Nedsläckt

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Nedsläckt

Inläggav kakmonstret » 2011-04-05 20:49:45

Jag känner mig så nedsläckt nu. Jag hade lite hopp ett tag om att kampen skulle bli något lindrigare nu men man får ro lika tungt som tidigare. Det tröttar ut så att kämpa mot samhället. Alltid i motvind.
Samtidigt är en depressiv svacka i antågande, känner det ikväll. Ensamhetskänslorna kommer, sorg, saknad och bitterhet. Känslan av att vara förstörd, av kriser, behandlingar och mediciner. Att inte kunna känna glädje, kärlek, fjärilar i magen. Jag tror att våren gör mig extra påmind om allt jag känner jag förlorat och gått miste om. Jag läser en bok som berör mig och som jag kan känna igen mig i bara om jag minns tillbaka till tonåren. Jag försöker hålla moralen uppe, sköter mig, mitt. Utför dagliga sysslor. Går till skolan. Nu vet jag inte vad det ska tjäna till. Det är det värsta, uppgivenheten.
kakmonstret
 
Inlägg: 1244
Anslöt: 2008-10-14
Ort: Valley of tears

Re: Nedsläckt

Inläggav NoteToSelf » 2011-04-05 22:03:48

Känner igen mig.
Varit deprimerad i mer än 5 år nu, haft kontakt med BUP i fem år. Nyligen gjort utredning och fått diagnos. Men ingen vill hjälpa mig. Har i flera år släpat mig till BUP, med en inkompetent överläkare som skiter fullständigt i vad fan man säger, för det är ju inte viktigt, det räcker att man skriver ut massa piller så blir det bra. Men så fan heller, de jävla pillerna fungerar inte ett piss.

Kom till depressiongrupp- inga resultat. Efter nåt år fick jag en terapeut som efter ett par månader konstaterar att hon inte kan hitta något fel på mig och att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig. Vid det här laget har jag insett att jag har väldigt svårt att förstå mig på andra människor. Berättar detta för både överläkaren och terapeuten, men nej, så klart vill de inte tro på mig.

Inte förrän jag börjar gymnasiet, där det blir uppenbart att jag är dålig på det sociala tror min terapeut på mig. Överläkaren sitter fortfarande i sin högmodiga, allvetande bubbla och ja, jag vettefan vad hon håller på med egentligen.

Efter ett par månader inser min terapeut att en utredning är nödvändig, och skriver upp mig i kölistan till specialistteam. Väntar några månader, får tid dit. Hela utredningen tar 2 MÅNADER. Vid det är laget har jag redan varit inlagd på akuten på BUP en gång, varit sjukskriven ett antal gånger varav en deltidssjukskrivning under hela sista terminen i nian. Har blivit motarbetad av skolan, BUP och familjen, i synnerhet föräldrarna, som inget hellre vill än att bråka med varandra.

Så nu sitter jag här, några veckor efter jag fått diagnos, och var är hjälpen? Remiss har skickats till hab, men från dem får jag bara beskedet att jag kommer få tid inom högst två månader, vilket i vårdspråk betyder att det kommer ta två månader innan jag ens får tid till "bedömmningssamtal". Kommer eventuellt få tid till läkare innan dess, eftersom jag antagligen måste prova SNRI- preperat, har jag tur tar det mindre än en månad innan jag får den där jävla tiden.

Är bara så otroligt trött. Inte en JÄVEL som ansträngt sig för att hjälpa mig, tvärtom har jag inte sällan fått göra alla andras arbete. Nu är jag sjuk, har feber som inte vill ge med sig, kan inte gå till skolan pga den, och missar jävligt mycket. Vilket passar otroligt bra, nu när jag redan missat mycket pga utredningen och stressen den orsakat mig.

Har länge haft känslan av att andra vill att jag ska må dåligt, de vill att jag ska skada mig, att jag ska ha självmordstankar. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till detta beteende.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Re: Nedsläckt

Inläggav kakmonstret » 2011-04-05 22:53:22

NoteToSelf skrev:Känner igen mig.
Varit deprimerad i mer än 5 år nu, haft kontakt med BUP i fem år. Nyligen gjort utredning och fått diagnos. Men ingen vill hjälpa mig. Har i flera år släpat mig till BUP, med en inkompetent överläkare som skiter fullständigt i vad fan man säger, för det är ju inte viktigt, det räcker att man skriver ut massa piller så blir det bra. Men så fan heller, de jävla pillerna fungerar inte ett piss.

