Det sägs att autism kan översättas med ordet "ensam". Och jag har nog känt mig ensam större delen av mitt liv. För att uthärda ensamheten, byggde jag upp en mental skyddsmur: "Det är så här livet ser ut, acceptera det, det finns inget annat". Om du sett min tråd "Skrik inte åt mig", vet du att jag lever i en relation där jag inte mår bra, och försöker finna en väg ut. Jag hade fattat beslut att leva utan relation till någon man och var helt nöjd med det. Veckan efter det beslutet, dyker det upp en man, som krossar min skyddsmur. Äntligen finner jag en människa som jag kan anknyta till! Jag kände mig inte ensam de få gånger vi träffades, har ingen kontakt idag. Kruxet är att han är bipolär. Vågar man ge sig in i en relation med någon som är bipolär? Han har det inte så "gravt" och har medicin som dämpar humörsvängningar, men ändå. När man äntligen hittar någon att riktigt knyta an till, så ska han ha en psykossjukdom. Suck! Några råd? Egna erfarenheter?

Tänker inte råda dig. Är bekant med sjukdomen och har svår se mig själv leva med någon som är bipolär. Sköter han medicineringen och inte har så stora besvär behöver väl inte just psykos vara något vanligt förekommande.

Det var kanske för mycket att be någon om råd. Tack Lord Nelson. De flesta är kanske kloka nog att undvika människor som är bipolära/manodepressiva. Samtidigt är jag lite förvånad. Jag trodde att varningsropen skulle vara jättemånga.

Jag måste verkligen prioritera min sömn. Hur kan man då tänka på att vara med en människa som kan vara vaken en vecka i sträck? Och jag vet att det är ökad risk för missbruk och självmord. Det är bara så konstigt. För första gången i mitt liv förstår jag på djupet vad de sjunger om i kärlekssånger och varför folk gifter sig.

Om vi bara håller oss till ensamhet. Känner ni också er ensamma? Är det en typisk aspergergrej?

Bipolära är ofta intressanta personer, iaf de jag träffat!

Jag är uppvuxen med en mamma som var bipolär, vilket iofs gett mig ganska fucked upp referensramar över vad som är normalt. Jag skulle inte ha brytt mig om det, men jag tror iofs inte att det inte finns något som jag inte klarar av att hantera.
Allt är inte heller negativt med bipolaritet, de hypomaniska perioderna är ofta riktigt roliga. Sedan så är de maniska och depressiva perioderna mindre kul, men oftast är personen i ett neutralt känsloläge och äter man medicin så minskar svängningarna.