Hej jag är ny här på AS forumet.

Jag heter Christina och är 21 år. Jag har inte fått en fastställd diagnos om Asperger än men många tecken tyder på att jag har det. Har länge varit deprimerad (under hela min tonårstid och är fortfarande deprimerad) , har träffat många kuratorer men har aldrig fått någon riktig hjälp. Har gått hos en psykolog nu lite mer än ett år och det är först nu med henne jag känner att jag börjar få lite hjälp iaf. Och det var hon som nämnde Asperger syndrom, jag hade aldrig hört talas om det innan. När jag började läsa mer om det så kände jag ju nästan direkt ”Det här är jag”. För har genom alla dessa år känt att det inte bara kan vara en väldigt långvarig depression. Jag kändes både lättande o jobbigt att få veta, för innan så har jag ju alltid trott och hoppats på att jag någon gång skulle kunna bli ”normal”.

Jag har aldrig haft några riktiga vänner, och har nog alltid haft svårt att skaffa vänner och kontakt med människor. Och mest varit ensam. Så har ju socialfobi, tycker det är väldigt svårt att umgås i grupp, och tycker inte om att vara på platser där det är högljudt och massa folk pratar i mun på varandra. Lider av ständig ångest och får ibland panikångest.
Så den sociala delen är det jobbigaste för mig. Har många fler punkter inom AS som stämmer in på mig ochså.

Just nu känner jag mig förtvivlad hur jag ska kunna lära mig leva med den här sjukdomen eller handikappet eller vad man ska säga. Känns som jag inte orkar kämpa längre. Att jag inte har tillräckligt med uthållighet för det.

Hur kände ni när ni fick veta att ni har AS eller fick en diagnos? Går det att lära sig leva med AS, och hur lång tid tog det för er isåfall?

Tacksam för tips.

Det enda som händer, när du får reda på bakgrunden för dina problem, är ju att du vet mer om problemen vilket kan hjälpa dig att slippa handikappen.
Du är ju fortfarande samma person och alla saker som du tycker känns jobbigt att leva med behöver ju inte vara pga AS utan kan vara pga depressionen.

edit: välkommen hit förresten..

PoisonGirl skrev:Hur kände ni när ni fick veta att ni har AS eller fick en diagnos? Går det att lära sig leva med AS, och hur lång tid tog det för er isåfall?

Tja, Asperger är ju ingenting du "får" bara för du gör en utredning.
Har du AS så har du ju redan levt med det i 21 år.

Största skillnaden är som Carl säger, du får lättare att förstå dig själv, och därmed även kunna anpassa dig lite bättre till det.
Aspergern försvinner inte om du om du försöker ignorera det heller, bättre att veta att man fungerar lite annorlunda bara.
Du är ingen sämre person om du har AS, snarare tvärtom, det är inte bara nackdelar med det, i många saker tycker jag aspergare fungerar "bättre" än andra.

Jag passar också på att hälsa dig välkommen hit.

Hej och välkommen!

För mig blev diagnosen en chock och det tog flera år innan jag accepterat den. Men det beror på att jag fick min diagnos i mogna år, och att arbetsgivaren (där jag jobbat i över 20 år) samtidigt odugligförklarade och avpolletterade mig.

Läs gärna denna tråd: http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html

Hej och välkommen, säger också jag!

I just Örnsköldsvik känner jag andra aspergare du skulle kunna få kontakt med, i lokalavdelningen där av vår lilla förening vi är några aspergare som har dragit igång. Jag ska tipsa kontaktpersonen där om den här tråden...

Välkommen till forumet!

Själv fick jag diagnosen efter flera år av att köra ner hälarna i marken och streta emot. (Jag tyckte att det skulle bli för mycket stress med att göra en utredning under gymnasietiden... som om det inte var minst lika mycket stress på universitetet... )

För mig så innebar diagnosen att jag fick en slags extra energi i min kamp om att förstå mig själv och lära mig att "anpassa" mina problem så att jag i framtiden (förhoppningsvis) kommer att kunna leva ett relativt problemfritt liv (i.e. fast jobb, bostad etc.) jag är själv 80-talist så det känns väldigt ljust just nu! ^^

Och som någon annan sade, har du Asperger så har du haft det hela ditt liv. Det är ingenting du behöver "lära dig att leva med" eftersom det alltid har varit en del av dig. Däremot så kan det kännas lättare att hitta nya strategier att tackla problemen i vardagen när du har papper på det. ^^
Dessutom är det en funktionsnedsättning och absolut inte en sjukdom.

