En av de bättre artiklarna om AS,
http://www.expressen.se/nyheter/maria-l ... n-uppvaxt/

Cred åt de intervjuade och cred åt journalisten som inte skrev några felaktigheter!

Jag log stort åt "Folk brukar säga att vi är konstiga, men på ett positivt sätt". Det får jag höra om min familj hela tiden.
Stor igenkänning på mycket där och medhåll Krigarn, en bra artikel och en bra intervju.

Bra artikel Jag har också alltid tyckt att asperger är ett ovanligt personlighetsdrag, med både för- och nackdelar.

Men vilken mysig familj!
Jag känner igen mig en hel del. Jag tycker att jag är extra kramig med barnen, mycket mer än vad andra verkar vara. Men jag är inte säker på att det uppfattas om man bara träffar oss ute. Jag är inte den som sitter och sjunger för mitt barn eller läser en bok ute ibland folk. Samma sak är det med ögonkontakt, vilket funkar kanonbra hemma för mig (även om barnen inte kan än), men med andra människor är det väldigt svårt.
Jag är i en position nu att jag själv har Aspergers men ingen formell diagnos (men det är konstaterat av barnets utredare), har ett barn med autism och ett med Aspergers (som inte heller har en diagnos). Vänder och vrider på det hela och kan inte komma fram till om jag skulle ha nytta av diagnosen eller ej.

Blir lite avis på killen att ha en så cool mamma. Undrar hur jag varit om jag vuxit upp så. Kanske bättre kanske sämre. Mina föräldrar var rätt oengagerade vilket jag upplevde påde positivt och negativt, det positiva var att jag fick sköta mig själv och extremt mycket spelrum att vara mig själv och mycket egentid.

kiddie skrev:Blir lite avis på killen att ha en så cool mamma. Undrar hur jag varit om jag vuxit upp så. Kanske bättre kanske sämre. Mina föräldrar var rätt oengagerade vilket jag upplevde påde positivt och negativt, det positiva var att jag fick sköta mig själv och extremt mycket spelrum att vara mig själv och mycket egentid.

Jag hade det likadant i den mån att de var oengagerade. Faktum är att min familj är en hög enstöringar. Jag tyckte om att vara ensam på rummet i timmar och jag hade möjlighet att ha det så. Vi umgicks egentligen bara när vi åt.
Nu har jag en son som är 7 år och aspie, och som tur är gillar jag hans specialintressen - spel och hästar. Det händer att vi spelar Playstation tillsammans men han är ju mycket bättre än jag Så jag nöjer mig ofta med att bara njuta av storyn och låta honom göra jobbet. Det är i alla fall någonting vi kan göra tillsammans. Hästarna kan han rida på och jag pysslar om dem.
Jag tror att jag är en cool mamma
Vi är i alla fall mer "connected" än vad jag var med mina föräldrar. Min mamma har inte Aspergers men min pappa har, han har varit som en skugga utan en röst under hela min uppväxt. Han säger typ ja, nej, okej + att han pratar om sina specialintressen. Ett under att jag fungerar så jättebra i jämförelse.

Inspire, ja du låter som en mamma jag hade velat ha. Jag kanske får adoptera dig om det går bra. Iofs kanske jag är äldre men vad gör det? Pållar och spel är grejt.

Förresten Temple Grandin beskriver i en av sina böcker att hon inte tilläts gå undan för sig själv i sitt rum förutom en timme för att varva ner efter maten. Resten av tiden skulle hon göra nyttiga grejer eller aktiviter tillsammans. Hon säger att det var till hjälp. Ibland använde hon hela timmen till att snurra runt på en detalj på en möbel och studera hur den uppförde sig.
Hon beskriver ofta att det var bra att hon blev pushad till att gå ut i samhället och vara aktiv.

kiddie skrev:Inspire, ja du låter som en mamma jag hade velat ha. Jag kanske får adoptera dig om det går bra. Iofs kanske jag är äldre men vad gör det? Pållar och spel är grejt.

Nja, problemet är att jag också behöver en. Men ta någon förebild som du känner till och prata med. I huvudet bara. Oftast är det bara vad som behövs för mig. Eller bara lite meeer tid för intressena.

