Jag har länge funderat på varför svenskan i några fall har olika ord för exakt samma företeelse. I två av de fallen tror jag det kan bero på att västra Sverige av någon anledning lyckats "infiltrera" rikssvenskan. I det tredje fallet vet jag inte vad det beror på. Kanske språkexperterna kan hjälpa mej?

Första ordparet: timme/timma.
Här misstänker jag att ordet "timme" är västsvenskt medan "timma" är östsvenskt. Västsvenskar tenderar att använda -e ist f -a när ändelsen inte är betonad. Det finns ett flertal exempel från västsvenska dialekter på detta: jö:re/jä:re, östsvenskt: jöra (försök till fonetisk skrift).

Andra ordparet: pröva/prova.
Här tror jag också att ordet "pröva" är västsvenskt men bevisningen är klen.

Tredje ordparet: båda/bägge.
Här har jag ingen aning varför det finns två uttryck som har exakt samma innebörd. Någon som kan förklara?

Ni östsvenskar som säger "en timma", säger ni "två timmor" också? Det västsvenska "en timme", "två timmar" följer normala svenska böjningsregler.

Tycker väst har rätt och öst har fel i det här fallet. *kaxar*

weasley skrev:Jag har länge funderat på varför svenskan i några fall har olika ord för exakt samma företeelse. I två av de fallen tror jag det kan bero på att västra Sverige av någon anledning lyckats "infiltrera" rikssvenskan. I det tredje fallet vet jag inte vad det beror på. Kanske språkexperterna kan hjälpa mej?

Första ordparet: timme/timma.
Här misstänker jag att ordet "timme" är västsvenskt medan "timma" är östsvenskt. Västsvenskar tenderar att använda -e ist f -a när ändelsen inte är betonad. Det finns ett flertal exempel från västsvenska dialekter på detta: jö:re/jä:re, östsvenskt: jöra (försök till fonetisk skrift) .

Nja jag tror både jö:re och jö:ra förekommer i Västsverige. Fast jag är partisk eftersom jag hör västsvenskan mycket oftare.
Fast timma är inte västsvenskt. Snarare "temme" (tänk Bert Karlsson).

weasley skrev:Andra ordparet: pröva/prova.
Här tror jag också att ordet "pröva" är västsvenskt men bevisningen är klen.

Tror jag stämmer. "Pröva" och "pröve" är västsvenskt. Men inte "prova" men möjligen "prove" (lååångt e).

weasley skrev:Tredje ordparet: båda/bägge.
Här har jag ingen aning varför det finns två uttryck som har exakt samma innebörd. Någon som kan förklara?

I väst finns mest "både" och "bägge", inte så mycket "båda".

Obs när jag säger Västsverige menar jag mest Västergötland, Bohuslän o Dalsland. Inte Värmland, som jag känner till sämre.

Jag kommer ifrån "mitten". Där i mitten är det timme, prova och båda

Å andra sidan:
Den där timman.
Den här timmen.
0 kommentarer från mig, men så snackas det ofta i "mitten". Seriöst.

Däven, söckent, överstyvt då? Mittenord?

Ett annat exempel är:
ändån vs ändå, i öst hörde jag ändån istället för ändå och iaf

Mats skrev:Ni östsvenskar som säger "en timma", säger ni "två timmor" också? Det västsvenska "en timme", "två timmar" följer normala svenska böjningsregler.

Formen timma passar faktiskt in i det gamla böjningsmönstret för svaga maskuliner:

SG
N time
G tima
D tima
A tima

PL
N timar
G tima
D timum
A tima

Vissa svaga maskuliner har (åtminstone i standardspråket) i sg. bevarat endast den oblika (nom., gen., dat.) formen (alltså -a) och i pl. antagit samma böjning som svaga femininer (nom. och ack. = -or). Hos andra, såsom timme och ände, lever både -e och -a kvar. Dessa har såvitt jag kan erinra mig i allmänhet inte -or i pluralis.

