Lång historia som jag måste försöka göra kort: Sommaren 2007 fick jag något som först julen 2010 diagnostiserades som borrelia, men innan dess genomled jag alla helvetes kval med ångest bortom rimlighetens gräns. Det var olika saker jag hade ångest för, men i januari 2010 började mardrömmarnas mardröm. Helt plötsligt fick jag för mig att jag måste bikta mig. Inte för någon präst, nej, för en kompis. Vi hade bara känt varann i drygt ett år och väl aldrig riktigt kommit överens, jag tyckte att hon var taskig hela tiden, men i stället för att konfrontera kompisen och säga "nu slutar vi ses, vi bara bråkar med varandra", började jag skämmas över mina mörka tankar. Jag greps av en plötslig idé: Om jag biktar alla mina elaka tankar slipper jag ha dåligt samvete. Då kan hon ta avstånd från mig om hon vill. För jag orkar verkligen inte hålla inne med det här längre.

Jag VILLE verkligen inte bikta mig, jag försökte stå emot av alla krafter, men det GICK bara inte. Och när jag väl hade börjat bikta mig, blev det som ett gift. Kompisen blev förstås jätteledsen och sårad, men ville konstigt nog inte bryta med mig ändå. Till slut skällde jag verkligen ut henne för en massa oförrätter och tänkte att det var enda sättet att göra slut på det hela. Då blev hon tokig av ilska och jag åkte in till psykakuten. Blev kvar på psyket några dygn, men fick ingen hjälp.
Jag skrev och bad kompisen om ursäkt, men sedan sågs vi aldrig mer. Jag vet att hon fortfarande hatar mig och jag klandrar henne inte. Jag tycker att det jag gjorde var genomvidrigt. Hon jämförde mig med Engla-mördaren och det har fastnat som klister i min hjärna. När jag ser deckare eller läser om riktiga mördare tänker jag "Jag är lika ond som de!"

Nå, jag bekände iaf aldrig något mer för den här tjejen, men tro inte att ångesten gick över för det! Jag blev ihop med en kille på min DV och genast hoppade ångesten över till HONOM! Nu var det ÄNNU värre, för honom hade jag inte ens rätt att vara arg på, han var (och är fortfarande) den gulligaste, raraste och snällaste man kan tänka sig. Men genast började jag reta mig på ALLT hos honom. Han var lönnfet, ful, skelögd, enfaldig, tråkig, etc, etc. Jag ville DÖDA mig själv för alla elaka tankar. Lite bekände jag, men han tog det med ro.
Den här killen har en språkstörning, dyslexi och kan nästan ingen engelska, medan jag är väldigt duktig i allt som har med språk att göra och dessutom språknazist. När han säger fel, snubblar på bokstäver, drar ihop långa ord och uttalar engelska helt galet känner jag hur det KLIAR i mig, fastän en röst säger: "HAN RÅR INTE FÖR DET, DITT JÄVLA AS, HAN GÖR SÅ GOTT HAN KAN FATTAR DU VÄL!?!!?"
Vi var bara tillsammans en månad, sedan gjorde jag slut med orden: "Du har inte gjort något fel, men jag mår för dåligt psykiskt för att vara tillsammans med någon." Han blev rätt ledsen, men tog även detta med ro.
Vi fortsatte jobba på samma DV, men i olika grupper nu. Han kom ofta in och pratade med mig, strök mig över ryggen och sade snälla saker. Jag fick tokångest varje gång och ville bara dö. Hela hösten hade jag självmordstankar och tänkte inte på något annat än på att jag INTE fick bikta mina elaka tankar för honom. Samtidigt tänkte jag: "Jag är inte värd hans enorma snällhet och generositet, han skulle bara VETA hur hemsk och stroppig jag är!"
Frågade han t.ex.: "Vem är Helen Sjöholm?" kunde jag tänka "men SNÄLLA, under vilken sten har du bott?" Sade han "Beth Hart, vem är han?" kunde jag tänka "det är ju en HON, en karl kan väl inte heta BETH!?" och sedan hade jag skuldkänslor resten av dagen. Men jag biktade mig inte.
Jag minns en dag strax före jul när jag satt i en fåtölj på Akademibokhandeln och verkligen KALLSVETTADES av ångest. Då var det nära, men inte heller då biktade jag mig.

