Samtidigt som jag gillar vissa av de drag som jag förknippar med AS - för de är ju jag och hör till min personlighet - så ställer vissa andra av mina personliga drag till det för mig och ibland för min omgivning. Till exempel det här med att jag är oflexibel, har t ex svårt för när planer måste ändras.

Jag har rätt nyligen fått diagnosen AS, för bara ett år sen visste jag knappt ens vad AS var för nåt. Att jag hade problem visste jag ju, men dessa trodde jag att jag kunde träna bort. Har väl i stort sett alltid åtminstone försökt att inte visa hur jag upplever saker i stil med ändrade planer, men det tar mycket ork.

Nu har jag mer och mer kommit till ett stadium där jag tänker att det förmodligen inte ens går att träna bort vissa beteenden. I den mån det går, så är det inte värt ansträngningen, för det slutar med total trötthet. Jag tror att det enda jag kan göra är att försöka acceptera att jag är som jag är.

Vad har ni andra för tankar kring detta?

Det är svårt. Jag fick ju diagnos relativt sent och sökte egentligen hjälp för en depression. Alltså har jag ju kämpat på i oerhört många år och liksom dig försökt träna bort AS-drag. Problemet är att jag inte orkar längre, så fort jag försöker leva ett någorlunda normalt liv så kraschar jag totalt, blir deprimerad, får ångest osv. Jag har börjat inse att det kanske inte är värt det. Att även jag har rätt att faktiskt få må bra någon gång.

Jag tycker den bästa strategin är att acceptera sig själv som man är. När man gör det och slappnar av tillräckligt så händer det att vissa AS-drag med tiden minskar eller slipas av i kanterna utan att man ens märker det eller behöver anstränga sig. De som inte minskar är antagligen såna som är mer permanent del av ens personlighet och som man själv och omgivningen får lära sig leva med. Såvida det inte är någon sekundär tilläggsproblematik som depression, fobier, ångest, tvång som kan gå att komma tillrätta med genom mediciner eller terapi, men det är då inte grundläggande AS-drag. Dessa tror jag det är bäst att bara acceptera.

Det är svårt att avgöra. Man är ju sin personlighet och där ingår As-dragen - de flätas in i varandra. (Vet att jag för länge sedan skrivit annat på forumet men har ändrat uppfattning.)

Jag tycker aldrig att en människa ska behöva träna bort/sudda ut sin personlighet utan försöka acceptera sig som man när men samtidigt träna på att bli bättre på de tillkortakommanden man inte trivs med för att må bättre samt förhoppningsvis fungera lite bättre med omgivningen (inte minst vi med As.) om den nu vill det. Ev. med hjälp av terapi. Alla har något, vi med As. något mer i regel. Miche uttryckte det så bra i en annan tråd; slipa lite i kanterna. Jag vill tex. inte få utbrott så fort min planering spricker och jag vill inte nästan jämt gå på högvarv/vara stressad. Därför försöker jag jobba på detta. Har tagit hjälp av terapi för att jag hade förmodligen inte klart det det på egen hand men det största jobbet gör jag själv.
Sedan finns det säkert saker som man inte kan träna bort - som alltid finns kvar och de får man försöka lära sig leva med.

Jag tror också det är bra om man kan tala om för sin närmaste omgivning vilka problem man har för förhoppningsvis ökar deras förståelse. Så är det iaf. för mig i hög utsträckning. Sedan finns det alltid personer som inte kan och/eller vill förstå och de bör man nog ha lite distans till om man kan.

Inger skrev:Jag tycker den bästa strategin är att acceptera sig själv som man är. När man gör det och slappnar av tillräckligt så händer det att vissa AS-drag med tiden minskar eller slipas av i kanterna utan att man ens märker det eller behöver anstränga sig. De som inte minskar är antagligen såna som är mer permanent del av ens personlighet och som man själv och omgivningen får lära sig leva med. Såvida det inte är någon sekundär tilläggsproblematik som depression, fobier, ångest, tvång som kan gå att komma tillrätta med genom mediciner eller terapi, men det är då inte grundläggande AS-drag. Dessa tror jag det är bäst att bara acceptera.

Instämmer

Inger skrev:Jag tycker den bästa strategin är att acceptera sig själv som man är. När man gör det och slappnar av tillräckligt så händer det att vissa AS-drag med tiden minskar eller slipas av i kanterna utan att man ens märker det eller behöver anstränga sig. De som inte minskar är antagligen såna som är mer permanent del av ens personlighet och som man själv och omgivningen får lära sig leva med. Såvida det inte är någon sekundär tilläggsproblematik som depression, fobier, ångest, tvång som kan gå att komma tillrätta med genom mediciner eller terapi, men det är då inte grundläggande AS-drag. Dessa tror jag det är bäst att bara acceptera.

Ja, det är ju just det. Jag tror att mycket av tilläggsproblematiken också kan försvinna om man accepterar sig själv som man är. Det beror naturligtvis på varför man är deprimerad, har ångest osv. Men visst ska man be om hjälp för att komma tillrätta med problemen och inte bara ge upp när det gäller dessa, det håller jag med om. (Hoppas att det här blev någorlunda förståeligt, kan inte alls uttrycka mig längre )

Jag förväntar mig inte någonsin kunna få något att försvinna, men däremot att utvecklas i en positivt riktning.