Dina inlägg är alltid intressanta och lärorika, HGJ!

Finns det fler ord än timma och ända som slurar på -a och får -ar istf -or i plural?

Ordet ända värkar vara lite märkligt. I betydelsen repets ändar får det -ar men i betydelsen rumpa säger i alla fall jag ändor.

weasley skrev:Jag har länge funderat på varför svenskan i några fall har olika ord för exakt samma företeelse. I två av de fallen tror jag det kan bero på att västra Sverige av någon anledning lyckats "infiltrera" rikssvenskan. I det tredje fallet vet jag inte vad det beror på. Kanske språkexperterna kan hjälpa mej?

Första ordparet: timme/timma.
Här misstänker jag att ordet "timme" är västsvenskt medan "timma" är östsvenskt. Västsvenskar tenderar att använda -e ist f -a när ändelsen inte är betonad. Det finns ett flertal exempel från västsvenska dialekter på detta: jö:re/jä:re, östsvenskt: jöra (försök till fonetisk skrift).

Obetonat a, förekommande bl.a. i infinitiver, har försvagats till e i delar av landet. I Danmark återfinns samma företeelse i riksspråket (gøre o.s.v.) samt i nästan alla dialekter. (Jag vill minnas att obetonat a är bevarat på Bornholm.) Denna försvagning är också vanligare i Norge än i Sverige.

I formen timme behöver dock ingen sådan försvagning ha inträtt, eftersom timme är den gamla nominativen. Det råder en viss regional fördelning mellan denna form och den gamla oblika formen timma.

weasley skrev:Tredje ordparet: båda/bägge.
Här har jag ingen aning varför det finns två uttryck som har exakt samma innebörd. Någon som kan förklara?

Formen bägge återgår på den gamla genitiven.

HGJ skrev:den oblika (nom., gen., dat.) formen

"ack., dat., gen." ska det förstås vara, d.v.s. alla kasus utom nominativ.

Mats skrev:Dina inlägg är alltid intressanta och lärorika, HGJ! :)

Finns det fler ord än timma och ända som slurar på -a och får -ar istf -or i plural?

Ordet ända värkar vara lite märkligt. I betydelsen repets ändar får det -ar men i betydelsen rumpa säger i alla fall jag ändor.

Nu undrar jag om du inte är lite full, Mats, som slurar på -a och har värk på märkliga ställen... ;-D

Ordparet ända/ände har jag INTE tagit med eftersom det är skillnad på

ände: avslut, stopp, slutfas (plural: ändar)

och

ända: rumpa, bakdel, sittfläsk, stjärt (plural: ändor)

Det kanske är pluralformerna som förvirrar det hela lite?

HGJ skrev:I formen timme behöver dock ingen sådan försvagning ha inträtt, eftersom timme är den gamla nominativen. Det råder en viss regional fördelning mellan denna form och den gamla oblika formen timma.

weasley skrev:Tredje ordparet: båda/bägge.
Här har jag ingen aning varför det finns två uttryck som har exakt samma innebörd. Någon som kan förklara?

Formen bägge återgår på den gamla genitiven.

1) Har du koll på denna regionala fördelning av timme/timma?

2) Vad är dina åsikter om pröva/prova?

3) Snälla, kan du utveckla ditt svar om formen "bägge"? Det låter ohyggligt spännande!

weasley skrev:

Mats skrev:Dina inlägg är alltid intressanta och lärorika, HGJ!

Finns det fler ord än timma och ända som slurar på -a och får -ar istf -or i plural?

Ordet ända värkar vara lite märkligt. I betydelsen repets ändar får det -ar men i betydelsen rumpa säger i alla fall jag ändor.

Nu undrar jag om du inte är lite full, Mats, som slurar på -a och har värk på märkliga ställen... ;-D

Ordparet ända/ände har jag INTE tagit med eftersom det är skillnad på

ände: avslut, stopp, slutfas (plural: ändar)

och

ända: rumpa, bakdel, sittfläsk, stjärt (plural: ändor)

Det kanske är pluralformerna som förvirrar det hela lite?