Kom till depressiongrupp- inga resultat. Efter nåt år fick jag en terapeut som efter ett par månader konstaterar att hon inte kan hitta något fel på mig och att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig. Vid det här laget har jag insett att jag har väldigt svårt att förstå mig på andra människor. Berättar detta för både överläkaren och terapeuten, men nej, så klart vill de inte tro på mig.

Inte förrän jag börjar gymnasiet, där det blir uppenbart att jag är dålig på det sociala tror min terapeut på mig. Överläkaren sitter fortfarande i sin högmodiga, allvetande bubbla och ja, jag vettefan vad hon håller på med egentligen.

Efter ett par månader inser min terapeut att en utredning är nödvändig, och skriver upp mig i kölistan till specialistteam. Väntar några månader, får tid dit. Hela utredningen tar 2 MÅNADER. Vid det är laget har jag redan varit inlagd på akuten på BUP en gång, varit sjukskriven ett antal gånger varav en deltidssjukskrivning under hela sista terminen i nian. Har blivit motarbetad av skolan, BUP och familjen, i synnerhet föräldrarna, som inget hellre vill än att bråka med varandra.

Så nu sitter jag här, några veckor efter jag fått diagnos, och var är hjälpen? Remiss har skickats till hab, men från dem får jag bara beskedet att jag kommer få tid inom högst två månader, vilket i vårdspråk betyder att det kommer ta två månader innan jag ens får tid till "bedömmningssamtal". Kommer eventuellt få tid till läkare innan dess, eftersom jag antagligen måste prova SNRI- preperat, har jag tur tar det mindre än en månad innan jag får den där jävla tiden.

Är bara så otroligt trött. Inte en JÄVEL som ansträngt sig för att hjälpa mig, tvärtom har jag inte sällan fått göra alla andras arbete. Nu är jag sjuk, har feber som inte vill ge med sig, kan inte gå till skolan pga den, och missar jävligt mycket. Vilket passar otroligt bra, nu när jag redan missat mycket pga utredningen och stressen den orsakat mig.

Har länge haft känslan av att andra vill att jag ska må dåligt, de vill att jag ska skada mig, att jag ska ha självmordstankar. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till detta beteende.


Det låter jobbigt. Jag minns när jag fick medicin första gången. Det var en skrämmande upplevelse. Jag är idag rädd att de hjälper till att förstärka mina negativa symtom. Samtidigt klarar jag mig inte utan dem. Jag har också känslan av att det finns nån överhet som jävlas. Men tror det är min noja som skenar. Nej man får ro själv idag. Jag kan klara mig ganska bra när jag mår bra. Jag gör mitt bästa för att hjälpa folk omkring mig. Men när jag själv mår dåligt blir jag otillgänglig. Efter att ha fått spark efter spark när man legat ner av samhället så blir man väldigt sluten. Räknar inte med någon hjälp.
kakmonstret
 
Inlägg: 1244
Anslöt: 2008-10-14
Ort: Valley of tears

Re: Nedsläckt

Inläggav alfapetsmamma » 2011-04-06 0:40:38

NoteToSelf, får jag säga Det blir bättre utan att du tar det som en förolämpning? När du blir äldre, får bestämma mer själv och kan styra mer över din tillvaro så är jag nästan säker på att det blir bättre. Ingen tröst IDAG, men jag kunde inte låta bli att skriva det. Gott mod!
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Re: Nedsläckt

Inläggav treeman » 2011-04-06 0:47:25

Vi får leva på hoppet eller nåt?

Jag försöker i alla fall.

Pendlar mellan hopp och förtvivlan.
treeman
Inaktiv
 
Inlägg: 9819
Anslöt: 2009-04-07
Ort: Livetown

Re: Nedsläckt

Inläggav NoteToSelf » 2011-04-06 21:20:14

@ alfapetsmamma
Jodå, du får gärna säga att det blir bättre, jag tar inte illa upp! Har dessvärre hört det för ofta för att tro på det. Känner mig rätt kluven där, ibland känns det som det kommer bli värre, ibland som om det kommer bli bättre när jag flyttar ut, även om jag är rätt säker på att jag kommer behöva boendestöd (vet inte hur jag känner inför det, så skiter i någon smiley här..) Men jag tackar för uppmuntringsförsöken iaf, känns som en liten tröst :)

@ kakmonstret
Jo, medicin är ju sån sak.. Kände mig fullständig likgiltig till första medicinförsöket. Det var när jag skulle sätta ut det som det blev ett helvete. Mådde otroligt dåligt och kunde i princip bara ligga i sängen en hel vecka. Nästa medicin gjorde humöret lite, lite stabilare, men det var verkligen inte värt det. Försökte sätta ut långsammare med denna, men mådde ändå väldigt dåligt.

