Just nu är det 300-400 sökande per vakans i min bransch. Jag är bra på att skriva jobbansökningar och fixar diverse arbetsprover med bravur. Vid ett fåtal tillfällen har jag till och med blivit kallad till intervju, men sedan har det tagit stopp.

Intervjuer är inte min starka sida. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur väl jag kan utföra arbetsuppgifterna, eftersom jag är som jag är. Javisst, jag har Aspergers syndrom, men det är verkligen inget jag skäms för. Varför skulle jag göra det? Det är andra människor som ser detta som ett problem.

Den enda som påverkas påtagligt av min funktionsnedsättning är jag själv. Vardagen är och har alltid varit en helvetisk kamp för mig, men jag utför inte mina arbetsuppgifter sämre än någon utan diagnos gör. Det säger väl ganska mycket om mig som arbetstagare… Så varför inte ge mig en chans?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag känner igen mig.

Antar att intervjuare går efter "personkemi". De känner efter om personen är som de själva el som de flesta el om det "klickar". Alla på något sätt avvikande personer faller då automatiskt bort.

Här finns andra trådar om anställningsintervjuer:

anstallningsintervjuer-t5099.html

hur-reder-man-ut-anstallningsintervjuer-och-referenser-t18519.html

dns-tips-infor-anstallningsintervju-t19397.html

att-prata-ar-stort-att-jobba-ar-storre-t19155.html

hellre-kompetent-an-social-dn-ledare-artiklar-t20438.html

De där beror rätt mycket på vilken bransch man söker. Och sen är det dessvärre ljusår mellan flosker i tidningar och i arbetsannonser till vad som faktiskt gäller.

Tack för länkarna Alien!

Självfallet är det som du säger, plåtmonster. Jag borde nog ha varit tydligare i rubriken och skrivit: "Omöjligt att få ett jobb inom mitt utbildningsområde?" För visst skulle jag med all säkerhet ha en större chans att hitta ett jobb inom ett annat yrkesområde... men jag har jobbat många år i andra yrken, som jag vantrivts med. Därför har jag jobbat hårt med att vidareutbilda mig och jag har även hunnit få erfarenhet och fina referenser.

Självklart kan det ju vara så att jag inte varit bäst lämpad för den sökta tjänsten och att jag därför inte gått vidare i rekryteringen - men jag tycker att det är underligt när en potentiell arbetsgivare till en början är överentusiastisk och sedan ändrar inställning tvärt när man möts ansikte mot ansikte.

Har du ett fysiskt eller klädmässigt utseende som sticker ut? eller kroppsspråk? Sedan kanske du kan hitta något närliggande område du kan jobba med?
Svårt att säga något specifikt utan att veta vilket område det rör sig om.

Jag söker jobb som skribent. Tror inte att det är mina kläder som är problemet för jag klär mig i neutrala plagg. Jag tänker att det kan vara hela mitt uttryck som förstör; min mimik, mina kroppsrörelser och även hur jag talar. I dylika situationer tappar jag lätt ord och har inte helt lätt att formulera mig, vilket så klart ger en missvisande bild av mig för den som inte förstår problematiken. Det är en helt annan grej att kommunicera skriftligt.

Noelopan skrev:Jag söker jobb som skribent. Tror inte att det är mina kläder som är problemet för jag klär mig i neutrala plagg. Jag tänker att det kan vara hela mitt uttryck som förstör; min mimik, mina kroppsrörelser och även hur jag talar. I dylika situationer tappar jag lätt ord och har inte helt lätt att formulera mig, vilket så klart ger en missvisande bild av mig för den som inte förstår problematiken. Det är en helt annan grej att kommunicera skriftligt.

Talar du om att du har Aspergers syndrom? Ifall det är så att du ger ett dåligt intryck vid intervjuer så kanske det skulle kunna hjälpa om du redan i början av intervjun berättade om AS-diagnosen? Då kanske egenskaper som uppfattas som konstiga och negativa får en förklaring, och inte behöver påverka så mycket?

En annan tanke är att du kanske skulle behöva träna på intervjusituationen för att undvika beteenden som försämrar dina chanser? Du kanske kan få någon hjälp från habiliteringen eller arbetsförmedlingen?