Julen kom och jag visade mitt sedan flera år tillbaka helt plommonlila ben för min ingifta faster, som är läkare (liksom min farbror). Tre läkare, varav två dermatologer, hade avfärdat det som "äh, så där ser ben ut ibland", fastän det, för att citera Rocky, såg ut som om Elefantmannen bitit sig fast i mitt lår.
"Det där är borrelia," sade hon. Ett borreliatest gjordes och mycket riktigt. Borrelia hade snurrat i min kropp i tre år.
Efter antibiotikabehandling försvann alla svullnader och fläckar. Och ångesten. Jag återvände till livet. Klev upp ur helvetet. Mådde BRA. Äntligen. Kände inte längre något behov att bikta mig.
Allt var bra. Januari kom och gick, februari, mars, april, maj, juni, juli...
Allt var fridfullt.

Sedan kom augusti. Helt plötsligt har jag blivit sjuk igen. Nästan åtta månaders frist fick jag. Trodde att det var över. Trodde att jag var fri. Trodde att jag kunde umgås med den här killen utan problem. Men nu har ångesten och biktbehovet vaknat igen. Jag tänker ALDRIG I LIVET såra honom, men jag DÖR av ångest. Jag orkar inte umgås med honom, inte höra hans namn, inte se hans ansikte. Jag önskar att vi aldrig hade träffats, att han aldrig hade funnits. Han vill bara umgås och umgås, komma till min nya lägenhet, bjuda hem mig, fika med mig, etc, etc. Och jag får kväljningar bara han lägger handen på min axel. För jag är så rädd att helvetet skall börja igen. Varje gång ångesten har velat göra sig påmind har jag tänkt "det går över," och det har det gjort.
Tills nu. Helvetet är tillbaka. Vad skall jag ta mig till!? Jag KAN bara inte gå igenom det här helvetet en gång till. Jag ser bara en utväg och det är DÖDEN. Jag kan inte leva med min ondska.

Jag är rädd för mig själv...tänk om jag är farlig...

Jag tror iaf inte du är farlig, iaf inte för andra men möjligtvis för dig själv. Tyvärr har jag inga bra råd eller så, men jag hoppas verkligen att det blir bättre.

Rubriken är fel, det borde varit något i stil med "Att ha tvångstankar/OCD".

Finns det ingen behandling el terapi mot det? Om du verkligen vore ond, skulle du inte ha ångest för att göra andra illa.

Håller med övriga icke-Kahlokatter i tråden.

Och den där borreliosen: var det någon, som verkade seriös och kunnig (suck att det jämt ska behöva poängteras om läkare... ), som sa något om ångesten i samband med den? Om det kan hänga ihop, hur är det med återfall?

Inte vad jag skulle kalla ondska heller.

Det där med att ha röster i huvudet som man inte identifierar sig med låter inte så nyttigt. Har du berättat om dem för din kontakt på psyk?

Jag som trodde jag var ensam om att ha sådana tankar! Vad skönt att veta att jag inte är ensam! Det kanske är aspigt?

Jag försöker att inte tänka som jag gör men det går bara INTE! Några förslag till oss?

Går det att s a s ta ett steg tillbaka och tänka "det här är bara tankar", det behöver inte överensstämma med verkligheten, och jag behöver inte lyda tankarna. Eller "hur kommer det att bli senare om jag lyder tankarna", det kommer att bli ännu värre. Eller "ingen ångest varar för evigt, det kommer att gå över, jag låter bara det skölja över mig utan att drunkna".

Men verktyg borde en terapeut kunna hjälpa till med. Mina funderingar är ju bara amatörmässiga.

Ingen är nog genomgod. Alla jag lärt känna har i alla fall haft en mörk/ond sida också. Mer eller mindre sån sida.

Själv har jag "demoner" som hemsöker mig emellanåt eller vad man ska kalla det. Gamla minnen och annat som hemsöker mig och får mig ur balans.

Blir jag heligt förbannad så kan jag nog bli elak.

vallesmamma skrev:Jag försöker att inte tänka som jag gör men det går bara INTE! Några förslag till oss?

