Netikettförslag till frågande besökare:

* Skriv gärna korta stycken med luft emellan så blir inlägget lättare att läsa.

* Tänk på att detta är ett öppet forum som hela världen kan läsa och googla på så att du inte lämnar ut för personliga uppgifter om dig själv, din sambo eller ditt barn.

* Ge gärna någon sorts indikation på att du åtminstone läst. Ett enkelt tack för svaren sitter aldrig fel, men ännu mer uppskattas kanske att får veta hur det gick sen.

Bakgrund:

Sedan 2002 har jag varit på olika svenska och utländska nätforum för personer med AS och andra NPF. Med jämna mellanrum har det då kommit föräldrar eller partner till personer med AS, autism, ADHD etc och ställt frågor. Ofta svåra frågor.

Som vi som har NPF själva gärna svarat på om vi kan, glada att bli tillfrågade och få vår gedigna erfarenhet sedd som den resurs det är, då vi ofta haft liknande problem & egenheter själva och en del av oss även egna bokstavsbarn så att man har dubbel erfarenhet så att säga.

Många anstränger sig verkligen för att ge ett genomtänkt, informativt och välformulerat svar och fortsätter svara ständigt nya frågeställare dag efter dag, år efter år, helt ideellt, trots att det tar mycket tid och energi.

Och jag har aldrig upphört att förvåna mig hur vanligt det är att den som frågat och fått svar a) inte tackar; b) inte kommenterar eller ger feedback på svaren, eller ens ge något tecken på att de läst det som många lagt ner möda på att skriva; c) nästan aldrig kommer tillbaka och berättar hur det gick eller om förslagen var användbara.

Nu är det inte alltid så, men tillräckligt ofta för att åtminstone jag ska börja fundera och undra om dessa anhöriga:

- bara är för stressade
- är ovana att använda internet och bara gör det i absoluta nödfall
- inte gillade råden och feedbacken, men inte vågade säga det
- inte tycker aspergare är värda att tackas eller återkomma till
- bara saknar vanligt normalt hyfs, eller tror att det inte behövs online

Eller om det är något vi gjort fel. Eftersom vi av naturliga skäl har lättare att se saker från autismspektrumpersonens perspektiv så kan det nog lätt bli för mycket när alla staplar liknande åsikter på varandra. Istället för att bara ge positiv emfas åt de första inläggen åt det hållet så kanske det kan kännas som att den frågande får "hela forumet" emot sig för att den har ett icke-autistiskt perspektiv.

Det är inte heller ovanligt att de aspergare som själva har en gammal gås oplockad med sina egna föräldrar, lärare, bup-tanter etc uppfattar den frågande som lika låst vid sitt synsätt (fast den kanske inte alls är det) och passar på att ta i lite extra och inte märker att en underton av mild fientlighet kanske smyger sig med ens synpunkter. Som säkert uppfattas av den frågande även om den är subtil (och ibland är den inte ens subtil). Och så är kommunikationen bruten.

Detta kan dock knappast vara fallet alla gånger eftersom det finns lika många som inte har en gås oplockad med någon, eller som jobbat med dessa känslor och har dem under kontroll, och som bara svarar helt neutralt, vänligt och informativt och av ren hygglighet. Dessa brukar dock inte heller få någon återkoppling eller tack.

Netikettförslag till medlemmar med AS:

* Föreställ dig att det var du som kom till ett forum med icke-aspergare för att ställa en oskyldig fråga, och behandla andra som du själv skulle vilja bli bemött.

* Ta inte i för mycket. Överskölj inte frågeställaren med för mycket information. Tänk på att många liknande inlägg staplade på varandra kan få avskräckande effekt.

* Tänk på att detta är en person du inte känner; det är inte din mamma, ditt ex eller din soc-tant. Passa inte på att ta ut dina egna frustrationer på den här icke-aspergaren. Den som har oteraperade starka känslor p g a sin egen uppväxt bör helst hålla sig borta från sådana trådar om den inte kan hålla dem i styr.

