Funderar lite på det här med tecken på AS. Har läst att man kan vara översocial och ha AS-diagnos. Är det någon här som är det eller som känner till det. Jag har alltid tänkt att man är introvert och stresskänslig när man har AS så jag blir bara lite nyfiken på hur man kan vara när man inte är "typisk", om ni förstår vad jag menar.

Alla jag har träffat som har fått diagnosen Aspergers syndrom är i mina ögon översociala, så visst kan det ligga något i det. Med "översocial" menar jag att man överhuvudtaget har ett behov av att träffa andra människor.

Okej! Med översocial trodde jag man menade att man har behov av att träffa folk hela tiden, och svårt att vara själv. Om det ska tolkas enligt ditt sätt så får jag ihop det lättare

gapata skrev:Okej! Med översocial trodde jag man menade att man har behov av att träffa folk hela tiden, och svårt att vara själv. Om det ska tolkas enligt ditt sätt så får jag ihop det lättare

Jag är nog tyvärr i minoritet i den här frågan. Det är en av anledningarna till att jag inte känner någon som helst samhörighet med er andra som har fått den här diagnosen.

Eftersom du saknar behov att träffa andra människor så är det knappast konstigt att du inte känner någon samhörighet med andra, Lakrits. Jag tycker dock det verkar som att du inte är helt unik eftersom jag inte heller har något sådant behov (däremot är det trevligt med intressanta diskussioner) och inte heller Frimodig uppger sig ha det, men du har nog rätt i att vi är i minoritet.

Jag vet att bla Attwood har beskrivit att kvinnor med AS kan vara extremt sociala tex på fester men sen behöver en lång återhämtning efteråt (flera dagar) och det känner jag igen mig i. Jag kan överlag vara väldigt social men jag har stora behov av ensamhet sen. Detta har jag förstått bättre sen jag gjorde min AS utredning. Jag känner mig typiskt AS på vissa sätt och väldigt otypisk på andra. Vilket antar jag är rätt vanligt. Men översocial i vanlig bemärkelse är jag inte.

Jag håller med att jag kan vara socialt intensiv när jag träffar folk. Vissa går på en fest och sitter bara med och tittar och hummar lite en hel kväll. Jag är effektiv och vill få ut något utav sociala möten. Prata och disskutera intressanta ämnen och vill absolut inte bli störd mitt i en konversation...
Sen kan jag behöva vila några dagar

Det varierar lite för mig, men allmänt känner jag mig närmast den introverta typen. Trivs inte helt ensam under längre perioder, men har å andra sidan väldigt lätt att fylla upp mitt behov av umgänge. Det räcker nästan med familjen och även det blir ibland lite mycket och jag måste gå undan en stund.

En del människor har nästan obegränsad ork för socialt umgänge, en del har mycket liten. Det kan ses som en magsäck... något som fylls upp ganska snabbt och måste tömmas genom bearbetning som tar längre tid. En annan liknelse är tratten.. som lätt rinner över om man häller i för fort.

Iaf, axeln introversion/extroversion verkar för mig oberoende av AS. Däremot tror jag att man kan formas mot introversion som en effekt av problematiken. Att alltid bli missförstådd eller att bli sensoriskt överbelastad osv.. den resan har jag själv gjort nämligen. Var vild och hyfsat utåtriktad som barn.

Det skulle väl vara jag som är översocial, jag mår bra av sociala kontakter (så länge det inte är konflikter) och hämtar energi genom att träffa människor.

Dock när jag blir deprimerad (vilket inte beror på sociala kontakter utan kan bl.a. bero på bristen på sociala kontakter eller konflikter) så har jag väldigt svårt för att umgås med människor och söker definitivt inte kontakt.

Krake skrev:Eftersom du saknar behov att träffa andra människor så är det knappast konstigt att du inte känner någon samhörighet med andra, Lakrits. Jag tycker dock det verkar som att du inte är helt unik eftersom jag inte heller har något sådant behov (däremot är det trevligt med intressanta diskussioner) och inte heller Frimodig uppger sig ha det, men du har nog rätt i att vi är i minoritet.

Nej, unik är jag inte, det vet jag. Men folks behov av att träffas upplever jag ofta som underligt och obehagligt. Det går väl an om man känner personen ifråga eller om det är viktigt att träffas, men att vilja träffa okända människor bara för att man råkar använda samma nätforum eller delar någon obskyr hobby eller egenhet är mig fullständigt obegripligt.

Människor är underliga.

Däremot är det ibland roligt att göra saker som kräver inblandning av flera andra, t.ex. sjunga i kör eller spela tennis. Men då är det själva aktiviteten som jag ägnar mig åt, inte de andra som är där.