Min fetmarkering.
Försök att inte inte tänka emot och se vad som händer. Jag tror nog att man överlever. Man kan inte göra ingenting, man gör alltid något.

Att avslöja dem till psyk tror jag är en lika bra idé även i ditt fall.

För mig fungerade beteendeterapi för att få bukt med mina automatiska, negativa tankar. Det handlade om att lära sig att stanna upp när en sådan tanke kommer och på ett rationellt sätt ifrågasätta dess innebörd. Jag fick träffa den här terapeuten via företagshälsan, men jag antar att den allmänpsykiatriska mottagningen skulle kunna remittera folk till en motsvarande vårdgivare.

"I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain."

Denna litania är från Dune, det kanske tycks som ett uselt råd, men jag rabblar denna inuti huvudet när jag får ångest tills ångesten försvinner. Jag har tyvärr inget annat tips mer än detta, som kanske hjälper, men kanske inte. Du är inte en ond människa. Du har OCD. Kom ihåg att du inte alls är ond, att det bara är dina tankar. Snälla, lev vidare.

När jag var deprimerad trodde jag också att jag var en ond människa. Det hör till depressionen. Kan det vara så att du är deprimerad?

Alla människor tänker elaka tankar om andra och alla säger elaka saker ibland. Men för det är man inte ond. Man har ju en massa olika egenskaper som gör en till den person man är. Vissa egenskaper kan vara jobbiga för en själv och andra, men för det är man inte ond. Den Kahlokatt jag sett här på forumet gör dig till en trevlig person i mina ögon.

Dålig självkänsla kan göra att man lätt kastas ner i att känna sig värdelös för minsta misstag man gör. Det är något jag jobbar med för egen del, hos en KBT-terapeut.

+1 på svarta molnets inlägg.

barracuber skrev:+1 på svarta molnets inlägg.

+1

svartamolnet skrev:När jag var deprimerad trodde jag också att jag var en ond människa. Det hör till depressionen. Kan det vara så att du är deprimerad?

Alla människor tänker elaka tankar om andra och alla säger elaka saker ibland. Men för det är man inte ond. Man har ju en massa olika egenskaper som gör en till den person man är. Vissa egenskaper kan vara jobbiga för en själv och andra, men för det är man inte ond. Den Kahlokatt jag sett här på forumet gör dig till en trevlig person i mina ögon.

Dålig självkänsla kan göra att man lätt kastas ner i att känna sig värdelös för minsta misstag man gör. Det är något jag jobbar med för egen del, hos en KBT-terapeut.

+1

Jag har egentligen slutat skriva på detta forum, och orsaken vet Kahlokatt mycket väl. Och nu är det visst dags igen, ser jag, för förtal och skitsnack. Jag tänker inte sänka mig till en sådan nivå att jag diskuterar med dig, så jag skriver bara ett inlägg för att markera att jag har sett vad du skriver och att det är oförskämt och en mycket dålig stil.

Det har gått över ett år, och du har mage att fortsätta med dina förtal. Jag har inte jämfört dig med någon mördare. Och taskig skall du nog knappast beskylla mig för, såsom du håller på. Jag hatar dig inte. Jag tycker uppriktigt SYND om dig! Och framför allt dina nya offer. De har det nog inte roligt.

Kahlokatt och vallesmamma:

Jag blir berörd av ditt inlägg Kahlo. Därför ska jag spontant uttömma ämnet så gott jag kan i hopp om att ni hittar nya vinklingar eller att jag kan vara till någon som helst hjälp.