Stående ovationer får du från mig för det här inlägget. Kunde inte hålla med mer, och detta på många många olika punkter. Lysande Inger!!

Överallt i samhället är det jag som måste anpassa mig, försöka förstå andras synsätt etc. Därför hänger jag här där det är aspergare som håller agendan.
Anhöriga och andra får ta seden dit de kommit.
Eller regga sig på ett föräldraforum.

Gissa vem av de båda ovanstående jag håller med?
Oj vilket efterlängtat inlägg!

Håller i stort med KS. De som ställer frågor här ska inte förvänta sig att de får NT-typiska svar och att man ska förväntas tycka synd om NT-föräldrar som inte förstår sig på sina barn. Vill man ha sådana svar kan man ställa sina frågor varsomhelst utom på ett AS-forum.

rdos skrev:Håller i stort med KS. De som ställer frågor här ska inte förvänta sig att de får NT-typiska svar och att man ska förväntas tycka synd om NT-föräldrar som inte förstår sig på sina barn. Vill man ha sådana svar kan man ställa sina frågor varsomhelst utom på ett AS-forum.

NT-typiska svar var det väl ingen som talade om? Läs om, läs bättre!

Tack, a & Z.

KrigarSjäl skrev:Överallt i samhället är det jag som måste anpassa mig, försöka förstå andras synsätt etc. Därför hänger jag här där det är aspergare som håller agendan.
Anhöriga och andra får ta seden dit de kommit.
Eller regga sig på ett föräldraforum.

Men helt seriöst alltså, nu har vi en föräldraavdelning som man tidigare var tvunget att ansöka om särskilt medlemskap i. Av goda orsaker, gissar jag. Tycker det är bra att även vi utan barn kan svara där nu utan att behöva ansöka om särskilt medlemskap, eftersom vi varit unga aspergare själva och vet hur det känns.

Tycker också det är utmärkt att föräldrar och partner utan AS kommer på tanken att man kan fråga oss direkt och få vårt perspektiv på saken. Då känns det väldigt onödigt att skrämma bort dem bara för att somliga inte kan låta bli att passa på att ventilera sin egen gamla frustration.

Jag skulle vilja framlägga förslaget till ledningen att man inför restriktioner för vilka som får skriva i denna avdelning (även om personen ifråga har barn själv) om man tydligt visar eller uttalar att man inte har för avsikt att bemöta frågande med rimlig hänsyn och respekt.

Eftersom sånt omoget beteende faktiskt skadar inte bara oss som grupp utan i förlängningen ev också den ungdom vars framtid kanske hänger på en ömsesidigt respektfull kommunikation med dens föräldrar. Lite för viktigt för att användas som somligas privata terapiform eller agenda-drivande.

KrigarSjäl skrev:Överallt i samhället är det jag som måste anpassa mig, försöka förstå andras synsätt etc. Därför hänger jag här där det är aspergare som håller agendan.
Anhöriga och andra får ta seden dit de kommit.
Eller regga sig på ett föräldraforum.

Vilken sed? Din sed?

Inger som skrev ovanstående lysande inlägg är också medlem och har också AS. Jag som håller med är också medlem och har också AS. So?

Det finns ingen AS-sed, kort sagt, och det har inte heller Inger sagt, som jag ser det i alla fall.

Som jag ser det la Inger fram en önskan om hyfs, insikt och självinsikt, förståelse, acceptans osv, och det gällde lika mycket besökande med eller utan AS som medlemmar, med eller utan AS.

Det är en fullt rimlig önskan som inte kom en dag för tidigt (särskilt i fallet med de som ställer frågor och sen inte säger flasklock tillbaks) och så jäkla nyanserat och snyggt formulerat dessutom.

Det du svarade här känns mer som ett reptilhjärne-svar, där du hugger på Ingers inlägg för att vissa buzzwords är med. Du är väl smartare än så? Och det här är INTE en inlidad förolämpning.

alfapetsmamma skrev:

rdos skrev:Håller i stort med KS. De som ställer frågor här ska inte förvänta sig att de får NT-typiska svar och att man ska förväntas tycka synd om NT-föräldrar som inte förstår sig på sina barn. Vill man ha sådana svar kan man ställa sina frågor varsomhelst utom på ett AS-forum.