Fick dock ta den medicinen i två omgångar, då jag fick intensiva självmordstankar och min terapeut/ överläkaren tyckte jag behövde det. Men hjälpte gjorde det fan inte.
Överläkaren gav mig diagnosen dystymi, men vad hjälper det? Hon menade bara på att jag skulle gå om den där depressiongruppen eftersom jag kanske inte varit mogen nog första gången -.-
Träffade också en annan läkare precis innan jag blev inlagd, som menade att det vore "fånigt att inte prova fler mediciner". Fast med tanke på att jag nästan alltid får konstiga reaktioner på mediciner (sömnmedel, p-piller, SSRI) kändes det ju inte så lockande.
Nu kommer jag iaf antagligen få SNRI-preperat..

Men du, det är väl bara att ta en sekund i taget antar jag. Är dessvärre väldigt dålig på att muntra upp/trösta folk, kan bara säga att jag lider med dig!
Hoppas du mår bättre snart, hoppas verkligen det.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Re: Nedsläckt

Inläggav treeman » 2011-04-06 21:48:06

NoteToSelf skrev:Är bara så otroligt trött. Inte en JÄVEL som ansträngt sig för att hjälpa mig, tvärtom har jag inte sällan fått göra alla andras arbete. Nu är jag sjuk, har feber som inte vill ge med sig, kan inte gå till skolan pga den, och missar jävligt mycket. Vilket passar otroligt bra, nu när jag redan missat mycket pga utredningen och stressen den orsakat mig.

Har länge haft känslan av att andra vill att jag ska må dåligt, de vill att jag ska skada mig, att jag ska ha självmordstankar. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till detta beteende.


Jag fick också besöka psyket i många år innan nån tog mina problem på allvar. Det var inget fel på mig enligt dom. De liksom väntade ut mig. Att jag skulle ge upp och inte komma dit mer.

Men nu har jag AS diagnos. Utredd.

Tror inte andra vill du ska må dåligt. Tror jag verkligen inte. Däremot kunde de bry sig mer!
treeman
Inaktiv
 
Inlägg: 9819
Anslöt: 2009-04-07
Ort: Livetown

Re: Nedsläckt

Inläggav NoteToSelf » 2011-04-06 22:14:46

treeman skrev:
NoteToSelf skrev:Är bara så otroligt trött. Inte en JÄVEL som ansträngt sig för att hjälpa mig, tvärtom har jag inte sällan fått göra alla andras arbete. Nu är jag sjuk, har feber som inte vill ge med sig, kan inte gå till skolan pga den, och missar jävligt mycket. Vilket passar otroligt bra, nu när jag redan missat mycket pga utredningen och stressen den orsakat mig.

Har länge haft känslan av att andra vill att jag ska må dåligt, de vill att jag ska skada mig, att jag ska ha självmordstankar. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till detta beteende.


Jag fick också besöka psyket i många år innan nån tog mina problem på allvar. Det var inget fel på mig enligt dom. De liksom väntade ut mig. Att jag skulle ge upp och inte komma dit mer.

Man får väl bara hoppas på att iaf hab inte försöker driva mig till vansinne..

Riktigt sorgligt att detta händer hos så många, att man inte blir tagen på allvar och blir hjälpt. Man hade ju hoppats på att sjukvården skulle vara åtminstone lite bättre..
Men nu har jag AS diagnos. Utredd.

Tror inte andra vill du ska må dåligt. Tror jag verkligen inte. Däremot kunde de bry sig mer!


Nej, du har nog rätt. Men varför bete sig på detta förjävliga sättet? Jag sa tom att det verkar som om jag måste skada mig för att de ska tro på mig, men de hade inget svar på det. Man blir så frustrerad när man måste kämpa för att få någon sorts hjälp, och inte en människa är beredd att lyfta arslet för ens skull, utan snarare får en att må sämre.

Har ju fått höra från psykakuten att jag "måste acceptera att det är som det är" och tåla mer, sen skickade de hem mig igen.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Re: Nedsläckt

Inläggav treeman » 2011-04-06 22:25:03

NoteToSelf skrev:Nej, du har nog rätt. Men varför bete sig på detta förjävliga sättet? Jag sa tom att det verkar som om jag måste skada mig för att de ska tro på mig, men de hade inget svar på det. Man blir så frustrerad när man måste kämpa för att få någon sorts hjälp, och inte en människa är beredd att lyfta arslet för ens skull, utan snarare får en att må sämre.


