Batman skrev:

Man kanske får tiga

Vad tråkigt livet skulle blivit då

Fast jag gör nog så, vill inte så gärna såra olk, då har jag nog hellre tråkigt än sårar.

Men annars främst min sambo och jag har mycket galghumor, annars hade vi inte varit ihop längre, det har räddat oss i många tunga lägen.
Men även fast vi känner varandra ganska bra nu så blir det ju fel ändå men då kan vi ju ändå prata om det.

Kattmamma skrev:Jag har nära till skratt! Och en stor portion humor!
Jag brukar kunna skratta åt det tokiga jag säger och gör.
Vet inte om det är ett försvar.
Jag liksom ser saker i huvudet som en kul film och så skrattar jag hejdlöst!
Och det brukar smitta.
Min killes son brukar säga att jag ser ut som en glad smajly i ansiktet.
När han var lite olydig och jag sa att lyssnar du inte blir jag sur; var svaret ärsch du kan ändå inte vara sur så länge.
( jäkla unge hi hi som genomskåda mig)

Ja så är jag med, även i lägen, inlagd mer eller mindre under tvång kan jag nog ändå skratta rätt lätt.
Fast jag vet inte hur djupt det går eller hur mkt som är på automatik.
Hur som så tror folk att man mår jätte bra då, samtidigt som min hjärna kunnat vara inställd på om jag kunde få komma ut och kanske hitta ett tåg att slänga sig framför eller.

Jag tror inte jag använder humor som skydd för det sociala. Däremot så tror jag att som så många andra jag skojar om allvarliga saker därför att man på något sätt måste få tala om dem och det hjälper inte alltid att bara tala allvarligt. Det kan få mig att verka rå, men det är inte hjärtlöshet som ligger bakom. Utan att jag behöver kombinera något allvarligt med en positiv känsla. Det är väl därför humor finns. För att man ska orka med livet.

Batman skrev:Hur lär man sig att bedöma vem som klarar av dom mentala käftsmällarna?

Jag bara vet det. Men kompisar har man ju oftast känt ett tag och så märker man ju vad de använder för humor själva.

Natten skrev:Tyvärr misstar många min humor för att jag förolämpar dom.

det är drf du ska prata med en konstig röst när du skämtar, då fattar till och med den trögaste människan, såvitt personen inte saknar humor för de kmr aldrig att fatta.

Jag har ganska fånig humor.
Små barn tycker att jag är rolig =P

Annars så skämtar jag ofta om mig själv på ett lite nedlåtande sätt, det är något jag använde som försvar då jag växte upp, på det sättet kunde ingen vara elakare mot mig än jag var själv på något sätt och då gjorde det inte så mycket om andra skrattade åt mig.

Det är något jag försöker trappa ner på ju äldre jag blir för jag inser att det inte är så hälsosamt att klanka ner på sig själv allt för mycket.

Jag tycker om många olika typer av humor, lyssnar gärna på både smart stand-up och barnsliga ordvitsar.
Skrattar inte så ofta även om jag är road, men om jag någon gång kommer igång med att skratta så skrattar jag rejält och ett bra tag.

Absolut. Demoner skyr humorn som vampyrer skyr ljuset.
Det handlar oftare om att skoja fram än om att skoja bort.