NT-typiska svar var det väl ingen som talade om? Läs om, läs bättre!

I det som brukar kallas hyfs och ettikett ingår att man lämnar falska svar för att stötta en person som har problem med sina barn. Jag menar att man inte kan förvänta sig att få sådana här. Då bör man nog vända sig FA eller Autism Speaks, där man kan få hur mycket medlidande som helst för att man inte förstår sitt AS-barn.

Jag anser att föräldrar & andra får vara beredda på att möta aspergares perspektiv & synpunkter här. Jag som vuxit upp i NT-världen vet hur det är att som barn ställas inför "de normalas" krav och vad det kan leda till.
En del krav jag hade på mig var sånt som förväntas av alla barn, sånt som anses "normalt", "trevligt", "stimulerande" mm. men som för mig var direkt skadligt.

Därför är det de perspektiven jag ger till oroliga föräldrar.
Precis som rdos säger förväntas man ibland ge sympatiska nonsenssvar i tröstsyfte, men sånt sysslar jag inte med.

rdos skrev:I det som brukar kallas hyfs och ettikett ingår att man lämnar falska svar för att stötta en person som har problem med sina barn. Jag menar att man inte kan förvänta sig att få sådana här. Då bör man nog vända sig FA eller Autism Speaks, där man kan få hur mycket medlidande som helst för att man inte förstår sitt AS-barn.

Nu kör du med dina vanliga halmgubbar. Att inte svara onödigt aggressivt på vänliga frågor pga egna obearbetade känslor är inte detsamma som att ge falska svar för att ställa sig in. Det finns något däremellan: att ge vänliga men raka svar utan någon dold agenda eller aggressivitet och det tycker jag majoriteten här klarar alldeles utmärkt.

KrigarSjäl skrev:Jag anser att föräldrar & andra får vara beredda på att möta aspergares perspektiv & synpunkter här. Jag som vuxit upp i NT-världen vet hur det är att som barn ställas inför "de normalas" krav och vad det kan leda till.

När du säger det så här så håller jag med. Förövrigt har jag också vuxit upp i NT-världen. Det har vi väl alla?

Men att NT-föräldrar som ställer frågor inte kan räkna med att få höra att alla tycker IBT är toppen hur lite aspig man än är t ex, eller att de får höra att de måste försöka förstå sitt barns perspektiv och att barnet har en rätt att finnas/vara som det är, det är ju inte samma sak som Inger sa ifrån om. Eller hur? I alla fall så tycker inte jag det.

KrigarSjäl skrev:Jag anser att föräldrar & andra får vara beredda på att möta aspergares perspektiv & synpunkter här. Jag som vuxit upp i NT-världen vet hur det är att som barn ställas inför "de normalas" krav och vad det kan leda till.
En del krav jag hade på mig var sånt som förväntas av alla barn, sånt som anses "normalt", "trevligt", "stimulerande" mm. men som för mig var direkt skadligt.

Precis. Och då är det väl utmärkt om några kan framföra detta på ett icke-aggressivt sätt som i bästa fall eventuellt kan ge föräldern ifråga en chans att se saken ur vårt perspektiv också? Det kan andra göra åt dig, om du inte klarar att göra det på ett tillgäckligt icke-konfrontativt sätt. Vill du barta averagera dig föreslår jag att du gör det någon annanstans.

KrigarSjäl skrev:Därför är det de perspektiven jag ger till oroliga föräldrar.
Precis som rdos säger förväntas man ibland ge sympatiska nonsenssvar i tröstsyfte, men sånt sysslar jag inte med.

När förlorade du din förmåga att läsa innantill? Måste ha skett över natten.

alfapetsmamma skrev:När du säger det så här så håller jag med. Förövrigt har jag också vuxit upp i NT-världen. Det har vi väl alla?

