorgon i vissa avseenden.

Omega 3 varianten har inte börjat få effekt ännu, mer än möjligtvis jag blivit bättre med att fixa dagen effektivare, vilket dock troligtvis beror mycket på medveten storomställning och ansträngning att bygga upp sådant.

Men deprissionerna är grymma och brutala och bryter ner allt i sin väg när de kommer. Men visst ändå jobbar man ju på som en effektiv kreativ robot av någon märklig anledning.

Tror Omega 3 biten är en lite jobbig omställning. Jag märker att min rapid cycling lite blir värre trots att jag får massa saker gjort mot alla odds. Om tiden bara kunde gå så att man klarat av ytterligare några månader och hjärnan vant sig vid alla detta grötiga omega 3 tjaffs så kanske man åtmintone blivit en ännu mer effektiv superrobot.

Hur "pålitligt" är MDQ-testet? Jag fick visserligen 11 av 13 poäng på MDQ, men jag vet ju inte om jag tänkt rätt när jag svarade på frågorna? "Bersor på hur man ser på saken"? Nåja, fått reda på nyss att jag iaf ska genomgå djupare utredning för bipolär snart sa dom.

Lamictal, e den nå bra? Psykologen som funderade kring bippo för min del, nämnde Lamictal i samband med epilepsi. Om jag nu skull vara mini-epileptisk skulle det kunna vara förklaring på hur jag uppfattar världen "hackig" (som blinkljus på disco) ibland... två flugor i en smäll isf, då Lamictal ju också används stämningsstabiliserande vid bipolaritet. För och nackdelar med Lamictal? Är det värt risken att testa, även ifall jag förmodligen inte är ett extremfall av vare sig bippo eller ep om jag får nån av dom diagnoserna?

MDQ:
http://www.psycheducation.org/PCP/mdqSensSpec.htm
Jag har inte satt mig in i det så ingående men:
MDQ verkar vara bra om man är ett solklart fall? ...
Men då kan man fråga sig vad det innebär när man betraktar ett spektrum. Bipolär I, II, III etc. Kanske docfrasse eller någon av de blivande läkarna på forumet kan svara tillfredsställande på din fråga.
I.o.med att man har flera diagnoser lär testresultat vara mer svårtolkade och man måste kanske titta lite noggrannare på vilka frågor man svarade positivt på. Bara några tankar...
Så värst mycket information har jag inte fått mina läkare ännu, förrutom att det propsas om lamictal. Det går sin vanliga långsamma gång.

Lamictal: kolla fass.se . Annars är det vanligaste biverkningarna någon sorts hudproblem har jag för mig. Själv valde jag att inte ta den.
Jag börjar bli vän med mitt sätt att fungera och försöker snarare att få det att fungera genom att tänka i helt nya banor.
På bipolärforum finns det säkert flera som kan ge bra länkar etc, förresten.

En till länk
http://webbhotell.sll.se/PageFiles/4382 ... lkning.pdf

MsTibbs skrev:

uniqueNr5 skrev:

MsTibbs skrev:Var hos Habiliteringen idag, psykologen där grunnade på om jag någonsin övervägt om jag var bipolär och rekommenderade mig ta upp det med psykiatern när jag kommer till psyk för att få Concerta... där ser man... *halvt chocktillstånd*

Verkar det stämma?
Har du allvarliga upp och ner svängar?
Har det pågått länge?

Som sagt är man tidigt ute kan det finnas möjligheter att förhindra att det förvärras...

Vet inte, jag vet typ inget om bippo, åtminstone inte såpass att jag själv vågar ge mig på nån gissning... Svänga är jag riktigt bra på, men det skulle ju kunna vara pga ADHDn med. Senaste jag hörde, från läkaren på psyk, var "nån personlighetsstörning kanske" så... äh, fattar ingenting. Enda de är överens om är att jag inte är ett "rent" fall av AS och ADHD... Usch vajsing *snurrig*. Det får bli som det blir, jag ska ju oavsett få nån kontakt i öppenvården äntligen nu iaf så får väl se vart det bär.... Hoppas de kommer överens om nåt isåfall...

uniqueNr5 skrev:Jag tror det är mycket komplext att placera individer som är i gränslandet mellan olika diagnoser eller har multipla.
Man kommer in på ett nyanserat icke-svartvitt ingenmansland...