Bara en kort kommentar:

I SAOL - http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

så anges ände vara en variantform för en av betydelserna av ända - detta som betydelse nr 2, den som du anger för ände

ända i betydelsen bakdel, stuss tas upp som betydelse nr 3 av ända

TK

Jajustdet!

Det finns ju ett uttryck "till ända" som kanske har med saken att göra? Är det olika former av samma substantiv?

Fast jag har aldrig hört ordet "ända" användas ensamt som betydelsen "avslut", bara i ovanstående uttryck. "Nu är tiden till ända." tex.

HGJ? Zombie? Har ni några kloka ord att skingra denna okunskapens förvirring med?

weasley skrev:

HGJ skrev:I formen timme behöver dock ingen sådan försvagning ha inträtt, eftersom timme är den gamla nominativen. Det råder en viss regional fördelning mellan denna form och den gamla oblika formen timma.

weasley skrev:Tredje ordparet: båda/bägge.
Här har jag ingen aning varför det finns två uttryck som har exakt samma innebörd. Någon som kan förklara?

Formen bägge återgår på den gamla genitiven.

1) Har du koll på denna regionala fördelning av timme/timma?

Formerna på -e är sydliga, a-formerna förekommer längre norrut. Exakt hur gränsen går har jag inte riktigt klart för mig. Numera har dock de flesta av de aktuella orden fixerats i endera formen (t.ex. skada men spade).

weasley skrev:2) Vad är dina åsikter om pröva/prova?

Tyvärr har jag inga åsikter om det för närvarande.

weasley skrev:3) Snälla, kan du utveckla ditt svar om formen "bägge"? Det låter ohyggligt spännande!

Böjning enligt enligt Wessén (i genitiv och dativ samma form i alla genus):

M F N
N baþi(r) baþa(r) baþi(n), bäþi
G bäggja (þera)
D baþum
A baþa baþa(r) baþi(n), bäþi

(Alltså i neut. nom. ack. baþi(n) eller bäþi.)

Elias Wessén skrev:Sedan -s tillagts i genitiven (§ 142), har den ändelslösa formen bäggia, bägge (§ 47) börjat brukas som grundform (ex. från början av 1500-t.).

§ 47 säger att trycksvagt ia övergår till e i den äldre fornsvenskan.

weasley skrev:TK

Jajustdet!

Det finns ju ett uttryck "till ända" som kanske har med saken att göra? Är det olika former av samma substantiv?

Fast jag har aldrig hört ordet "ända" användas ensamt som betydelsen "avslut", bara i ovanstående uttryck. "Nu är tiden till ända." tex.

HGJ? Zombie? Har ni några kloka ord att skingra denna okunskapens förvirring med?

I uttrycket till ända är förstås a-formen, den oblika formen, den historiskt riktiga. Det kan kanske förklara att man inte gärna säger till ände.

Formen ända förekommer i rikssvenskan i uttryck som ena ändan av huset (pl. båda ändarna av huset). Där har i nusvenskan den syntaktiska funktionen knappast någon betydelse för vilken form som väljs, d.v.s. man säger lika gärna I ena ändan av huset ligger biblioteket som Ena ändan av huset vetter mot skogen.

Trodde den hette i ena i ena "änden" av huset på rikssvenska?

Bjäbbmonstret skrev:Trodde den hette i ena i ena "änden" av huset på rikssvenska?

Jag tror att båda formerna kan anses som rikssvenska.

Pröva och prova känns inte helt synonyma, men jag kan inte sätta fingret på hur. Kanske att pröva har mer av testa något nytt. Man prövar t ex inte skor (inte jag iaf) eller snarare skulle jag pröva skor skulle det vara att för första gången använda en helt ny typ skor.

