Hej!

Jag är en kille på 21 år som precis nyligen fått diagnosen Asperger. Det var mitt eget initiativ att gå igenom hela processen med utredningar och grejer och jag hade faktiskt haft Asperger i tankarna redan från början.

Och nu det konstiga... När läkaren sa att mina symtom och mina tester stämde överens med Asperger fick jag en obehaglig känsla. Jag blev arg och frustrerad, samtidigt som jag redan innan hade haft Asperger i tankarna... Jag förstår liksom inte varför jag fick den reaktionen, jag hade ju nästan räknat med vad det skulle visa... Men på något sätt ville jag väl helst att alla tester osv inte skulle visa något. "För jag ville ju vara normal" Jag vet inte om det är en vanlig reaktion och det är därför jag vänder mig hit och till er.

Just nu några dagar efter beskedet snurrar tankarna i huvudet och jag har blivit väldigt nedstämd. Det är tankar på både det ena och det andra. Kan de vara 100% säkra? Har de gjort rätt? Måste jag bete mig på ett visst sätt nu? || Jag känner mig liksom inte som mig själv just nu. jag har tittat på en del filmer också och grejen är att jag inte känner igen mig... Känner mig så annorlunda nu och jag som trodde det skulle bli bättre... Men det är väl kanske så att det tar tid att ta in? Och samtidigt förstår jag inte varför jag känner såhär? Är det vanligt att ifrågasätta och bör jag göra det? För jag känner att jag vill veta precis varenda detalj i utredningen, så att jag också kan vara Helt säker. Förstår ni?

Vet heller inte om det är en korrekt handling att skriva det här inlägget, utan borde istället vända mig till min läkare(vilket jag ska i veckan). Men jag kände att jag kanske behövde få gehör från andra som har asperger och har varit i precis den situation jag är i just nu.

Så tack för att ni tar er tid att läsa detta

thebam skrev:Måste jag bete mig på ett visst sätt nu?

Jag brukar se min asperger diagnos som en anledning till att jag inte ska behöva bete mig på ett visst sätt. För innan jag fick den så ville jag vara "normal" men efter diagnosen så kände jag att Nä jag behöver inte låtsas vara normal. Jag får vara mig själv för jag har en anledning till att jag är såhär, så jag behöver inte vara som alla andra.
Det känns mycket bättre när man tänker på det viset.

Välkommen i vår hemliga ohemliga klubb!

Håller med Lyysan, skönt att slippa låtsas vara normal! Jag fick dock en depression efter mina diagnoser (fick ADHD på köpet, schizoaffektiv senare). Detta har dock gått över och jag är nu glad över diagnosen (att få svart på vill att jag inte bara är en rebell som låtsas vara onormal)...

thebam skrev:nedstämd. Det är tankar på både det ena och det andra. Kan de vara 100% säkra? Har de gjort rätt? Måste jag bete mig på ett visst sätt nu? || Jag känner mig liksom inte som mig själv just nu. jag har tittat på en del filmer också och grejen är att jag inte känner igen mig... Känner mig så annorlunda nu och jag som trodde det skulle bli bättre... Men det är väl kanske så att det tar tid att ta in? Och samtidigt förstår jag inte varför jag känner såhär? Är det vanligt att ifrågasätta och bör jag göra det? För jag känner att jag vill veta precis varenda detalj i utredningen, så att jag också kan vara Helt säker. Förstår ni?

Jag kände mig som du i början, jag undrade om dom hade gjort rätt och jag började jämföra mig med andra personer som har AS, till exempel i filmer och böcker.
Jag gjorde allt för att motbevisa att jag hade AS, jag ville ju vara "normal".
För mig tog det lång tid innan jag accepterade att jag har AS, även fast det var relativt självklart.

Man behöver inte göra en stor grej av det, man behöver inte bete sig annorlunda eller på ett speciellt sätt. Håll i åtanke att alla med AS är olika med olika egenskaper, styrkor och svagheter. Att jämföra sig med andra är inte en bra idé i slutändan.
Du är den du är, med eller utan diagnos på papper.
Se pappret som ett intyg om du så vill på att du kan få mer stöd och hjälp med saker du tycker är jobbiga, OM du vill, man måste inte!

Du kan få reda på alla detaljer i din utredning.
Du kan be att få utredningen utskriven och sedan kan du även gå igenom den med din läkare.

-Välkommen hit och var inte rädd för att ställa frågor!

Alla här har gått igenom samma sak och vet att det är mycket tankar som far genom skann när man är dydiagnosticerad.

För mig tog det flera år att ta in, bearbeta, acceptera och slutligen gilla.

Vi bor hemma i källaren tills vi är 45, och pluggar tågtidtabeller eller lär oss almanackan baklänges, just kidding, vi är nog fan mer normal än många "normala" ibland, kom bara ihåg att det inte är ditt fel att du är som du vart, annars faller man bara djupare ner i självförebråelser, taskig själkänsla och depression, så hej och välkommen...

Jag upplevde det alltid förr som att hela mitt problem egentligen var att jag var lat och även till synes omöjlig att förstå för andra så jag förväntade mig mest något som inte skulle stämma alls eller att bli avslöjad som en lat jävel som borde skärpa till mig.