Jag tror att de flesta kan relatera i någon mån till det ni säger, för jag tror de flesta har någon form av sådana tankar (i alla fall jag), men inte i den graden som du beskriver. Jag har en teori om att (som nämnts ovan) det handlar om delvis tvångstankar. Jag kan själv ibland skrämma mig själv lite med elaka tankar om t.ex. min absolut bästa vän som man inte vill något illa alls, och sedan tänka att det är tur att vi inte är som öppna böcker för då skulle vi alla vara fiender :S Dessa tankar som du beskriver ger dig sedan en ofattbar ångest. Den måste nästan få uttryck, den ligger och tär och gnager tills den växt sig så stor att den blir outhärdlig och därav försökte du "desperat" gå till din vän med det och "bikta" dig, d.v.s. lätta ditt hjärta i hopp om att ni kanske kunde utveckla en dialog och ångesten kunde avta. Nu leker jag kanske amatörpsykolog, men det är i mitt egna desperata försök att komma till poängen att det inte gör dig till ond! Som också nämnts ovan så känner du skuld och ångest, och du är din värsta fiende. Våra inre världar kan vara mer skrämmande än den som omger oss

Det finns inga enkla lösningar på det här, och det är nog därför jag blir berörd. Det du beskriver låter ju väldigt tufft och jobbigt. Jag vill ändå försöka ge råd, och det enda jag har att komma med är att ge exempel ur mitt liv, och förhoppningsvis kan du relatera lite till det även om det inte är riktigt samma saker som du beskriver.

Flera av mina vänner har lite olika "problem", jag tycker lika mycket om dem för det (jag tror att du gör det också, även om de har svagheter). Det är väl just mänskligt att fela och ingen är perfekt. Jag har ofta många åsikter på vad de gör eller hur de beter sig, men jag håller det för mig själv för jag ogillar att "snacka skit" om en person för det leder ingen vart mer än att man ventilerar en inre frustration som man kan känna. Då är det ibland bättre att prata, men man måste väga sin ord på en guldvåg. Mycket handlar om tonfall. Men låt det ske naturligt och ta upp hur du känner (fast utan att säga att du stör dig på saker hos honom/henne). Ett bra sätt kan vara att erkänna sina egna tillkortakommanden (framförallt om man är osäker). T.ex. så skulle jag ha närmat mig problemet med din vän eller killen (om du litar tillräckligt på dem) genom att öppna sig lite, bekänna sina tillkortakommanden som att man lider av ångest och att man varit lite bekymrad och nedstämd det senaste, men att man inte riktigt vet vad som är upp eller ner. Det öppnar väl säkert till en dialog och frågor. Om det är en bra vän så hjälper säkert personen dig, men det lättar kanske inte din ångest. Det kan nog egentligen bara psykologen hjälpa dig med.

I de fall där det är något konkret problem med en i din närhet som du verkligen tror behöver tas upp så ställ istället FRÅGOR och öppna en lugn och sansad dialog kring ämnet. Det skulle även underlätta tror jag om personen är medveten om din problematik. Då kan du kanske lätta ditt hjärta genom att bara i vardagen fråga varför han/hon sa så eller så och personen kopplar och förstår att du behöver ventilera någonting. Prata ut och det brukar gå vägen så länge ingen går in i försvarsposition. För det mesta vill vänner och kära varandra ingenting ont utan det är för att man bryr sig om varandra som ångesten uppstår.

Det finns några viktiga saker att tänka på bara: se till att inte säga saker som sårar, ge inga påstående som kan såra. En annan viktig sak är att ni inte ska ha ett allvarligt samtal som ett avtalat möte och sedan skiljs ni åt. Låt det ske mer spontant när ni umgås någonstans när antingen ett tillfälle dyker upp, eller på eget initiativ. Se också till att ni inte skiljs åt efter samtalet, utan att ni låter samtalet dö ut naturligt.

Ni kan säkert få mer konkreta tips här inne, och jag försöker gärna hjälpa till. Om ni vill ventilera detta så var inte rädd för att pma mig. Detta mail är lite ostrukturerat, jag kanske blandar ihop pronomen och jag hinner inte redigera vad jag skrivit eftersom timmen är sen

Kanske nån form av medicin kan hjälpa dig att få perspektiv? Själv har jag Stesolid för ökad ångest.

Är ångesten generell eller kan du förutse vad som triggar igång den? Är det någon skillnad nu jämfört med för åtta månader sedan. Bara en fundering, du behöver inte svara om du inte vill.

Folk är medvetet småelaka mot mig ofta.

Jag är elak mot andra medvetet ibland, jag har "skinn på näsan".

Det är inget farligt att var lite småond. Att tvinga sig att vara ett helgon är troligtvis dömt att misslyckas, speciellt om man har stort samvete.