Jag har nyligen fått min diagnos, eller snarare dubbeldiagnos (asperger + ADHD) och känner mig därför väldigt osäker på i vilka situationer det är läge att berätta. Har inte heller hunnit få någon kontakt hos habiliteringen.

Vid arbetsintervjuer har jag varit rädd för att bemötas av allehanda fördomar och därför istället försökt att göra mitt bästa med stöd av lugnande medicin. Inte den mest ultimata lösningen, jag vet.

Hur pass förstående är arbetsgivare egentligen i ett sådant här läge? Jag har fått för mig att det generellt finns massor av fördomar i samhället om autismspektrumtillstånd. För att detta ska kunna förändras så måste ju folk som jag börja berätta, det är klart. Fast man måste ju på något sätt få pengar till räkningarna också. Jättesvårt att veta hur man bör agera!

Noelopan skrev:Jag har nyligen fått min diagnos, eller snarare dubbeldiagnos (asperger + ADHD) och känner mig därför väldigt osäker på i vilka situationer det är läge att berätta. Har inte heller hunnit få någon kontakt hos habiliteringen.

Vid arbetsintervjuer har jag varit rädd för att bemötas av allehanda fördomar och därför istället försökt att göra mitt bästa med stöd av lugnande medicin. Inte den mest ultimata lösningen, jag vet.

Hur pass förstående är arbetsgivare egentligen i ett sådant här läge? Jag har fått för mig att det generellt finns massor av fördomar i samhället om autismspektrumtillstånd. För att detta ska kunna förändras så måste ju folk som jag börja berätta, det är klart. Fast man måste ju på något sätt få pengar till räkningarna också. Jättesvårt att veta hur man bör agera!

Vad du än gör i en intervju säg aldrig att du har en dubbeldiagnos. För det betyder att du har ett missbruk och samtidigt en psykiatrisk diagnos. Om du vill nämna att du har en diagnos kan du istället säga samsjuklighet eller komorbiditet.

Många personer med autism har också andra diagnoser eller funktionshinder, utöver autism. Begreppet komorbiditet betyder samsjuklighet. Komorbiditet kallas det när en person har flera diagnoser samtidigt.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... diagnoser/

Noelopan skrev:Jag har nyligen fått min diagnos, eller snarare dubbeldiagnos (asperger + ADHD) och känner mig därför väldigt osäker på i vilka situationer det är läge att berätta. Har inte heller hunnit få någon kontakt hos habiliteringen.

Vid arbetsintervjuer har jag varit rädd för att bemötas av allehanda fördomar och därför istället försökt att göra mitt bästa med stöd av lugnande medicin. Inte den mest ultimata lösningen, jag vet.

Hur pass förstående är arbetsgivare egentligen i ett sådant här läge? Jag har fått för mig att det generellt finns massor av fördomar i samhället om autismspektrumtillstånd. För att detta ska kunna förändras så måste ju folk som jag börja berätta, det är klart. Fast man måste ju på något sätt få pengar till räkningarna också. Jättesvårt att veta hur man bör agera!

Ja, lätt är det inte. Jag fick min diagnos i vuxen ålder och då hade jag redan ett jobb (som inte funkade så jättebra pga min asperger-problematik). Jag valde att vara helt öppen mot min arbetsgivare med utredning och diagnos och jag tror att det har varit bra. Nu har jag fått chansen att prova på att arbeta med andra uppgifter inom samma företag och jag tror (jag har precis börjat på min "nya" arbetsplats) att det kommer att bli bra. De allra flesta jag har haft att göra med inom företaget har varit otroligt bra, vissa har varit skriande okunniga om vad aspergers syndrom innebär (men det är ju inte så konstigt) men alla har verkligen försökt att förstå och hitta arbetssätt och lösningar som blir bra för både mig och företaget.

Om jag inte hade varit öppen med min diagnos så tror jag att det förr eller senare hade blivit en mycket mer otrevlig situation (eftersom jag faktiskt inte riktigt klarade av det jobb som jag blivit anställd för att utföra).

Men min situation är ju annorlunda än din, i och med att jag dels redan var anställd, och dels faktiskt inte klarade arbetsuppgifterna särskilt bra.