Jag är säker på att jag har någon form av Bipolär II med inslag av rapid cycling. Men jag misstänker att det och min asperger kanske inte är hela sanningen. Jag har även misstänkt ADHD och kan känna igen endel drag i diagnosen. Men när jag gjorde min utredning var mina testresultat långt ifrån ADHD problematiska. Jag kan hyperfokusera rätt bra när jag är i lugna miljöer. Men jag kan falla in i totalt kaos i min vardag. Var går gränsen? Det jag läst och hört är dock att bipolaritet ytligt kan ha vissa likheter med ADHD, då gissar jag särskilt på det hypomaniska.

Tålamodet kan ju vara begränsat, man kan bli dysforisk om man har otur och bli lättirriterad. Med den idéflödebiten, det euforiska och sådant vet jag inte hur likheterna kan se ut. Men jag har har märkt att det finns flera fall av både ADHD och bipolaritet, det är kanske inte någon slump...

Ok nu bladdrar jag på...

Håller fullständigt med om att AD/HD och bipolär sjukdom typ 2 kan vara förvillande lika. Och även samexistera. Det krävs här att det gjorts en bra utredning och att den som satt diagnos/er kan skilja mellan tillstånden. Den springande punkten här brukar vara dåliga kunskaper om AD/HD inom psykiatrin. Hos person med AS och mycket svängningar i stämningsläget - men inga klara manier - bör AD/HD uteslutas innan diagnos på bipolär sjukdom ställs.

Om du däremot verkligen har bipolär sjukdom är det oerhört viktigt för din skull att du förebygger ff a depressioner med medicin. Risken är stor att du annars kommer leva större delen av ditt liv i depression.

Kan inte gå in i detalj mer här ...

MsTibbs skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Bipolär 1 och bipolär 2? Nu blir jag förvirrad.

Bipolär 1 (det som kallas "Klassisk bipolaritet") är en svårare variant än Bipolär 2, enkelt uttryckt. Wkipedia skriver att: Man skiljer mellan två typer, där den ena karakteriseras av mer uttalade maniska symtom (typ 1) och den andra av lättare överaktivitet (typ 2).

Håller inte alls med om att det är en svårare variant.

(Detta är aktuellt nu i dagarna efter Expressens helt vansinniga artikelserie om "bipolär light" som de hade mage att kalla typ II.)

Bland annat är det troligen en större andel typ II som begår självmord än typ I. Jo manier (typ I) är naturligtvis svårare än hypomanier (typ II), men å andra sidan befinner sig typ II-personer typiskt sett klart oftare i depressioner. Så sammantaget är typ II knappast mildare.

kopplingen asperger och bipolär är intressant. har en dotter som befinner sig där i trakterna. Hon har just gått in i tonåren och det är svårt att diagn henne. Hon har en adhd sedan tidigare, men frågan är nu: är det verkligen adhd eller är det bipolär? En aspergerdiagnos kommer hon att få iaf. Jag är intresserad av att veta mer om hur detta funkar o ni som har dubbel- eller trippeldiagnos - hur medicinerar ni?

Eller ni som bara har asperger, tar ni ngt? Funkar t ex concerta om man har asperger? På dottern funkade det inte, hon blev irritabel o aggressiv...är det då för att hon är bipolär??? tankarna snurrar...

evhog skrev:kopplingen asperger och bipolär är intressant. har en dotter som befinner sig där i trakterna. Hon har just gått in i tonåren och det är svårt att diagn henne. Hon har en adhd sedan tidigare, men frågan är nu: är det verkligen adhd eller är det bipolär? En aspergerdiagnos kommer hon att få iaf. Jag är intresserad av att veta mer om hur detta funkar o ni som har dubbel- eller trippeldiagnos - hur medicinerar ni?

Eller ni som bara har asperger, tar ni ngt? Funkar t ex concerta om man har asperger? På dottern funkade det inte, hon blev irritabel o aggressiv...är det då för att hon är bipolär??? tankarna snurrar...

