otroligt sociala

Det förvånar mig verkligen att ni är så aktiva och sociala.
Och glädjer mig!
Själv blir jag lätt trött i sociala samanhang.
Jag vill jättegärna umgås! Och gör mig bilder om hur mysigt det är! Men ofta når det bara dit..
Men jag har hela livet haft jobb tillsammans med människor. Men sedan knappast orka tänka eller röra mig efter jobbet.

I kväll är det ju verkligen en speciell kväll!
Hoppas det blir ett fint väder.

m.v.h. Yv

Vad är det som gör att du drar slutsatsen att alla här är "så otroligt sociala"??
Det tror jag knappast...

Själv blir jag precis som du trött av sociala tillställningar men numera bryr jag mig liksom inte längre om sånt heller.
Har ju faktiskt inget intresse av det och får inget ut av det. Oftast.
Jag har bara fixat kortare perioder av sociala jobb sas. Sen har jag bränt ut mig. Idag inser jag att det inte fungerar utan att jag måste anpassa jobb och liv efter vad jag behöver och klarar.
När jag jobbade som vanligt var jag en trasa när arbetspasset var slut.
Orkade ingenting efter det!
Tror du att du är den enda med AS som har det så eller?
Skulle säga att så är det för alla med AS, det är ju liksom det som är grejen... Och många fixar inte ens av att försöka klara av ett vanligt jobb och liv.

Nej nej.
Slutsatsen drog jag i det fallet av att 40 personer skall träffas och gå på restautant idag..
Jag har inte skrivit alla..någonstans

Själv tycker jag om människor. Jag VILL vara social.

Och jag tror definitivt inte,jag är den enda som har det så

Själv slipper jag träffa så mycket folk senaste var för en månad sedan. men idag skall jag ge mig ut på ett socialt äventyr, skall paddla kajak med övernattning i tält, tillsammans med flera andra friluftsmänniskor.
Friluftsmänniskor har ofta en ganska vettig syn på livet.
Hoppas bara jag inte får stora skälvan och ångrar mig. Hjärnan tar liksom ledigt när jag skall umgås med andra, om den inte hitta något trivialt att pladdra om.
Det brukar funka oftast lite bättre när jag är ute i naturen.

Några här på forumet verkar ses flera gånger i veckan. Det verkar kul

Jag gillar att träffa folk men jag kommer va som en Zombie imorgon när jag kommer hem.

lasseivägen skrev:Själv slipper jag träffa så mycket folk senaste var för en månad sedan. men idag skall jag ge mig ut på ett socialt äventyr, skall paddla kajak med övernattning i tält, tillsammans med flera andra friluftsmänniskor.
Friluftsmänniskor har ofta en ganska vettig syn på livet.
Hoppas bara jag inte får stora skälvan och ångrar mig. Hjärnan tar liksom ledigt när jag skall umgås med andra, om den inte hitta något trivialt att pladdra om.
Det brukar funka oftast lite bättre när jag är ute i naturen.

Ha en härlig tur då!
Med både paddel och pladder

Det är nog lite skillnad i och med att personerna på mötet inte har de socialt implicita kraven som NT har. Dessutom är det ofta likasinnade. Det lär inte göra deltagarna lika trötta som annars. Sen är det väl spännanande.

plåtmonster skrev:Sen är det väl spännanande.

Många träffar är precis lagom tråkiga för att man ska orka med, det händer att det pratas om ett specialintresse som egentligen är totalt ointressant men som ändå väcker ens nyfikenhet, det pratas om ditt och datt och det är helt ok att bara lyssna utan att säga ett ord eller plötsligt lämna samtalet, sånt som NT's tycker är fruktansvärt oförskämt!

plåtmonster skrev:Det är nog lite skillnad i och med att personerna på mötet inte har de socialt implicita kraven som NT har. Dessutom är det ofta likasinnade. Det lär inte göra deltagarna lika trötta som annars. Sen är det väl spännanande.

Miche skrev:det händer att det pratas om ett specialintresse som egentligen är totalt ointressant men som ändå väcker ens nyfikenhet, det pratas om ditt och datt och det är helt ok att bara lyssna utan att säga ett ord eller plötsligt lämna samtalet, sånt som NT's tycker är fruktansvärt oförskämt!

Det här ovan sammanfattar rätt bra varför det är ok att gå på aspergerträff.

Vi hade en hemma hos mej. Jag hade ordnat med tupplursrum för den som så behövde. Allt är mycket mer avslappnat, vill någon sitta i ett hörn och läsa så är det helt OK.

Någon dag lär jag väl våga också. Vore skönt att kunna slappna av bland människor, om det är som ni säger.