Rent principiellt så tycker jag att det känns oerhört viktigt att vara öppen med min diagnos så långt det går. Jag är en tämligen väl fungerande trebarnsmamma och ingenjör och jag tror att såna som jag behövs som motvikt mot mediabilden av aspergare som galna mördare eller svårt funktionshindrade personer i stort behov av vård, stöd och omsorg. Men det är ju inte alltid det känns kul att outa sig själv som "aschbergare"....

Lite OT, men jag har svårt att tänka mig att NT generellt slänger sig med begrepp som "samsjuklighet eller komorbiditet" och att de skulle välja att använda ngt av dessa uttryck i en arbetsintervju. Att använda begreppen hos läkare, hab etc passar men.. dessa känns för "fackspråksaktiga" för en "vanlig" arbetsintervju.

Flinta skrev:Lite OT, men jag har svårt att tänka mig att NT generellt slänger sig med begrepp som "samsjuklighet eller komorbiditet" och att de skulle välja att använda ngt av dessa uttryck i en arbetsintervju. Att använda begreppen hos läkare, hab etc passar men.. för fackspråksaktigt för en "vanlig" arbetsintervju.

Jo eller hur när dom skriver om dubbeldiagnoser i en utav Sveriges största dagstidningar? Jag har då lärt mej och förstått att jag vill inte använda det ordet. Men vist om du gillar att göra bort dej så står det dej fritt att göra det.

Dubbeldiagnoser kräver samarbete över gränser

Dubbeldiagnoser kallas de personer som har fått både ett konstaterat missbruk och en psykiatrisk diagnos i sin journal. Kostnaderna för samhället blir stora när de skickas runt mellan akuter, avgiftning och psykiatriska kliniker. Fast så behöver det inte vara. Hjälp finns att få, men också här måste samarbetet inom vården fungera bättre.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 163253.svd

Flinta skrev:Lite OT, men jag har svårt att tänka mig att NT generellt slänger sig med begrepp som "samsjuklighet eller komorbiditet" och att de skulle välja att använda ngt av dessa uttryck i en arbetsintervju. Att använda begreppen hos läkare, hab etc passar men.. för fackspråksaktigt för en "vanlig" arbetsintervju.

Jag håller med. Dessutom tror jag att de allra flesta NT är totalt omedvetna om vad "dubbeldiagnos" innebär inom missbruksvården (om man inte söker jobb inom det området förstås). Även om ordet någon gång förekommit i media så innebär det inte att folk vet vad det betyder.

Jag tror att det allra bästa är att uttrycka sig tydligt men informellt: "Jag har Aspergers syndrom och ADHD" och sen förklara lite om vad det innebär i allmänhet och ffa i ens eget fall.

Gafsan skrev:Jag tror att det allra bästa är att uttrycka sig tydligt men informellt: "Jag har Aspergers syndrom och ADHD" och sen förklara lite om vad det innebär i allmänhet och ffa i ens eget fall.

Bingo det klart bästa alternativet. Dubbeldiagnos går fett bort inget jag har. För jag har inget missbruk.

Varför ska missbrukarna få lägga beslag på ett allmängiltigt begrepp?
Att samtidigt ha diagnoserna hösnuva och ryggskott torde betyda att man har en dubbel diagnos, eller om man så vill en "dubbeldiagnos".

nallen skrev:Varför ska missbrukarna få lägga beslag på ett allmängiltigt begrepp?
Att samtidigt ha diagnoserna hösnuva och ryggskott torde betyda att man har en dubbel diagnos, eller om man så vill en "dubbeldiagnos".

Jag håller med. En "dubbeldiagnos" borde kunna vara vilka två diagnoser som helst.

Samtidigt blir livet så jobbigt om man envisas med att använda ord på ett annat sätt än vad folk vanligtvis gör. Man riskerar att bli missförstådd. Ibland kan det vara värt det, men förmodligen inte på en anställningsintervju.

Kanske det skulle fungera bättre att vara skribent inom något annat ämnesområde än det du söker? sedan finns ju möjlighet att skriva i en blogg och få pengar genom google ads.

Nallen har rätt, dessvärre måste man ta höjd för allmänmänniskors irrationalitet.