Asperger i sig kan man inte medicinera bort, däremot kan man medicinera exempelvis ångest eller depression, om man har det som aspergare. Asperger "medicineras" bäst med att tex strukturera vardagen och förutsägbarhet (typ lördag om tre veckor ska vi till mormor).

ADHD kan medicineras (om man vill såklart) med Concerta, Ritalin eller Strattera. Det kanske finns fler andra? En bok jag tycker om är "Pedagogiska strategier". Den är visserligen riktad för barn, men även jag som strax 24åring har kunnat läsa ut en hel del bra saker därur.

Bipolär kräver förmodligen liksom asperger och ADHD en utredning för man ska veta säkert. Jag ska ju utredas för bipolär och jag har ADHD, men det är svårt att skilja de åt, iallafall om man inte är van att jobba med det så man lär sig mer noggrant skillnaderna, om man nu inte är uppenbart manisk då, men det går (nästan) inte att ta miste på... På denna sajt finns en läkare som i många sekvenser spelar manisk på ett himla bra sätt: http://tvangsvard.ki.se

Irritabel och aggressiv kan man bli även av aspergern, det i sig är inte bevis på något; av det enkla skälet exempelvis att höga ljud kan göra ont i öronen exempelvis (aspergare har ofta andra sinnesintryck) och att aspergare ofta är stresskänsligare än snittet.

...oj nu kom jag väldigt off topic här...

*Hänvisa frågor om annat än just bipolär till forumdelen "Allt om asperger" här: allt-om-asperger-f3.html*

Jo, det är precis som MsTibbs säger tror jag.

Själv har jag diagnoserna AS och bipolär UNS. De enda mediciner jag tar nu är Lamictal (stämningsstabiliserande) och Xanor (mot ångest/panikattacker), det och sömntabletter någon gång.

Om man har asperger ihop med bipolaritet (och adhd också) - måste alla de värsta bipolära dragen finnas eller kan det vara så att aspergern drar ned på manier t ex?....verkar så förvirrande..måste man ha eufori, översexualitet etc..?

bipolära kan ju inte äta cs utan stämningsstabiliserande i botten, kan det vara likadant om man "bara" har asperger? Och kan t ex Litium funka även om man inte har bipolaritet utan "bara" asperger?

...undrar...

evhog skrev:kopplingen asperger och bipolär är intressant. har en dotter som befinner sig där i trakterna. Hon har just gått in i tonåren och det är svårt att diagn henne. Hon har en adhd sedan tidigare, men frågan är nu: är det verkligen adhd eller är det bipolär? En aspergerdiagnos kommer hon att få iaf. Jag är intresserad av att veta mer om hur detta funkar o ni som har dubbel- eller trippeldiagnos - hur medicinerar ni?

Eller ni som bara har asperger, tar ni ngt? Funkar t ex concerta om man har asperger? På dottern funkade det inte, hon blev irritabel o aggressiv...är det då för att hon är bipolär??? tankarna snurrar...

Jag har hela triaden.
Men jag är osäker på det bipolära då det var första tanken, men sen kom ju adhd + asperger in.
Jag äter iktroviril, ritalin i pills för att reglera styrkan och temesta mot ångetsen som jag får av ritalnet, bara den har funkat bra och det är som ritalinet förlängs i "positiv effekt".

Iktrorivil är effektivt, men troligen långt ifrån det bästa mot biplär sjukdom, det är också ganska få affaktiva läkare som skriver ut det.,Men då jag ville ha den godkände min affektiva läkare det, vi var överrens om att det ar svårt att veta om man ska kalla ig bipolär, eller om dragen kom av NPF-problmen..
Effektiv mot rejsande tankar och man blir "mysig", är det illa får man dosera högre.
Enda faran är beroende egentligen. Jfr det ed de andra medsens risker, och att jag själv helt bestämmer hur var och när jag tar och hur mkt.

Concerta förstår jag inte att det är så poppis, men det är klart, för skolbarn så... Annars visar ritalin bättre resultat, fast det gälle ju att ta sina pills rätt och veta vad man gör, jag skulle nog vara försiktig.