Jag gillar att träffa folk och så, MEN jag måste verkligen ha min egentid för att fungera som människa. Att umgås med människor konstant för många timmar i sträck fixar jag inte. Det har hänt att jag har varit social (med undantag av tiden då jag har sovit, varit på toa osv.) ett par dagar och sedan fått ångest och varit trött i efterhand (nästan lite bakfyllekänsla) och jag vet idag att det beror på att jag då har fått för lite egentid.

weasley skrev:Det här ovan sammanfattar rätt bra varför det är ok att gå på aspergerträff.

Vi hade en hemma hos mej. Jag hade ordnat med tupplursrum för den som så behövde. Allt är mycket mer avslappnat, vill någon sitta i ett hörn och läsa så är det helt OK.

Det här ovan sammanfattar rätt bra varför jag verkligen skulle vilja kunna/orka/våga gå på olika aspergerträffar, för det låter ju som rena utopin i mina öron!

Nu är det som det är med mina möjligheter,ork och mod, men jag känner tyvärr även ett hinder i form av att jag inte anser mig vara "värdig" att deltaga, eftersom jag saknar diagnos inom autismspektrumet.
Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn, så rent intellektuellt fattar jag att jag troligtvis är lika välkommen till träffen/träffarna med vilken diagnos jag än har (eller inte) i journalen min, men att tala till mitt "överjag" är som att tala till en vägg ibland det ...

Jaja, någon gång ska jag väl kunna få möjligheten att träffa "likasinnade" på ett angenämt sätt, så den karamellen får jag suga på.
Tills vidare kan jag ju glädja mig åt detta forum och att få ta del av att flera av dess medlemmar just träffar "likasinnade" under angenäma former, tack för det!

Vi brukar inte ha något direkt krav på diagnos, det räcker bra att man känner att man fungerar lika 'avigt' som oss andra.

Miche skrev:Vi brukar inte ha något direkt krav på diagnos, det räcker bra att man känner att man fungerar lika 'avigt' som oss andra.

Om det där var till mig, så är det just denna "avighet" som jag känner igen mig i, och därmed gör att jag känner mig hemma här på forumet.

Se´n kan man ju fundera på om detta bör betecknas som "avigt", för vad ska man då kalla det som sker runt om i världen...dessa skeenden är väl minst sagt "aviga"?

Tack för orden, Miche!

Nja, är nog som sagt för att de känner att de är likasinnade på sådana träffar och känner att de kan prata om sina specialintressen. Själv kan jag tycka om att vara bland andra om vi diskuterar något intressant, men helst inte för länge, för det känns ensamt. Vardagsprat funkar nästan inte alls, för det finns ingen "mening" med det. Skulle inte se mig som särskilt social.

Att vara social via internet är inte samma sak som att vara social i verkligheten. Är på något sätt enklare.

Bali skrev:Nu är det som det är med mina möjligheter,ork och mod, men jag känner tyvärr även ett hinder i form av att jag inte anser mig vara "värdig" att deltaga, eftersom jag saknar diagnos inom autismspektrumet.

Det är flera som inte har diagnos. En del har självdiagnosticerat sej och av dem har en del sedan fått det på papper.

Så ta ett snack med ditt överjag. Du är lika välkommen som alla andra - det är tydligt eftersom du gillar tanken på ett tupplursrum eller att sitta i ett hörn och läsa. För stackars socialt beroende personer skulle ju sådana fullt praktiska saker vara en hädelse.

Håller med Yv Ericsson. Jag tycker också många här verkar väldigt sociala. Många har flera vänner, familj, jobb där det funkar bra med arbetskamrater osv. Själv är jag sjukt osocial och blir väldigt trött när jag tvingas vara social.

Peace skrev:Håller med Yv Ericsson. Jag tycker också många här verkar väldigt sociala. Många har flera vänner, familj, jobb där det funkar bra med arbetskamrater osv. Själv är jag sjukt osocial och blir väldigt trött när jag tvingas vara social.

Jag har ingen vän alls.
Men lider inte av det.
Jag har sambo och barn men då har sambon med stor sannolikhet själv AS...
Barnen är det enda "umgänge" vi har.
Jag har inget jobb pga olika orsaker men bl a det sociala. Sambon har ett jobb som inte kräver särskilt mycket sociala krav.
För mig har det blivit lättare med allt ju äldre jag blivit och ffa sen jag fick venlafaxin och sen jag fick barn.
Nu ingår jag i ett sammanhang, har en identitet som mamma och möts iaf med viss respekt för det...

Hur gammal är du?

KalleKus skrev:

Peace skrev:Håller med Yv Ericsson. Jag tycker också många här verkar väldigt sociala. Många har flera vänner, familj, jobb där det funkar bra med arbetskamrater osv. Själv är jag sjukt osocial och blir väldigt trött när jag tvingas vara social.

