Hej min son snart 11 år har asberger sedan i våras har han blivit så rädd att folk skall komma åt honom så det är flera meters avstånd som gäller när vi är ute bland andra .det är bara jag och hans pappa som kan vara honom nära inte ens syskonen får komma honom nära ,vad jag undrar är om någon fler har det så här ?

Det är ganska vanligt att personer med Asperger (notera stavningen) inte tycker om beröring, speciellt inte om det är en lätt beröring, det kan kännas smärtsamt, ett hårdare tag kan fungera hos en del.

Det kan även vara så att det är en del i frigörelseprocessen, barn med Asperger utvecklas oftast inte i samma takt som de flesta andra barn, olika delar utvecklas dessutom i olika takt.

Jag känner en 20-åring sen 15 år tillbaka som så när fick diagnosen Asperger (han nekades nog på felaktiga grunder), i vissa avseenden är han mycket äldre än sin biologiska ålder, i andra mycket yngre.

Miche skrev:Jag känner en 20-åring sen 15 år tillbaka som så när fick diagnosen Asperger (han nekades nog på felaktiga grunder), i vissa avseenden är han mycket äldre än sin biologiska ålder, i andra mycket yngre.

Förutom det kuriösa att någon har varit 20 år gammal under de senaste femton åren, så känner jag igen mig i det här. Jag har svårt med kärleksfull beröring från personer som jag ännu inte kan släppa in i min privata sfär (ung. en armlängds avstånd). Min mammas gubbe är världens snällaste, men honom skakar jag fortfarande hand med trots att han är som en andra pappa. Jag tror att han ändå förstår att jag tycker om honom. Ju äldre jag blir, desto mer kan jag träna in. Men att kramas är så intimt att det tar lång tid för mig att få grepp om i vilka situationer det kan göras. Med föräldrar och syskon har jag ju en lång relation sedan tidigare, men det är fortfarande så att jag har dagar då det inte går att röra vid andra människor utan att det känns obehagligt. Men det har ingenting med dig som förälder eller som person att göra, det är bara min autism som spökar.

Din son kommer nog alltid att ha vissa saker för sig som du tycker är barnsliga, och andra som du tycker är osedvanligt mogna och rättrådiga. Jag hör till dem som märker av det här hos mig själv. Det är ibland väldigt förvirrande, ibland väldigt irriterande, men ibland också en tillgång.

Jag kan tillägga, att jag fortfarande har dagar då jag inte vill att andra skall röra vid mig. Oftast vill jag heller inte bli tilltalad eller involverad i andras göromål. Det kallar jag för en "dålig autistdag", d.v.s. min autism bryter igenom och hindrar mig från att interagera med andra människor. Det bästa man kan göra är att låta mig vara ifred, så att jag kan vila upp mig, och komma igen en annan dag.

Jag gillade inte heller att andra rörde vid mig när jag var liten men jag var för väluppfostrad för att säga något. Det har inte försvunnit än. Det är för intimt. Skulle aldrig kunna gå och få massage och även om människor inte rör vid mig är det jobbigt om de står nära (som på bussen). Det är för intensivt, som om de infiltrerar mig.

Min son har också autism och han är likadan. Jag har försökt lära honom att säga ifrån istället för att skrika som han gjorde när han var yngre, men också att han inte måste röra vid folk om han inte vill och att han inte måste acceptera kramar.

Angelic Fruitcake skrev:Jag gillade inte heller att andra rörde vid mig när jag var liten men jag var för väluppfostrad för att säga något. Det har inte försvunnit än. Det är för intimt. Skulle aldrig kunna gå och få massage och även om människor inte rör vid mig är det jobbigt om de står nära (som på bussen). Det är för intensivt, som om de infiltrerar mig.

det känner jag igen. jag hatade framförallt alla gamlingar som skulle rufsa mig i håret. DET GJORDE JU ONT! jag är håröm. hatade frisören med, de hade så otäcka borstar.

Fenren skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag gillade inte heller att andra rörde vid mig när jag var liten men jag var för väluppfostrad för att säga något. Det har inte försvunnit än. Det är för intimt. Skulle aldrig kunna gå och få massage och även om människor inte rör vid mig är det jobbigt om de står nära (som på bussen). Det är för intensivt, som om de infiltrerar mig.

det känner jag igen. jag hatade framförallt alla gamlingar som skulle rufsa mig i håret. DET GJORDE JU ONT! jag är håröm. hatade frisören med, de hade så otäcka borstar.

När jag var liten skrek jag "rör mig inte", om jag inte ville att någon skulle röra mig. Så gör jag fortfarande.

Frisörer hade nog ett helvete med att klippa mitt hår. Man fick inte lov att borsta mitt hår, nämligen (vilket resulterade i att jag hade väldigt tovigt hår)! Dessutom rörde jag mig mycket när jag skulle klippas (varav mitt hår alltid var till synes "slarvigt klippt". Det kunde inte bli snyggare. Jag satt ju inte still).

Har aldrig gillat det heller och inte fattat varför förrän jag fick min diagnos. Fattade inte hur folk kunde gilla spa och massage mm. Testade olika sorters massage men fy bubblan.

Däremot är det jätteskönt att gå till frissan, speciellt när hon tvättar håret. Underbart helt enkelt. Men måste ju då tillägga att jag haft samma frissa sedan Dackefejden. Funkar inte med en ny frissa, har testat det.

Fotmassage kan också fungera om jag har en bra dag och då får dom gärna göra fotvård också. Den sköna känslan efteråt uppväger det eventuella obehag det är att sitta och få behandling.

Jag gillar inte heller att folk rör vid mig för mycket. Känns jobbigt helt enkelt

Sheyen skrev:

Fenren skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag gillade inte heller att andra rörde vid mig när jag var liten men jag var för väluppfostrad för att säga något. Det har inte försvunnit än. Det är för intimt. Skulle aldrig kunna gå och få massage och även om människor inte rör vid mig är det jobbigt om de står nära (som på bussen). Det är för intensivt, som om de infiltrerar mig.

det känner jag igen. jag hatade framförallt alla gamlingar som skulle rufsa mig i håret. DET GJORDE JU ONT! jag är håröm. hatade frisören med, de hade så otäcka borstar.

När jag var liten skrek jag "rör mig inte", om jag inte ville att någon skulle röra mig. Så gör jag fortfarande.

Frisörer hade nog ett helvete med att klippa mitt hår. Man fick inte lov att borsta mitt hår, nämligen (vilket resulterade i att jag hade väldigt tovigt hår)! Dessutom rörde jag mig mycket när jag skulle klippas (varav mitt hår alltid var till synes "slarvigt klippt". Det kunde inte bli snyggare. Jag satt ju inte still).

Jag vågade aldrig säga något till vuxna utanför närmaste familjen, jag drog mig bara undan. Min lilla son däremot, han började skrika högt, rakt ut när folk rörde vid honom i treårsåldern. Nu blir han mest sur och fräser och knyter nävarna. Stor skillnad mot min lilla NT-pojke som bara tittar glatt på folk när de tar i honom och t o m försöker prata med dem (han är 3). Det där med håret är samma sak med min äldsta också, men det är lite bättre nu. Men jag tvättar det nästan aldrig, för han är livrädd för vatten i ansiktet. Jag försöker hålla det rent på annat sätt.


Moderator: Rättade så att texten kom rätt istf inne i citatet.