Jag vet inte exakt varför dessa människor är så här. Brist på empati? De har stora "besparingskrav" som de måste se till blir genomförda? Jag vet inte exakt.

Jo man blir ju sjukare av att bli behandlad så som dom behandlar en...

NoteToSelf skrev:Har ju fått höra från psykakuten att jag "måste acceptera att det är som det är" och tåla mer, sen skickade de hem mig igen.


Va? Det låter ju helknäppt!!!! Nu blir jag upprörd. Får dom ens säga så? Dom har väl en skyldighet enligt Svensk lag att hjälpa!?!

Du ska få hjälp och du ska inte behöva tåla "mer". Det låter ju för sinnessjukt!
treeman
Inaktiv
 
Inlägg: 9819
Anslöt: 2009-04-07
Ort: Livetown

Re: Nedsläckt

Inläggav NoteToSelf » 2011-04-06 22:43:49

treeman skrev:
NoteToSelf skrev:Nej, du har nog rätt. Men varför bete sig på detta förjävliga sättet? Jag sa tom att det verkar som om jag måste skada mig för att de ska tro på mig, men de hade inget svar på det. Man blir så frustrerad när man måste kämpa för att få någon sorts hjälp, och inte en människa är beredd att lyfta arslet för ens skull, utan snarare får en att må sämre.


Jag vet inte exakt varför dessa människor är så här. Brist på empati? De har stora "besparingskrav" som de måste se till blir genomförda? Jag vet inte exakt.

Jo man blir ju sjukare av att bli behandlad så som dom behandlar en...

NoteToSelf skrev:Har ju fått höra från psykakuten att jag "måste acceptera att det är som det är" och tåla mer, sen skickade de hem mig igen.


Va? Det låter ju helknäppt!!!! Nu blir jag upprörd. Får dom ens säga så? Dom har väl en skyldighet enligt Svensk lag att hjälpa!?!

Du ska få hjälp och du ska inte behöva tåla "mer". Det låter ju för sinnessjukt!


Det låter sinnessjukt eftersom det ÄR sinnessjukt. Jag hade ingen diagnos då dock. Berättade att mina föräldrar bråkar mycket och att det belastar mig mycket, men att de inte slutade även om både jag och min terapeut upprepade gånger försökt förklara. Då fick jag höra just det, att jag ska acceptera att det är som det är, att om mina föräldrar inte kan ändra sig måste jag göra det. Blev så chockad och ledsen att jag inte kunde komma på nåt att säga om det, började bara gråta hysteriskt.

Men såvitt jag vet har de inga besparningskrav eller så, de har helt enkelt ingen ursäkt. Dock respekterar min terapeut mig tillräckligt för att be om ursäkt att det tagit så lång tid för henne att upptäcka mina svårigheter.
Överläkaren har jag inte pratat med sen hon utan att tveka konstaterade att jag inte är autistiskt på något sätt. Vägrar gå till henne något mer.
Känner mig som om jag är omgringad av idioter..
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Re: Nedsläckt

Inläggav Kattpappa » 2011-04-07 14:31:54

Hej, ja såhär i vårtider så blir det kaos-artat i känslolivet. Men försök att ta en dag i taget, se dom små miraklen och försök att uppskatta dom. Sätt upp mål som är realistiska, har du inga mål så deppa inte för det. Alla kan inte vara över-presterande med bostadsrätt i Hammarby Sjöstad. Livet handlar inte om vad jag kan uppnå utan att ta reda på vem jag är.

Fortsätt att skriva av dig här, mvh o styrkekram från Kattpappa
Kattpappa
 
Inlägg: 117
Anslöt: 2009-10-12
Ort: Stockholm

Re: Nedsläckt

Inläggav kakmonstret » 2011-04-08 8:49:33

Kattpappa skrev:Hej, ja såhär i vårtider så blir det kaos-artat i känslolivet. Men försök att ta en dag i taget, se dom små miraklen och försök att uppskatta dom. Sätt upp mål som är realistiska, har du inga mål så deppa inte för det. Alla kan inte vara över-presterande med bostadsrätt i Hammarby Sjöstad. Livet handlar inte om vad jag kan uppnå utan att ta reda på vem jag är.

Fortsätt att skriva av dig här, mvh o styrkekram från Kattpappa


Tack Kattpappa :). Dina ord värmde. Som en vän försöker påminna mig om varje gång jag dippar så kommer jag alltid igen, förr eller senare. Jag har emellertid svårt att vänja mig vid mina nedåtperioder och acceptera dem. De överaskar mig ofta varje gång.
kakmonstret
 
Inlägg: 1244
Anslöt: 2008-10-14
Ort: Valley of tears

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in