Hej!
Ska försöka förklara min situation så bra som möjligt.

Jag är ett halvår bort från 30 år. Jag har hela tiden levt på aktivitetsersättning. Jag vet inte om det har varit bra för mig. Det är inte svart eller vitt. Jag tror inte att det bara har varit dåligt för mig, men jag tror inte att det har varit 100 % bra för mig att leva på aktivitetsersättning heller. För mig har aktivitetsersättningen varit en inkörsport till passivt leverne. Jag vet att man är ansvarig över sitt liv, men till mitt försvar har jag inte mått bra(självmordstankar), samt jag har haft ÖPT(en längre tid), och haft förvaltare(inte längre). Jag önskar att jag kunde ha etablerat mig på arbetsmarknaden tidigare, men det har jag passiveten från aktiversättningen förhindrat. Återigen, jag vet att man har ett eget ansvar, men jag har som sagt inte mått bra, med bland självmordstankar och förvaltare.

Jag har sökt flera olika utbildningar till hösten. Och har kommit in på en. Frågan är om jag gör rätt att jag inte söker sjukersättning. För vad kan hända om jag söker sjukersättning? Och vad kan hända om jag inte söker sjukersättning? Tänk om jag inte klarar av studierna? Då är jag f*cked. För vem skulle vilja anställa mig? Jag är livrädd för att bli hemlös. Men samtidigt är jag väldigt motig till att söka sjukersättning. Det känns som et misslyckande. Och jag har redan misslyckats med allt här i livet. Kortfattat, så är jag livrädd när aktivitetsersättningen går ut...
Jag är så livrädd att jag funderar på självmord.

Hej!

Om du skulle hamna mellan stolarna kan du ha rätt till sjukpenning i särskilda fall.

Jag skickar med en länk till FK och hoppas att den hjälper dig att lugna ner din oro.

https://www.forsakringskassan.se/privat ... kilda-fall

Gunshoot skrev:Hej!
Ska försöka förklara min situation så bra som möjligt.

Jag är ett halvår bort från 30 år. Jag har hela tiden levt på aktivitetsersättning. Jag vet inte om det har varit bra för mig. Det är inte svart eller vitt. Jag tror inte att det bara har varit dåligt för mig, men jag tror inte att det har varit 100 % bra för mig att leva på aktivitetsersättning heller. För mig har aktivitetsersättningen varit en inkörsport till passivt leverne. Jag vet att man är ansvarig över sitt liv, men till mitt försvar har jag inte mått bra(självmordstankar), samt jag har haft ÖPT(en längre tid), och haft förvaltare(inte längre). Jag önskar att jag kunde ha etablerat mig på arbetsmarknaden tidigare, men det har jag passiveten från aktiversättningen förhindrat. Återigen, jag vet att man har ett eget ansvar, men jag har som sagt inte mått bra, med bland självmordstankar och förvaltare.

Jag har sökt flera olika utbildningar till hösten. Och har kommit in på en. Frågan är om jag gör rätt att jag inte söker sjukersättning. För vad kan hända om jag söker sjukersättning? Och vad kan hända om jag inte söker sjukersättning? Tänk om jag inte klarar av studierna? Då är jag f*cked. För vem skulle vilja anställa mig? Jag är livrädd för att bli hemlös. Men samtidigt är jag väldigt motig till att söka sjukersättning. Det känns som et misslyckande. Och jag har redan misslyckats med allt här i livet. Kortfattat, så är jag livrädd när aktivitetsersättningen går ut...
Jag är så livrädd att jag funderar på självmord.

Hej!
Vilken jobbig situation. Om jag är rätt informerad kan man få aktivitetsersättning till dess man är 30 år gammal, därefter behöver man ansöka om sjukersättning om man anses inte kunna arbeta? Tidigare kallad för, eller var en sorts förtidspension. Har jag rätt? Förstår att det är svårt och jobbigt att behöva bestämma om man anser sig kunna jobba eller inte.

Men du kanske egentligen mer funderade på vad som kan hända mellan aktivitetsersättning och sjukersättning. Att det blir ett uppehåll.

För övrigt tror jag att det är bra att jobba om man kan, efter sina förutsättningar. Mycket av de svårigheter jag själv haft pga asperger, socialt osv, har jag lärt mig att fungera när jag varit i arbete. Även om jag trodde det skulle vara svårt, lärde jag mig. Jag kanske inte är gulligaste på jobbet? Kanske jag är "flummigast på jobbet" enligt vissa kollegor, men tycker om dem ändå oftast.

Detta kanske inte alls gav någonting, det jag skrev. Men jag känner i alla fall igen mig lite. Slumpen löste en del saker för mig tror jag.

Hoppas det går bra för dig, självmord är inte ett bra alternativ. Glöm det, snälla! Man kan missa så mycket som ändå är värt någonting tänker jag.