Jag har ingen vän alls.
Men lider inte av det.
Jag har sambo och barn men då har sambon med stor sannolikhet själv AS...
Barnen är det enda "umgänge" vi har.
Jag har inget jobb pga olika orsaker men bl a det sociala. Sambon har ett jobb som inte kräver särskilt mycket sociala krav.
För mig har det blivit lättare med allt ju äldre jag blivit och ffa sen jag fick venlafaxin och sen jag fick barn.
Nu ingår jag i ett sammanhang, har en identitet som mamma och möts iaf med viss respekt för det...

Hur gammal är du?

Oj! nu får vi hjälpas åt att svara på allt.
Jag uppfattar att det borde finnas direkttrådar till de olika svaren på tråden.
Det rör ihop sig totalt.

Jag har två söner. 20 och 23 år. den ena bor hemma hos mig. Han vill helst att jag bara är en "vanlig mamma".
Den 23 åriga. Har jag daglig kontakt med. Ibland fikar eller äter vi och pratar om livet.

Att ha en familj räcker ju liksom. Jag har en. Kompis. Som jag umgås med. Men hon och hennes barn är som en familj.
Sedan har jag bekanta som jag gillar mer eller mindre.

Jag är 55år. Om det var mig du menade.

Men min mamma sa alltid att jag stannade i utvecklingen vid 14 år.
Det kanske ligger något i det.
Jag har svårt att umgås med de vuxna NT:s.
Eller umgås inte med dem helt enkelt.

KalleKus skrev:

Peace skrev:Håller med Yv Ericsson. Jag tycker också många här verkar väldigt sociala. Många har flera vänner, familj, jobb där det funkar bra med arbetskamrater osv. Själv är jag sjukt osocial och blir väldigt trött när jag tvingas vara social.

Jag har ingen vän alls.
Men lider inte av det.
Jag har sambo och barn men då har sambon med stor sannolikhet själv AS...
Barnen är det enda "umgänge" vi har.
Jag har inget jobb pga olika orsaker men bl a det sociala. Sambon har ett jobb som inte kräver särskilt mycket sociala krav.
För mig har det blivit lättare med allt ju äldre jag blivit och ffa sen jag fick venlafaxin och sen jag fick barn.
Nu ingår jag i ett sammanhang, har en identitet som mamma och möts iaf med viss respekt för det...

Hur gammal är du?

Har heller inga vänner och som du så lider jag inte av det. Att man har en partner tyder dock, enligt mig, på att man är hyfsat social iaf.

Jag är 20.

Det är just det! Att umgås med er på forumet är så överraskande trevligt och lätt! När man normalt blir helt slut och dränerad på energi så slås man av ur annorlunda det är på en forumträff, att umgås blir helt plötsligt trevligt och givande! Vi vet att vi har tillkortakommanden och behöver inte kompensera för det, alla förstår och vet.

På min allra första träff gick träffarrangören undan när hon behövde det, för mig säger det väldigt mycket hur de här träffarna fungerar, det är efter ens egna förmåga, inte efter ngn annans förväntningar.

Pemer har varit den största drivkraften här i Sthlm som gjort att vi vågat och vågar. Tack till honom och till er alla som gör forumet till det det är!

Peace skrev:

KalleKus skrev:

Peace skrev:Håller med Yv Ericsson. Jag tycker också många här verkar väldigt sociala. Många har flera vänner, familj, jobb där det funkar bra med arbetskamrater osv. Själv är jag sjukt osocial och blir väldigt trött när jag tvingas vara social.

Jag har ingen vän alls.
Men lider inte av det.
Jag har sambo och barn men då har sambon med stor sannolikhet själv AS...
Barnen är det enda "umgänge" vi har.
Jag har inget jobb pga olika orsaker men bl a det sociala. Sambon har ett jobb som inte kräver särskilt mycket sociala krav.
För mig har det blivit lättare med allt ju äldre jag blivit och ffa sen jag fick venlafaxin och sen jag fick barn.
Nu ingår jag i ett sammanhang, har en identitet som mamma och möts iaf med viss respekt för det...

Hur gammal är du?

Har heller inga vänner och som du så lider jag inte av det. Att man har en partner tyder dock, enligt mig, på att man är hyfsat social iaf.

Jodå, jag kan vara rätt bra social.
Men det är tack vare venlafaxinet utan tvekan!
Min partner och jag träffades på ett minst sagt konstigt sätt kan jag säga... och hur vi blev tillsammans och har hållt ihop är långt ifrån det vanliga.
Dessutom är han enligt mig defintivt själv något udda, vilket han delvis håller med om men han vill inte ha genomgå ngn utredning eller ha ngn diagnos på det eftersom han har arbete och är nöjd med sitt liv, och detta är ju naturligtvis en stor del i att vi håller ihop. Men vi är oense ofta dock...
Det handlar om vad som är att föredra av två svåra saker, ensamhet eller relation, och att vi faktiskt har barn ihop.