Nej, faktiskt inte. Därför har jag ett annat perspektiv på vad som är bra för ett AS-barn. Jag kan så att säga se de problem som NT-uppvuxna dragit på sig som jag själv inte har. Att påpeka hur orsakssambanden ser ut tänker jag nog fortsätta att göra oxå.

Jag förstår fullständigt varför vuxna aspergare kan reagera när NT-föräldrar problematiserar aspergerdrag per se och vill förändra aspergerbarnet till att passa dem och deras mönster.

Är du aspergare har du också rätt att leva som aspergare, det är mitt stående argument i den här frågan. Och en aspergare som presterar i skolan hela dagarna kanske inte alltid orkar "umgås" hela tiden, det måste folk förstå.

Ja, speciellt som det oftast är så att barnet/ungdomen måste kompromissa. Antingen gör man bra ifrån sig i skolan, eller så lär man sig en massa sociala koder. Enligt mitt sett att se det så har bra skolprestationer förtur över att bli socialt smidig. Det beror ju på att man är körd om man har dåliga betyg, medan man kan lära sig sociala koder efterhand.

rdos skrev:
I det som brukar kallas hyfs och ettikett ingår att man lämnar falska svar för att stötta en person som har problem med sina barn.

1. Hyfs är inte detsamma som etikett för det första. Vi pratar inte om en filial till Magdalena Ribbings spalt och i höjd med vilken knapp man ska hålla glaset när man skålar.

Vi pratar om att försöka att inte ta varje tillfälle att föra en personlig vendetta, medvetet eller omedvetet, t ex. Om inte annat så skämmer sånt ut AS-kollektivet, om man nu kan tala om ett sånt. Jag vill inte associeras med att så fort nån pratar om problem som uppstår med att AS-barn så tar nån i från tårna med att säga att AS är ALDRIG ett funktionshinder, det är en personlighetstyp.

Visst, det låter ju fint med mångfaldsideal osv, men vad hjälper det förälder som har en helt ärlig och genuin fråga om hur den ska få sitt barn att lossna från datorn där den suttit tills häcken vuxit fast? Eller att äta nåt annat än stuvade makaroner, för barnet håller på att bli undernärt och anemiskt?

2. Att dra in problemet med att vad vissa kallar social kompetens är detsamma som många av oss skulle kalla förställning och hyckel är inte det som Inger talar om. Att försöka att twista det hon skrev till det är lågt.

3. Att säga som du säger här är att indirekt säga att vi - eller jag, om jag ska hålla mig till bara mig- som svarar föräldrar här inne ljuger för att vara politiskt korrekta/hålla oss inom konvenansens ramar, eller att vi iaf försöker göra det. Det är både osant och fult, på flera olika nivåer.

KrigarSjäl skrev:Jag förstår fullständigt varför vuxna aspergare kan reagera när NT-föräldrar problematiserar aspergerdrag per se och vill förändra aspergerbarnet till att passa dem och deras mönster.

Är du aspergare har du också rätt att leva som aspergare, det är mitt stående argument i den här frågan. Och en aspergare som presterar i skolan hela dagarna kanske inte alltid orkar "umgås" hela tiden, det måste folk förstå.

Men det är ju det alla har sagt? Bara att somliga lyckas framföra det lugnt och sansat utan underton av fientlighet, andra inte. Det räcker gott med de första för att inte budskapet ska få precis motsatt effekt.

Nu har jag förklarat detta flera gånger. Kan inte ni båda försöka läsa innatill och istället för tolka in saker jag vare sig menat eller skrivit och sen reagera på er egen misstolkning?

alfapetsmamma skrev:Vi pratar om att försöka att inte ta varje tillfälle att föra en personlig vendetta, medvetet eller omedvetet, t ex. Om inte annat så skämmer sånt ut AS-kollektivet, om man nu kan tala om ett sånt. Jag vill inte associeras med att så fort nån pratar om problem som uppstår med att AS-barn så tar nån i från tårna med att säga att AS är ALDRIG ett funktionshinder, det är en personlighetstyp.