För mig är andra människor teoretiskt intressanta objekt, inget mer.

Jag är definitivt inte översocial, men inte total osocial heller.
Jag får min social kvot fyllt på jobbet eftersom jag arbetar i team (delvis). Beroende på det så vill jag helst leva i min egen bubbla när jag är ledig. Sköööönt
Fester hoppar jag över, oftast. Orkar inte med sånt.
Jag tror att jag blir bara mera aspie ju äldre jag blir. Symptomen stärks med åren. Vet inte om det är så med andra men med mig det verkar vara så. Jag var lite mindre aspie när jag var yngre, dock bara lite

Jag har varit "väldigt" social under en period i mitt liv ( ca 5 år.).

Jag fick för mig att jag fick ut mycket av det då, och det gjorde jag nog också. Problemet var bara att jag inte riktigt fattade hur det hängde ihop med min deppression och utbrändhet. Nu i efterhand kan jag se att det nog var lite av ett självskadebeteende, ett sätt att fly; att ständigt vara i påväg någonstanns. (Har ifs ADD också.)

Men det positiva är ju att jag nog gjorde någon sorts undermedveten KBT behandling mot min sociala fobi, genom att steg för steg bli mer öppen i sociala sammanhang. Nu när jag fått mina diagnoser såhär i efterhand finns det ju mycket att reflektera över från den tiden. En av de största visdommarna jag har fått med mig iom utredningen är att jag nu fattar att socialt umgänge gör mig trött. Det fattade jag inte alls innan.

Lakrits skrev:Alla jag har träffat som har fått diagnosen Aspergers syndrom är i mina ögon översociala, så visst kan det ligga något i det. Med "översocial" menar jag att man överhuvudtaget har ett behov av att träffa andra människor.

Hehehe, älskar dig Lakrits!! (Alltså, inte så att jag älskar lakrits, särskilt inte söt-lakrits! )

Jag har ju heller inget behov av att träffa folk men när jag gör det så kan jag babbla i superfart... och bli trött... om det är "rätt" situation = jag trivs och det har mening.

lider nog inte allt för mycket av o vara översocial en bekant med socialfobi är socialare än mig o det är ganska mycket osso. kan få mitt socialbehov tillfredställt via forum o känner jag för att prata så är det familjen som blir lidande kan nog prata örena av de flesta när jag är på det humöret.

men som barn va jag nog översocial var tydligen fram till alla jag såg o frågade ut dem om allt har jag fått det berättat för mig.
Men det kom jag över o blev den glada o sociala saken jag är nu

Tror de är ganska fel att kalla alla aspergare för osociala då dom flesta jag hört om är väldigt sociala

Miche skrev:Det skulle väl vara jag som är översocial, jag mår bra av sociala kontakter (så länge det inte är konflikter) och hämtar energi genom att träffa människor.

Dock när jag blir deprimerad (vilket inte beror på sociala kontakter utan kan bl.a. bero på bristen på sociala kontakter eller konflikter) så har jag väldigt svårt för att umgås med människor och söker definitivt inte kontakt.

Stämmer väldigt bra med mig.

Ugglan skrev:Jag vet att bla Attwood har beskrivit att kvinnor med AS kan vara extremt sociala tex på fester men sen behöver en lång återhämtning efteråt (flera dagar) och det känner jag igen mig i.

Känner också igen mig i det här. Kan vara social om jag är trygg i sällskapet, men om jag t.ex. går på krogen på fredag, till en kompis på lördag och sen på bio eller
en utställning på söndag - ja, då är jag ofelbart sjuk på måndag!
Har äntligen fattat att jag tycks funka som en ko när det gäller den sociala biten: måste helt enkelt få dra mig undan mellan varven och idissla det jag varit med om.
Annars blir det översvämning i skallen, för jag tycks ha taskiga filter. De släpper igenom för många intryck samtidigt.

Moderator: Ordnade ett trasigt citat.

Lakrits skrev:

Krake skrev:Eftersom du saknar behov att träffa andra människor så är det knappast konstigt att du inte känner någon samhörighet med andra, Lakrits. Jag tycker dock det verkar som att du inte är helt unik eftersom jag inte heller har något sådant behov (däremot är det trevligt med intressanta diskussioner) och inte heller Frimodig uppger sig ha det, men du har nog rätt i att vi är i minoritet.

Nej, unik är jag inte, det vet jag. Men folks behov av att träffas upplever jag ofta som underligt och obehagligt. Det går väl an om man känner personen ifråga eller om det är viktigt att träffas, men att vilja träffa okända människor bara för att man råkar använda samma nätforum eller delar någon obskyr hobby eller egenhet är mig fullständigt obegripligt.

