Det slog mig att det finns ord som känguru, tango och bingo där g-ljudet betonas men vet just inte varför. I andra ord som exempelvis sängen, bängen och poängen hörs inget g-ljud.

Kan det vara för att de förstnämnda är låneord (vet dock inte om bingo är inlånat)?

Tänk efter lite. Om vi skulle försöka stava bingo som det ska låta med ng-ljudet intakt skulle vi stava det bing-go. Det handlar alltså om ett vanligt ng-ljud men där det finns ett till "osynligt" g eftersom det är vanskligt att stava med g direkt efter ng-ljudet. Hänger du med? Om jag har rätt vete fan men det känns logiskt.
Kan ju vara så att anledningen till att det alls ska höras är för att det är låneord, men det känns som om det borde finnas fler.
Bingo kan mycket väl vara ett låneord dock.

Det har väl att göra med att man helst inte uttalar en mjuk konsonant (så det blir ng'g) före a-o-u-å men gärna mjuka (ng) före e-i-y-ä-ö

PS jag uttalar det kängru (inget hårt G alltså, om du vill ha en käng-guru får du gå till löplabbet )

tahlia skrev:Tänk efter lite. Om vi skulle försöka stava bingo som det ska låta med ng-ljudet intakt skulle vi stava det bing-go. Det handlar alltså om ett vanligt ng-ljud men där det finns ett till "osynligt" g eftersom det är vanskligt att stava med g direkt efter ng-ljudet. Hänger du med? Om jag har rätt vete fan men det känns logiskt.
Kan ju vara så att anledningen till att det alls ska höras är för att det är låneord, men det känns som om det borde finnas fler.
Bingo kan mycket väl vara ett låneord dock.

*facepalm*

asg

atoms skrev:Det slog mig att det finns ord som känguru, tango och bingo där g-ljudet betonas men vet just inte varför. I andra ord som exempelvis sängen, bängen och poängen hörs inget g-ljud.

Kan det vara för att de förstnämnda är låneord (vet dock inte om bingo är inlånat)?

Ja, det verkar troligt att det beror på att de är lånord. Tidigare uttalades ett g-ljud även i de inhemska orden med ng. (n assimileras här till ng-ljud före g. Genom att g-ljudet i dessa förbindelser sedermera försvann anses ng-ljudet ha uppnått fonematisk status i svenskan.) För resten är även poäng ett lånord.

atoms skrev:*facepalm*

asg

Man kan inte alltid vara på topp ju.

F.ö kan väl konstateras att en väldigt stor del av språket är låneord, även om vi inte är ledande över listan på språk med flest låneord. Blir rena djungeln att försöka reda ut vad som är vad om man nu tänkte gör det in i detalj.
Det som känns lite extra lustigt är väl att engelskan beräknas ligga på låneord i språket upp till 40% medan nederländskan beräknas ligga på 20% - med tanke på att nederländskan låter som om någon har tagit engelska, tyska, danska, svenska och franska, stoppat allt i en mixer och blandat.

marroba skrev:Det har väl att göra med att man helst inte uttalar en mjuk konsonant (så det blir ng'g) före a-o-u-å men gärna mjuka (ng) före e-i-y-ä-ö

Hur har vi det då med ord som tunga och lingon å ena sidan och stringent och fungera å den andra?

Svenska språkets regler kryllar av undantag...

atoms skrev:Det slog mig att det finns ord som känguru, tango och bingo där g-ljudet betonas men vet just inte varför. I andra ord som exempelvis sängen, bängen och poängen hörs inget g-ljud.

Kan det vara för att de förstnämnda är låneord (vet dock inte om bingo är inlånat)?

Va, uttalar du inte "g" i sängen? Säger du "sänen"?

Antar att du menar att "g" hörs mer i inlånade ord.

För övrigt tänker jag på hur ordet "lugn" uttalas, det gör man väl som "lungn". Därav uttryck på nätet som "de e lungt". Medan "gn" uttalas just som "g+n" i t ex engelskan. Jämför uttalet av Agnes på svenska och engelska.

Ska det inte höras ett svagt g-ljud i franska ord som slutar på "n"? Typ för att lära allmogen att säga "Vive la reine" så fick de säga "Vi vill ha regn"? (Troligen en skröna). Och "entré" uttalades "ang-tre". Men det är väl snarare så att vi inte har det nasala n-ljudet så det blir ett slags "ng-ljud" i stället.

I sängen (m.fl. ord) så uttalas ng tillsammans, i en del ord uttalas dock n och g var för sig.

Miche skrev:I sängen (m.fl. ord) så uttalas ng tillsammans, i en del ord uttalas dock n och g var för sig.

Och i bingo uttalas ng tillsammans och sedan uttalas ett g efter det.

Alien skrev:För övrigt tänker jag på hur ordet "lugn" uttalas, det gör man väl som "lungn". Därav uttryck på nätet som "de e lungt". Medan "gn" uttalas just som "g+n" i t ex engelskan. Jämför uttalet av Agnes på svenska och engelska.

Ska det inte höras ett svagt g-ljud i franska ord som slutar på "n"? Typ för att lära allmogen att säga "Vive la reine" så fick de säga "Vi vill ha regn"? (Troligen en skröna).

Men regn uttalas ju inte med något g-ljud.

Alien skrev:Och "entré" uttalades "ang-tre". Men det är väl snarare så att vi inte har det nasala n-ljudet så det blir ett slags "ng-ljud" i stället.

Ett n-ljud är väl per definition nasalt. Däremot saknar svenskan de nasalerade vokaler som finns i franskan. I det sistnämnda språket smälter en vokal plus en nasal konsonant (m eller n) ihop till en nasalerad vokal. I brist på sådana nasalljud tar man i svenskan till en vanlig vokal plus ng. Detta syns i stavningar som talang och poäng, av franskans talent resp. point.

Miche skrev:I sängen (m.fl. ord) så uttalas ng tillsammans, i en del ord uttalas dock n och g var för sig.

I de sistnämnda fallen får n samma artikulationsställe som det följande g, d.v.s. n + g assimileras till ng-ljud (ett ljud som saknar egen bokstav i vårt alfabet) + g. Motsvarande gäller förbindelsen nk.

HGJ skrev:

atoms skrev:Det slog mig att det finns ord som känguru, tango och bingo där g-ljudet betonas men vet just inte varför. I andra ord som exempelvis sängen, bängen och poängen hörs inget g-ljud.

Kan det vara för att de förstnämnda är låneord (vet dock inte om bingo är inlånat)?

Ja, det verkar troligt att det beror på att de är lånord. Tidigare uttalades ett g-ljud även i de inhemska orden med ng. (n assimileras här till ng-ljud före g. Genom att g-ljudet i dessa förbindelser sedermera försvann anses ng-ljudet ha uppnått fonematisk status i svenskan.) För resten är även poäng ett lånord.

Bortfallet av g efter ng-ljud har paralleller i fråga om svenskans två övriga nasala konsonanter: m och n. (Före detta g-bortfall är ng-ljudet att betrakta som en allofon av n.) mb blir till mm, och nd blir i viss utsträckning till nn. Exempel: lamb (så kunde man skriva ännu på 1800-talet, och i isländskan och engelskan skriver man så än idag) blir till lamm, och hund blir till hunn. Den senare övergången slog dock aldrig igenom i skriftspråket, vilket torde innebära att uttal som hunn (en kort stunn, iblann etc.) genom skriftens påverkan blir allt ovanligare. Bortfallet av g innebar ingen ändring av stavningen.