Välkommen PoisonGirl!

För mig var det bara en lättnad eftersom jag själv misstänkt att jag hade AS och var glad att få en förklaring till att jag alltid varit udda. Inte för att jag hade velat vara oudda men alltid kul att veta att det finns fler som också har liknande svårigheter, talanger och div avigheter när det gäller t ex mat, sömn, koncentration, specialintressen, ork, känslighet för sinnesintryck mm.

Kan inflika att Zombie och sedan Inger runt 12 sekunder senare var de två första människor som jag visste var AS-människor som jag träffade och jag noterade att den där känslan av att personen jag pratar med har en attackinstinkt den fanns över huvud taget inte hos varken inger eller zombie.
Tycker den instinkten finns hos en hel del människor även om den säkert inte är illa menad eller kanske inte ens medveten.
Möjligt att jag missförstår något i hur NT pratar men så upplevs det lätt av mig iaf.

Ingen människa är nog perfekt men det var mycket trevligt när jag kom in i ett rum med människor som man kunde prata allt möjligt med utan att man blev ansedd som något konstigt.

Numera kan jag hantera när folk tycker man är konstig men det är mycket roligare när ingen tycker man är dum i huvudet för att man tycker en viss sak eller gillar något speciellt.

Man träffar dem även utanför AS-kretsar men inte i samma koncentration på en o samma gång.

Välkommen GiftFlicka!

Även jag fick diagnosen i s.k. "mogna" år. Mig räddade det livet på, på ena sättet eller andra: för första gången fick jag en grund för att förstå och ens respektera mig själv, och kunskaper nödvändiga för att skaffa livsrutiner som passade mig i stället för att fortsätta göra våld på mig själv genom att försöka passa in i de _normala_.
Hur det sedan går är en annan sak, mycket har hunnit förstöras i all oförståelse och misshandel.

Men du står bara i början av vuxenlivet och har säkert ett utmärkt utgångsläge, vare sig det är AS eller något annat du behöver förstå dig själv med.

Varmt och hjärtligt välkommen ska du vara!

Hejj!

Välkommen PoisonGirl!

Hälsningar

Lilla Gumman

Välkommen hit. För mig började problemen först efter att jag fått min diagnos konstigt nog. Är dessutom i samma ålder som dig även jag åttiotalist född 86. Fick för övrigt diagnosen när jag var 16 år...
Jag trodde att livet var förstört och att jag skulle tvångsomhändertas och placeras på vårdhem. Allvarligt talat. Måste tacka mina föräldrar för att de vägrat särbehandla mig och varit tuffa emellanåt. Tror att jag mycket tack vare detta kan upplevas som normal fast lite speciell. Är väl kabnske fortfarande lite bitter men börjar sakteliga komma över bitterheten då jag insett att min diagnos inte på något sätt ska få begränsa mitt liv eller beröva mig från möjligheter som andra normala människor har. Tex universitetsutbildning, eget hem, egen ekonomi, jobb, familj och barn.

Hej även till alla andra är hyfsat ny här, har varit medlem i ca 2 dagar nu.

Undrar om det är det intrycket man brukar få eller som är lätt att få (även efter den första chocken) när man diagnosticeras med Asperger i ungdomen: att nu blir det hejdå till utbildning, familj, sysselsättning efter kvalifikationer, eget liv och så vidare. Och var felet i så fall ligger. Knappast hos diagnosoffret iallafall.

Eller om det ens är något "fel", med tanke på allt förtvivlade människor regelbundet skriver här på forumet - utan det kanske är ett sådant liv myndigheterna håller på att inrätta åt oss som normal rutin även där de inte ser eller fabricerar ytterligare problem?