Ritalin i piler och iktorivil är en möjlig lösning då båda är godkända för barn och lätta och smidiga att prova ut. Men att medicinera ngn så ung tycker jag är tveksamt hursom.

Well, jag har inte hunnit läsa igenom hela tråden men skummat rätt bra. När jag sökte för mina depressioner gissade min läkare på Bipolär typ 2 och jag blev medicinerad för detta. Någonstans kändes det inte helt riktigt och medicinen hjälpte föga. Nästa läkare gissade på ADHD och jag gick igenom en utredning som visade att en sådan diagnos skulle vara osannolik. Däremot kunde utredaren se väldigt asperger-lika drag hos mig och jag väntar nu på ännu en utredning.

När jag nu läser på om Asperger kan jag känna igen mig själv i så mycket att jag känner att jag tusan hittat mitt problem. Har jag inte vad som krävs för en officiell diagnos har jag åtminstone väldigt aspiga drag jag inte kan bortse från och min teori är såhär:

Det aspiga i mitt jag gör att jag orkar med att vara social i väldigt begränsad utsträckning vilket skapar en känsla av utanförskap och ensamhet. Dock har jag skaffat väldigt många vänner under åren även om jag träffar dem sällan av anledning som nämns ovan. När jag varit ensam tillräckligt länge har jag återhämtat energi att umgås igen och vad gör jag då? Jo, jag ringer runt till kompisar och försöker bli en "normal" person som umås och är trevlig och tar initiativ. Det håller naturligtvis bara en begränsad tid...

Snart är jag socialt uttrötad och måste dra mig tillbaka och det kan dröja månader innan jag hämtat energi igen. Under de månaderna går jag mer eller mindre på autopilot och träffar så få som möjligt eller åtminstone bara de som kontaktar mig och komer med förslag som inte kräver för mycket energi. Ångest för åtaganden jag lovat men inte orkar med infinner sig och jag blir deprimerad. Ända tills jag är stark nog att ta tag i mitt liv igen... Inte underligt att läkare nummer ett gissade på bipolär!

Disse skrev:Det aspiga i mitt jag gör att jag orkar med att vara social i väldigt begränsad utsträckning vilket skapar en känsla av utanförskap och ensamhet. Dock har jag skaffat väldigt många vänner under åren även om jag träffar dem sällan av anledning som nämns ovan. När jag varit ensam tillräckligt länge har jag återhämtat energi att umgås igen och vad gör jag då? Jo, jag ringer runt till kompisar och försöker bli en "normal" person som umås och är trevlig och tar initiativ. Det håller naturligtvis bara en begränsad tid...

Snart är jag socialt uttrötad och måste dra mig tillbaka och det kan dröja månader innan jag hämtat energi igen. Under de månaderna går jag mer eller mindre på autopilot och träffar så få som möjligt eller åtminstone bara de som kontaktar mig och komer med förslag som inte kräver för mycket energi. Ångest för åtaganden jag lovat men inte orkar med infinner sig och jag blir deprimerad. Ända tills jag är stark nog att ta tag i mitt liv igen... Inte underligt att läkare nummer ett gissade på bipolär!

Det var en bra beskrivning om att bli utbränd av socialt umgänge. Jag känner igen det på pricken, och jag kan avslöja att det var just detta problem (?!)som jag beskrev för psykiatripersonal och som ledde till remiss till utredning för AS...
Ok OT, men viktigt!

ja, medicin eller inte för unga det är väl en fråga om ngt. Samtidigt är ju tonåren just de åren som så mkt kan gå snett.

Har man en diagnos, dubbeldiagnos eller t o m trippel så fattar ju vem som helst att det finns problem - i skolan, i hemmet och bland kompisar. Skolan kan gå om intet, man kan hamna i fel sällskap. Medicin är ju inte hela lösningen, det fattar jag också men som förälder vill man ju sitt barn det allra bästa. Sedan kommer väl alltid en tid när man vill prova hur det funkar utan medicin...detta barn är ju trots allt en tonåring - hon har haft problem hela uppväxten igenom utan medicinering. I och med tonåren förvärras problemen och symptomen.