kattkvinna skrev:Det gör ont i mig att läsa om i denna tråd och andra trådar, att ni blivit mobbade eller socialt utbrända på att fejka NT. Aspies är ett tappert, kämpande släkte.

Några som fattar här ..vad en som e begåvad i socialt NT-skådespeleri tillslut riskerar att hamna/drabbas av..

Jag kände mig NT och fungerade relativt sett väldigt bra mellan 17-23, flyttade ut, träffade tjejer, fick bra betyg osv.

Jag hade det riktigt illa i tonåren...
Då bröt jag ihop fullständigt.

För mig var det ett liv i total asperger kan man säga innan jag fick venlafaxin i 20-årsåldern. Då var det som att dra bort en gardin i princip! Bort med depression, bort med inåtvändhet, bort med social fobi, bort med panikångest, bort med social mutism... Otroligt effektivt!
Sen dess (11 år) så har jag varit i stort sett NT kan man väl säga.
Förutom att jag fortf är överkänslig för viss stress, behöver ostörd återhämtning, blir fort trött av sociala situationer, behöver mycket sömn, har svårt att planera långsiktigt och lite annat... Men det är ju inget allvarligt.

Tack vare venlafaxin kan jag smälta in och anpassa mig bra utåt sett under ganska lång tid, men det blir påfrestande om jag inte kan få vara ifred tillräcligt.

En tid när jag var 15 år var jag ganska ''NT'' samt upp till någonstans vid 4-6 år skulle jag säga.

Har alltid varit ''den där nörden'' i klassen. Kommer ihåg att jag löste ett matteproblem i 2:an angående hur man skulle få summan i alla rader i ett luffarschack att bli 15. Lärarna använde mitt svar som facit av någon anledning. Blev även mobbad från denna tid till den senare delen av 8:an. Många gånger visste jag dock inte om folk ville vara snälla eller om de retade mig. Jag undvek personer så mycket jag kunde efter 6:an och sket i kontakterna.

Överlag har jag haft mycket enkelt med matte men lite svårare att visa upp exakta lösningar iom att jag använder mycket huvudräkning och att jag mer eller mindre inte har haft lust till att beskriva det tänkandet via papper. Det kanske är lite ot men det hör till den delen av mitt liv.

På senaste tiden har man börjat tycka att det är så många sjuka saker bland folk som te.x skvaller. Varför bryr man sig? Jag skulle GISSA på att det handlar om att få en slags bekräftelse. Det är ju så många andra saker i det sociala som handlar om sådant. Har väll helt enkelt blivigt lite mer aspig på senaste tiden.

Fremmy skrev:En tid när jag var 15 år var jag ganska ''NT'' samt upp till någonstans vid 4-6 år skulle jag säga.

Har alltid varit ''den där nörden'' i klassen. Kommer ihåg att jag löste ett matteproblem i 2:an angående hur man skulle få summan i alla rader i ett luffarschack att bli 15. Lärarna använde mitt svar som facit av någon anledning. Blev även mobbad från denna tid till den senare delen av 8:an. Många gånger visste jag dock inte om folk ville vara snälla eller om de retade mig. Jag undvek personer så mycket jag kunde efter 6:an och sket i kontakterna.

Överlag har jag haft mycket enkelt med matte men lite svårare att visa upp exakta lösningar iom att jag använder mycket huvudräkning och att jag mer eller mindre inte har haft lust till att beskriva det tänkandet via papper. Det kanske är lite ot men det hör till den delen av mitt liv.

På senaste tiden har man börjat tycka att det är så många sjuka saker bland folk som te.x skvaller. Varför bryr man sig? Jag skulle GISSA på att det handlar om att få en slags bekräftelse. Det är ju så många andra saker i det sociala som handlar om sådant. Har väll helt enkelt blivigt lite mer aspig på senaste tiden.

Hur gammal är du nu?

Hur gammal är du nu?

Föredrar att inte svara då jag tror att det på lång sikt kan hota min anonymitet. Dock så kan jag säga att jag troligtvis är yngre än många andra här.

Just nu är jag nog som minst NT i mitt liv, hur som helst! Såå himla sköööönt!

Hatar att anpassa mig!

Har alltid hållt för mig själv och ogillat småprat... Men hade lättare för att förstå människor när jag var 12 och fick en lillasyster. Lärde mig att ta hand om henne och på så sätt fick jag lättare för att vara bland andra. Men efter att ha försökt umgås med jämngamla i 1-2 år märkte jag hur ointressant det var och gick tillbaka till mitt gamla jag. Kan dock fortfarande ses som en "vanlig" person av omvärlden, min diagnos är trotts allt ganska lindrig.