Även om jag nu inte var helt beredd på en Aspbergerdiagnos när jag startade min utredning i januari i år utan hade gjort en egenanmälan då jag misstänkte ADHD så känns diagnosen mest som en lättnad idag. Äntligen efter 42 års levnad fattar jag varför jag reagerar si eller så. Men jag kommer inte att låta diagnosen bestämma hur jag ska leva mitt liv. Vill jobba och lär fortsätta med det även om jag nu har en diagnos tex. Men nu kanske jag kan hitta ett litet mer anpassat jobb än de jag hitills har haft då jag jobbat inom ett par av de värsta områderna inom socialsvängen och de kanske inte är det mest lämpliga för en med Aspberger.

Nano skrev: "Kan inflika att Zombie och sedan Inger runt 12 sekunder senare var de två första människor som jag visste var AS-människor som jag träffade och jag noterade att den där känslan av att personen jag pratar med har en attackinstinkt den fanns över huvud taget inte hos varken inger eller zombie.
Tycker den instinkten finns hos en hel del människor även om den säkert inte är illa menad eller kanske inte ens medveten.
Möjligt att jag missförstår något i hur NT pratar men så upplevs det lätt av mig iafall."

Ville bara flika in, gud, vad skönt att höra att det finns fler som känner såhär. Jag har alltid kännt så och trott jag var ensam om det.

Välkommen!

Hur kände ni när ni fick veta att ni har AS eller fick en diagnos? Går det att lära sig leva med AS, och hur lång tid tog det för er isåfall?

Jag kände inte speciellt mycket. Min frågeställning var i princip: Så här är jag, är detta förenligt med en Aspergerdiagnos? Utredaren ansåg att det var det, så jag fick diagnos. Ingenting har förändrats utan jag är som jag brukade vara och det finns ingenting som är annorlunda eller som gör det lättare för mig att handskas med sig själv eller tillvaron omkring mig. Det har gått ett drygt år och den initiala förhoppningen om eventuell förändring har lagt sig då det visat sig att ingen förändring kommer. Status Quo.

För mig har det ändrats en hel del, jag har blivit lugnare och kunnat sluta försöka härma folk o försöka vara normal, efter det har folk upfattat mig som mer normal har jag fått för mig, vet inte om det är så iofs.

Så har jag fått höra att den extrema varianten av en asperger-människa är någon som är nobelpristagare men inte kan knyta skorna.

Antar att det är det där med att man verkar ha utrustats med funktioner för annat än i första hand social förmåga, tex extremt intresse för något där man självständigt kan formulera nya saker, tydligen kan inte alla det.
Eller de kan, men inte på samma områden.

Personligen skulle inte jag se nya sätt att göra saker socialt som något direkt användbart eller nyttigt för det mesta.
Men kommer en ny krets med 0.4% bättre prestanda än föregångaren så blir jag genast intresserad, ofast är det snarare 40% iga förbätringar.

sanny skrev:Nano skrev: "Kan inflika att Zombie och sedan Inger runt 12 sekunder senare var de två första människor som jag visste var AS-människor som jag träffade och jag noterade att den där känslan av att personen jag pratar med har en attackinstinkt den fanns över huvud taget inte hos varken inger eller zombie.
Tycker den instinkten finns hos en hel del människor även om den säkert inte är illa menad eller kanske inte ens medveten.
Möjligt att jag missförstår något i hur NT pratar men så upplevs det lätt av mig iafall."

Ville bara flika in, gud, vad skönt att höra att det finns fler som känner såhär. Jag har alltid kännt så och trott jag var ensam om det.

nano gav också mig ord på något jag själv har märkt (som när- eller frånvarande hos andra - om mig själv ingen åsikt!) men inte haft ord eller begrepp på. Inte tänkt färdigt, men där är något...

Ritkigt välkommen hit ska du vara, PoisonGirl!

nano: Jag känner igen mig i det där med "attackinstinkten" hos många människor. Det är riktigt läskigt och gör att det blir svårt att slappna av i dessa människors sällskap.

Välkommen PoisonGirl!
Först skämdes jag när jag fick min AS diagnos men efter ett tag släppte det och nu bryr jag mig inte alls och har inga problem med att berätta för folk att jag har det heller (även om jag inte gör det). Jag rekommenderar dig att försöka få igång en utredning så du får din diagnos på "papper" (om det är som du tror). Det kan hjälpa dig mycket både ekonomiskt och med kontakter med psykologer, praktiker osv.
Lycka till!