Då har du nog missuppfattat. Om man förstår eller inte förstår sitt barn har inget med om AS är ett funktionshinder eller personlighetstyp att göra. Mer troligt hör det dels samman med ens egen nivå av självförnekande av att AS-drag inte bara är funktionshinder man själv inte har, eller att man själv lärt sig kompensera så bra att man tycker alla borde kunna göra det, eller att man helt enkelt är NT. Alla tre formerna existerar.

Vad du då tycks mena är att jag ska låtsas som det regnar och inte ifrågasätta ifall en förälder har fel inställning till sitt barn?

alfapetsmamma skrev:Visst, det låter ju fint med mångfaldsideal osv, men vad hjälper det förälder som har en helt ärlig och genuin fråga om hur den ska få sitt barn att lossna från datorn där den suttit tills häcken vuxit fast? Eller att äta nåt annat än stuvade makaroner, för barnet håller på att bli undernärt och anemiskt?

Det där låter inte som några större problem. Kan säkert avhjälpas dels genom att ordna mer stimulerande aktiviteter, eller att man "lurar i" barnet/ungdomen ny mat. Lever man inte på makaroner enbart under månader så ser jag inte heller det som något större problem. Det finns ju dessutom kosttillskott som går att använda i kritiska lägen.

alfapetsmamma skrev:3. Att säga som du säger här är att indirekt säga att vi - eller jag, om jag ska hålla mig till bara mig- som svarar föräldrar här inne ljuger för att vara politiskt korrekta/hålla oss inom konvenansens ramar, eller att vi iaf försöker göra det. Det är både osant och fult, på flera olika nivåer.

Om ni ljuger eller inte har jag inte uttalat mig om.

Rdos, du läser mig ännu en gång som Fan läser Bibeln. Jag hade lyckats glömma eller förtränga det. Vill du inte försöka förstå, eller kan du inte förstå det, trots mina försök att förklara det jag skriver så tyvärr, men då får det vara skit samma.

Min ork, tid och lust räcker inte till att än en gång försöka klargöra vad jag menade. Inte ens min aspiga envishet räcker till det. Särskilt som jag inte tycker det behövs, det är varken Kant eller kvantfysik, eller ens särskilt luddigt uttryckt.

rdos skrev:Vad du då tycks mena är att jag ska låtsas som det regnar och inte ifrågasätta ifall en förälder har fel inställning till sitt barn?

Men läs innantill!

Jag tänkter inte heller kommentera fler av dessa absurda halmgubbar staplade på varandra. Antingen har du allvarliga problem med läsförståelsen eller också trollar du bara. Lite nöjestjafs för att inleda semestern...?

rdos skrev:Om ni ljuger eller inte har jag inte uttalat mig om.

Jo, det är just vad du har det. Och därtill indirekt som den värsta _"NT"_.

Men du och Krigis har nog inte samma syndrom som Inger, A-mamma (bra punkter ovan!) och jag.

För att göra det enkelt, så förstår jag mycket väl vad du menar. Jag håller t.o.m. med om att man bör ta det försiktigt med nya medlemmar, oavsett om det är i denna avdelning eller någon annan. Jag kan väl oxå i stort skriva under på det Inger skrev i trådstarten.

Men, jag håller inte med om att man ska vara trevlig för sakens skull emot föräldrar som öppet deklarerar att de inte förstår sitt barn, och vill ha råd på vilken terapi som *barnet* borde ha för att föräldern ska förstå. Det är *föräldern* som behöver terapi i dessa lägen, inte barnet. Det är alltid föräldern som ska uppfostra och lära känna sitt barn, och inte tvärtom. Det gäller (enligt min uppfattning) även om barnet råkar ha en AS-diagnos. Det håller inte att skylla på diagnosen.

Om ni tycker jag låter aggressiv när jag uttrycker detta så får ni väl tycka det. Jag framför min syn på saken.

Återigen, det har väl ingen sagt annat än. Men så mycket viktigare då att inte uttrycka den saken fullt så drastiskt som du gör ovan eller på långa vägar så fientligt som en del andra kan göra, om man vill att den ska få avsedd effekt för det utsatta barnets skull.