Tyvärr visste jag inte att folk i allmänhet misstolkar uttrycket 'dubbeldiagnos'. Det ska jag tänka på i fortsättningen.

Jag söker skribentjobb inom vitt skilda områden. Det får gärna vara ämnen som av andra anses vara extra trista och krångliga. Hade just en sådan tjänst förra året, tills jag blev uppsagd på grund av omorganisation. Dessvärre råkade det vara samtidigt som min utredning drog i gång. Hade jag fått jobba kvar tror jag faktiskt att jag skulle ha valt att berätta om min problematik. Jag misstänker att vissa kollegor hade sina aningar.

Tack så mycket allihop för era svar! Jag får se vad jag kan få för hjälp från habiliteringen framöver.

@slackern: Jag menar inte att jag tycker det är lämligt att använda ordet dubbeldiagnos på en arbetsintervju om inte arbetsgivaren frågar efter det.. Bara att hoppa över "samsjuklighet o kommorbiditet". Instämmer med Gafsan, väljer jag att säga ngt om mina diagnoser så skulle jag nämna AS o ADHD efter att jag berättat om styrkor.. Kanske lyfta fram några styrkor jag har delvis tack vare diagnoserna och sedan lite mer diskret nämna några enstaka svårigheter samtidigt som jag försöker förmedla att nackdelarna (med att anställa mig ) kan ses som fördelar beroende på situation.. Att sälja sig själv tycker jag är mkt svårt - man får ju inte säga heeela sanningen Ingen NT gör det och dom får jobb så det är väl så samhället generellt - funkar..

Kommorbiditet måste vara ett alldeles utmärkt ord för att avskräcka folk från att anställa en, det låter ju fan farligt...

Flinta skrev:@slackern: Jag menar inte att jag tycker det är lämligt att använda ordet dubbeldiagnos på en arbetsintervju om inte arbetsgivaren frågar efter det.. Bara att hoppa över "samsjuklighet o kommorbiditet". Instämmer med Gafsan, väljer jag att säga ngt om mina diagnoser så skulle jag nämna AS o ADHD efter att jag berättat om styrkor.. Kanske lyfta fram några styrkor jag har delvis tack vare diagnoserna och sedan lite mer diskret nämna några enstaka svårigheter samtidigt som jag försöker förmedla att nackdelarna (med att anställa mig ) kan ses som fördelar beroende på situation.. Att sälja sig själv tycker jag är mkt svårt - man får ju inte säga heeela sanningen Ingen NT gör det och dom får jobb så det är väl så samhället generellt - funkar..

Då förstår jag. Då är vi nog helt ense om det. Vad jag ville med mitt första inlägg var bara upplysa att det kan missuppfattas om folk som intervjuar tolkar ordet i dess rätta innebörd. På något sätt tycker jag att det är bättre att rätt ord används istället för att TS ska bli missförståd och stämplad som missbrukare utav en arbetsgivare.

Nu inte sagt att det behöver hända eller ens kommer att hända. Men vore tragiskt olyckligt om det gjorde det. Lika bra att minska riskerna så mycket som möjligt att något går fel. Men det är säkert bara jag som har katastrof tankar och tänker ut dom värsta scenarion som kan hända.

Spontant kan man ju tycka att det inte borde vara en nackdel för en skribent in spe att ha en del ovanliga ord i sin vardagsvokabulär.

Miche skrev:Kommorbiditet måste vara ett alldeles utmärkt ord för att avskräcka folk från att anställa en, det låter ju fan farligt...

Eller så låter det bildat. Borde vara något bättre att anses som en språknörd än en yxgalen pundare.

Noelopan skrev:Just nu är det 300-400 sökande per vakans i min bransch.

Det fungerar sällan för udda människor att söka utannonserade tjänster bland många andra.
Istället får man arbeta med andra vägar som: arbetsprover, skapa någon bra kontakt, ideellt arbete som ingång, skapa egen nisch, ev. starta eget.
Jag utbildar om Asperger och arbete i Stockholm på måndag 25/3 morgon (se andet.se). Några aspergare kan få gratisplatser, om de är för fattiga för att delta annars. (Maila info@andet.se) då.