Mm, brukar oxo prata med folk "i huvudet". Men jakten på mamma går vidare! (Eller inte. Min får duga )

Inspire skrev:Hon beskriver ofta att det var bra att hon blev pushad till att gå ut i samhället och vara aktiv.

För hennes del var det säkerligen så. Jag tror det kan stämma för många som är bra mycket mer autistiska än Aspergare generellt är. Däremot tror jag det ofta ställer till det för oss som är mindre autistiska eftersom vi tenderar att inte bara gå ut i samhället, vi tar också på oss hela transformationen. dvs vi försöker anpassa oss till hur man ska vara. Vi spelar helt enkelt en roll, försöker vara "NT" ute i samhället, något som inte sällan slutar med att vi drämmer oss rakt in i väggen.

Absolut, vi tränar och tränar. Som ensamvarg gav jag mig ju fan på att bli "normal".
Men vad blev resultatet? Shit: en gruppvarg! Ränderna går aldrig ur...
Lärde mig att "gruppa" men i grunden trivdes jag aldrig med det.
Ändå är det ju det som anses "normalt" - och jag önskar fortfarande att jag också kunde tycka att grupper är kul.
Varför? För att det är så j-a arbetsamt att vara annorlunda.

Jag behövde inte bli pushad. Jag menar, man gick till skolan varje dag och försökte överleva. Tyckte det räckte bra med den övningen.

Baba Jaga skrev:Absolut, vi tränar och tränar. Som ensamvarg gav jag mig ju fan på att bli "normal".
Men vad blev resultatet? Shit: en gruppvarg! Ränderna går aldrig ur...
Lärde mig att "gruppa" men i grunden trivdes jag aldrig med det.
Ändå är det ju det som anses "normalt" - och jag önskar fortfarande att jag också kunde tycka att grupper är kul.
Varför? För att det är så j-a arbetsamt att vara annorlunda.

Håller med i det du skriver

KrigarSjäl skrev:En av de bättre artiklarna om AS,
http://www.expressen.se/nyheter/maria-l ... n-uppvaxt/

Cred åt de intervjuade och cred åt journalisten som inte skrev några felaktigheter!

+1

Denna artikel är så bra att den förstås måste vara ett olycksfall i arbetet..

Alltså jag anser att gränsen mellan autism och Aspergers är väldigt flytande. Egentligen är det samma sak. Jag vet inte varför det ibland känns som Aspergare är känsliga för ordet autism. Det säger egentligen ingenting om graden, för man kan ju ha en svår Asperger som är väldigt handikappande, eller en lindrig autism.

Det där om att bli pushad, jag behövde verkligen det. Hade jag valt skulle jag inte gått ut i samhället utan bara suttit och läst och skrivit och pillat med mina egna grejer.
Men jag vet inte hur det är för er andra, jag kan bara tala för mig själv. Jag har i alla fall alltid tyckt att det är en positiv sak att vara annorlunda och alltid varit noggrann med att skydda min egen sfär. Skillnaden var att när jag var liten hade jag inget namn på det hela, bara "det" som gjorde mig speciell. Detta "det" skulle skyddas i vått och torrt. Jag såg på andra som att de saknade nödvändiga insikter om hur ytligt ett vanligt liv och det sociala spelet är.

Inspire skrev:Aspergare är känsliga för ordet autism

Det beror på att befolkningen i stort är oerhört okunniga och fördömande.

Inspire skrev:Hade jag valt skulle jag inte gått ut i samhället utan bara suttit och läst och skrivit och pillat med mina egna grejer.

Det hade jag också och många gånger har jag önskat att det hade fått vara mitt val för om man inte pushat så förbannat hade jag själv antagligen mått fan så mycket bättre idag och undvikit en flerårig djup depression och de biverkningar jag ännu dras med efter att ha rammat in i väggen. Det skulle ju liksom visa sig att jag inte orkar vara en del av samhället likt förbannat, det är som därför jag är sjukpensionär idag.
Men som jag sa, det är fullt möjligt att vissa har fått en positiv effekt av det, vi är ju trots allt olika.