Istället fick jag höra något som samtidigt som det satte mig i ett tveksamt fack också tillät mig vara mer av vad jag var vilket kändes mycket underligt och tidvis fel. Det var ju mest meningen att jag skulle inse hur landet låg men nu behövde jag tydligen inte det. Jag var som ett stort frågetecken ett tag.

Det finns o läsa lite här o var på nätet om olika stadier man går igenom när man får en diagnos. Förnekelse, ilska, sorg och acceptans. I slutändan inser de flesta av oss att i princip alla våra problem består liksom dem vi är. Lika lite som en namnskylt på bröstet gör oss till andra människor gör en diagnos det. Vi har bara fått ett större vokabulär och fler möjligheter att navigera ute i samhället med den hjälp vi kan få pga. det. Sedan kan vi givetvis bli dömda också men det är de flesta av oss redan bekanta med utan en diagnos.

Det finns tyvärr ingen varm gemenskap som man bara magiskt ramlar in i för att man fått diagnos. Att vara social kommer fortsätta vara problematiskt och det kommer fortsätta existera mängder av puckon, aspergare så väl som andra - om det är ens tidigare uppfattning.

Det bästa med att få diagnos var att jag fick diagnoskriterier, och när jag kom på att försöka läsa dem "baklänges" så började jag plötsligt förstå hur andra människor fungerar och varför de är så konstiga.

Hej!

Tack för alla underbara svar! Känns lite bättre nu efter att ha fått höra hur andra tänker. Vet inte direkt om jag mår bättre för tillfället, känner mig så arg och frustrerad bara. Känner inte direkt igen mig i symtomen heller - jag kan träffa nya människor utan att tycka det är jobbigt, jag kan gå och handla själv och jag Kan se hur andra människor mår - om de är glada, ledsna eller arga. Men alla med AS kanske inte uppfyller just de symtomen heller?

Jag kan dock känna igen mig sen skolålder och för mer än 4 år sedan, de senaste åren har jag haft samtalskontakt + medicin, så kan väl vara så att jag redan bearbetat mina svårigheter och inte nu har lika stora problem. Jag skulle dock inte gå ut på tex. krogen själv, men vem skulle det?

Ne, jag är väldigt skeptisk och ifrågasättande. Hoppas fasen det blir bättre och att jag bara är inne i någon "fas" just nu..

Kan de göra fel i en sån utredning förresten? De kan omöjligt vara 100% säkra, vilket man inte kan vara med något i livet.

Allt nedan är bara förslag, så som jag ser på det. Upp till dig att avgöra hur mycket som verkar strunt – men jag hoppas något av det hjälper!

Diagnoser är aldrig exakta, i och med att de är uppfunna av människor och handlar om det som är socialt. Det som är socialt är aldrig exakt. Bara naturen kan vara exakt, t.ex. kan vatten bara vara H2O och inget annat. Därför kan inte AS vara något exakt heller. AS är säkert delvis biologiskt, men själva diagnosen är framför allt en etikett för att särskilja det som betraktas som avvikande från det som betraktas som "normalt". Men vad vi ofta glömmer är att "normalt" förändras geografiskt mellan olika länder (och län?) och historiskt, över tid.

Ett sätt att se diagnosen är att samhället behöver den mer än Du behöver den. Som Lyysa sa, nu behöver du inte försöka spela "normal" längre, utan får friheten att va dig själv. De som är "normala" och inte har en diagnos, måste ju motivera de gångerna de råkar hamna utanför normalitetsramen. Ett exempel på det här hörde jag nyligen på radio om kvinnor med PMS. PMS-diagnosen har uppfunnits för att förklara när kvinnor blir arga, för "normala" kvinnor ska inte vara arga. De ska vara lugna, omsorgsfulla och vårdande. Men sätter man en diagnos på ilskan och förklarar det medicinskt kan den accepteras. Sen finns det lite biologi inblandat också, men det är en annan sak.

I den bästa av världar hade man inte behövt någon diagnos för få vara sig själv och bli accepterad. Men det är som det är...

Frustrationen och ilskan över AS-diagnos kan ha att göra med att den rubbar din identitet. Det som visas på film och i populärkultur ger en viss bild av hur AS-personer "är", inte sällan stereotyper som man gör sig lustig över. Det stämmer inte in på hur varje individ med AS verkligen är – unik, precis som alla andra. När man inte känner igen sig i stereotyperna eller allt i diagnosen bidrar det till en inre konflikt om vem man är egentligen. Man känner sig inte försonad med vad diagnosen betyder för en, vad man tycker att den står för. Men det kan vara möjligt att man med tiden jobbar upp en speciell "AS-identitet", precis som man har en identitet som man/kvinna, son/dotter/förälder/, bror/syster, svensk, snickare och hiphopare. Men det är lika möjligt att man inte gör det. Ingen är något av allt det här på samma sätt, även om vi gärna vill föreställa oss det.

För övrigt många kloka röster här – lyssna på dem!

Kvasir skrev:Det bästa med att få diagnos var att jag fick diagnoskriterier, och när jag kom på att försöka läsa dem "baklänges" så började jag plötsligt förstå hur andra människor fungerar och varför de är så konstiga.

Jag tycker att det verkar vara ett smart sätt att tänka. Du får gärna beskriva mer om vad du kom fram till, då blir det kanske lättare för mig att förstå hur mina anhöriga med Asperger uppfattar mig.