Människor är underliga.

Däremot är det ibland roligt att göra saker som kräver inblandning av flera andra, t.ex. sjunga i kör eller spela tennis. Men då är det själva aktiviteten som jag ägnar mig åt, inte de andra som är där.

För mig är andra människor teoretiskt intressanta objekt, inget mer.

Människor är teoretiskt intressanta objekt. Exakt så.

Det är så det ser ut.

Sen är naturligtvis barnbarn i en helt annan division, och barn också, faktiskt.

Fast, i allmänhet, är människor teoretiskt intressanta objekt. Precis som du säger.

Lennart Frimodig

Jag har lätt för att känna mig ensam och övergiven. Så mycket satt det leder till ett totalt förlorat självförtroende.

Då kan jag nästan göra vad som helst för att få någon form av sällskap. Gå själv på bio ger ett bra resultat, mycket bättre än att sitta ensam framför tv:n..... Jag har försökt att gå med i föreningar, men tröttnar oftast efter ett tag. Först ger det energi, sedan vill jag bara vara själv. På jobbet är det tydligast. Jag kan känna mig ensam och utfryst för att sedan känna mig helt nöjd med att ha en rejäl integritet och hoppar över alla raster för de är då bara jobbiga.

jojomamma skrev:Jag har lätt för att känna mig ensam och övergiven. Så mycket satt det leder till ett totalt förlorat självförtroende.

Då kan jag nästan göra vad som helst för att få någon form av sällskap. Gå själv på bio ger ett bra resultat, mycket bättre än att sitta ensam framför tv:n..... Jag har försökt att gå med i föreningar, men tröttnar oftast efter ett tag. Först ger det energi, sedan vill jag bara vara själv. På jobbet är det tydligast. Jag kan känna mig ensam och utfryst för att sedan känna mig helt nöjd med att ha en rejäl integritet och hoppar över alla raster för de är då bara jobbiga.

Du borde skaffa dig ett mission. Röda Korset, Rädda Barnen, eller nåt sånt. Kanske ett politiskt parti.

Eller i värsta fall nåt religiöst, svenska kyrkan gör en hel del bra grejer, faktiskt.

Grejen är att skaffa dig nåt utanför dig själv.

Lennart Frimodig

Just de organisationerna har nog mer än sin del av konformism, "troende" och intriger. Men andra föreningar skulle nog vara bra.

Frimodig skrev:

Lakrits skrev:

Krake skrev:Eftersom du saknar behov att träffa andra människor så är det knappast konstigt att du inte känner någon samhörighet med andra, Lakrits. Jag tycker dock det verkar som att du inte är helt unik eftersom jag inte heller har något sådant behov (däremot är det trevligt med intressanta diskussioner) och inte heller Frimodig uppger sig ha det, men du har nog rätt i att vi är i minoritet.

Nej, unik är jag inte, det vet jag. Men folks behov av att träffas upplever jag ofta som underligt och obehagligt. Det går väl an om man känner personen ifråga eller om det är viktigt att träffas, men att vilja träffa okända människor bara för att man råkar använda samma nätforum eller delar någon obskyr hobby eller egenhet är mig fullständigt obegripligt.

Människor är underliga.

Däremot är det ibland roligt att göra saker som kräver inblandning av flera andra, t.ex. sjunga i kör eller spela tennis. Men då är det själva aktiviteten som jag ägnar mig åt, inte de andra som är där.

För mig är andra människor teoretiskt intressanta objekt, inget mer.

Människor är teoretiskt intressanta objekt. Exakt så.

Det är så det ser ut.

Sen är naturligtvis barnbarn i en helt annan division, och barn också, faktiskt.

Fast, i allmänhet, är människor teoretiskt intressanta objekt. Precis som du säger.

Lennart Frimodig

Man pillar på dem och ser hur de reagerar.

Det är ungefär det som är livet.
Förutom barn och barnbarn, alltså.

Lennart Frimodig

gapata skrev:Funderar lite på det här med tecken på AS. Har läst att man kan vara översocial och ha AS-diagnos. Är det någon här som är det eller som känner till det. Jag har alltid tänkt att man är introvert och stresskänslig när man har AS så jag blir bara lite nyfiken på hur man kan vara när man inte är "typisk", om ni förstår vad jag menar.

Många blir "översociala" när de väl "öppnar truten". De/jag/vi kan prata oavbrutet i timmar då. Andra får inte "en syl i vädret".