Håller med Jonte om att pröva och prova inte är riktigt samma sak - i alla fall när det gäller skor och kläder.

weasley skrev:Nu undrar jag om du inte är lite full, Mats, som slurar på -a och har värk på märkliga ställen... ;-D

Icke full - bara drabbad av akut dysscribi.

HGJ skrev:[I uttrycket till ända är förstås a-formen, den oblika formen, den historiskt riktiga. Det kan kanske förklara att man inte gärna säger till ände.

Ja, till ände låter helt fel. Men det finns också uttrycket till vägs ände. Där är det i stället så att formen på -a låter helt fel.

Vaffö ä de på detta viset?

HGJ skrev:

weasley skrev:TK

Jajustdet!

Det finns ju ett uttryck "till ända" som kanske har med saken att göra? Är det olika former av samma substantiv?

Fast jag har aldrig hört ordet "ända" användas ensamt som betydelsen "avslut", bara i ovanstående uttryck. "Nu är tiden till ända." tex.

HGJ? Zombie? Har ni några kloka ord att skingra denna okunskapens förvirring med?

I uttrycket till ända är förstås a-formen, den oblika formen, den historiskt riktiga. Det kan kanske förklara att man inte gärna säger till ände.

Formen ända förekommer i rikssvenskan i uttryck som ena ändan av huset (pl. båda ändarna av huset). Där har i nusvenskan den syntaktiska funktionen knappast någon betydelse för vilken form som väljs, d.v.s. man säger lika gärna I ena ändan av huset ligger biblioteket som Ena ändan av huset vetter mot skogen.

Ja, visst är ände och ända (historiskt sett) olika former av samma ord. Detsamma gäller flotte/flotta och mosse/mossa. I de två senare fallen har dock de två formernas betydelse glidit isär mer än vad som gäller för ände/ända.

Weasley, om du har hunnit få Gertrud Petterssons bok kan du läsa om de svaga maskulinerna där. I den första upplagan tas dessa ords utveckling upp mot slutet av avsnitt 6.5.1 (Rubrik: "Fyrkasussystemet försvinner"), på sidan 153.

Mats skrev:

weasley skrev:Nu undrar jag om du inte är lite full, Mats, som slurar på -a och har värk på märkliga ställen... ;-D

Icke full - bara drabbad av akut dysscribi.

Ditt värkar har dock stöd i SAOB. Notera t.ex. nystavningen i artikeln RÄGN:

SAOB skrev:c) (i sht i vitter stil) om ngt som värkar livgivande l. befruktande på samma sätt som rägn (i bet. 1).

Mats skrev:

HGJ skrev:[I uttrycket till ända är förstås a-formen, den oblika formen, den historiskt riktiga. Det kan kanske förklara att man inte gärna säger till ände.

Ja, till ände låter helt fel. Men det finns också uttrycket till vägs ände. Där är det i stället så att formen på -a låter helt fel.

Vaffö ä de på detta viset?

Märkligt är det. Genitivattributet vägs borde ju inte påverka böjningen av huvudordet.

Jag vet inte om ni har haft det uppe förut men jag undrar också över utbredningen av "gör-" som i "göregött" (ska egentligen vara tak i stället för prickar där?) i stället för "jättegott"? Det är ju också en klar markör mellan västsvenska och östsvenska.

Inte "också".

Här står litet om gôr, gorr och annat skittrevligt. Fast inte om utbredningen. Den är jag också nyfiken på. Västlig - men hurpass sydlig? bland annat.

HGJ skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Trodde den hette i ena i ena "änden" av huset på rikssvenska?

Jag tror att båda formerna kan anses som rikssvenska.

Skulle jag också vilja påstå. Liksom "timme" och "timma" och kanske några till.

Mats skrev:Håller med Jonte om att pröva och prova inte är riktigt samma sak - i alla fall när det gäller skor och kläder.

Instämmer också. Kan inte tänka för närvarande, men kanske ungefär att pröva är mer - prövande - trevande, förutsättningslöst, och prova mer finalt (ändamålsinriktat) eller mer bestämt till sammanhang eller dylikt?