Inger skrev:Jag tycker den bästa strategin är att acceptera sig själv som man är. När man gör det och slappnar av tillräckligt så händer det att vissa AS-drag med tiden minskar eller slipas av i kanterna utan att man ens märker det eller behöver anstränga sig. De som inte minskar är antagligen såna som är mer permanent del av ens personlighet och som man själv och omgivningen får lära sig leva med. Såvida det inte är någon sekundär tilläggsproblematik som depression, fobier, ångest, tvång som kan gå att komma tillrätta med genom mediciner eller terapi, men det är då inte grundläggande AS-drag. Dessa tror jag det är bäst att bara acceptera.

Instämmer

earlydayminer skrev:Jag förväntar mig inte någonsin kunna få något att försvinna, men däremot att utvecklas i en positivt riktning.

och instämmer.

Som jag ser det handlar mycket om att lära sig leva med sina drag, acceptera dem, hantera dem, kompensera, lära sig nya strategier, lära sig hur man själv fungerar osv. Jobba för att minska det värsta uttrycket av dem och lyfta det bästa. Men grunddragen i sig kommer att finnas kvär.
De går inte att träna bort.

Det skrivs kloka saker i tråden tycker jag. Jag kan bara instämma i vad som föreslås. Acceptera. Det som inte går att förändra. Man lär sig med tiden vad som är lönt att försöka rubba på. Jag kan inte jobba bort mina tics och ryckningar etc. De hänger med till graven. Vad jag kan göra är att försöka minimera dem och hålla dem nere. Det är samma med min tvångsmässighet. Den kan jag också reglera till viss del och hålla inom rimliga gränser. Jag får jobba på det hela tiden. Tvånget vill ta plats och tar så mycket som man ger. En dålig dag kan bli full av omständliga ritualliknande historier . Sedan blir det plötsligt GAAaaaaaaHH! Och skärpning på nytt.

Jag tycker att man inte bör försöka. Man kan lära sig metoder för att spela NT som man använder när man måste, förutsatt att man orkar. Någon mer omfattande beteendemodifikation är nog livsfarligt. Det leder förstås till en massa problem att inte anpassa sig, så man måste försöka hitta en miljö där det går att vara udda. Vet inte om det går nuförtiden, universiteten har ju NT-anpassats verkar det som. Skjul i skogen är det enda hållbara alternativ jag kommer på...

Men man har ju alltid varit med sig själv så jag fattar inte hur ni kan veta att det där o det där är aspergerdrag och det där är normala drag osv.

Man läser och tolkar, och ser förhoppningsvis mening och sammanhang.

earlydayminer skrev:Man läser och tolkar, och ser förhoppningsvis mening och sammanhang.

Hur gör man det? Finns det några exempel så att man förstår och kan se egna situationer man varit i där man tolkar o läser och sånt?

Nja, alltså. Man förstår att man är annorlunda ganska tidigt i livet. Vad jag menar är att man läser information om något specifikt, tolkar och förhoppningsvis kan man applicera det på sig själv och se vad som är vad, vad som kanske ligger något åt det ena eller andra hållet. Innan man vet vad som är vad så blir det svårt att veta att det kan heta något annat än "bara" vara annorlunda och tycka att det finns "fel" i en.

Som ett exempel har jag reflekterat en hel del över mina år innan min diagnos, nu kan jag se vad som är vad och på en viss nivå förstå varför det blev som det blev. Att se mening och sammanhang. Inte i allt, men i mycket.

Okej då fattar jag var du menar.

Att jag inte fattade är för att jag försöker inte skilja ut beteende som jag har som normala, eller aspergers, eller försök till att vara som andra o sånt, utan jag ser det som en helhet. Typ att jag är jag från det att jag föddes tills nu och sen inget mer. Inte normal, inte onormal, inte aspig, ingenting, bara ett enda jag.

Javisst är det så. Det är en "intressant grej" att lära sig skilja på det ena och det andra, det blir enklare att förändra och utveckla det man behöver för att enklare klara av att anpassa sig.

earlydayminer skrev:Javisst är det så. Det är en "intressant grej" att lära sig skilja på det ena och det andra, det blir enklare att förändra och utveckla det man behöver för att enklare klara av att anpassa sig.

Kan bara hålla med.

Men det är svårt att skilja ut saker. Vem säger att något är normalt som du gör, eller aspigt (hatar det ordet egentligen för det låter löjligt) eller stört på något vis? Man är ju bara en människa och allt det andra är bara namn som någon hittat på. Typ någon kan kalla dig eller det du gör/inte gör för konstigt, aspigt, väldigt aspigt, helt normalt, ganska normalt, narcissistiskt m.m. Men det är ju bara deras tomma ord och bedömning.

Javisst. Men vi sätter ju begrepp på saker och ting för att enklare förstå och kunna bilda mening och sammanhang. Vem som kommer på allting är andra människor som oftast spenderat mycket tid på att observera och analysera. Mer än så kan jag tyvärr inte komma med. Det skulle vara oerhört svårt att överhuvudtaget göra några som helst insatser inom några ämnen alls om vi inte använda oss av begrepp. Det blir så grymt mycket överflödig information. Att använda oss av begrepp gör det enklare för oss att urskilja.

Edit: Ja, någon kan kalla mig saker. Sannolikheten att den har fel är övervägande. Men jag lyssnar gärna på läkare och psykvården, fast det betyder inte att jag alltid håller med dem. Sannolikheten att de åtminstone är närmare än den där "någon" är mycket större.

Jag strävar ju efter att bli bättre.
men inte att ja ska bli NT utan bli en bättre människa (mitt sätt att försöka förändra världen till det bättre).

men däri ligger både tex, att träna, att äta vegetariskt, att försöka vara snäll, att respektera andra och sig själv. inte bara att jag försöker förminska min AS problematik.
visst vissa saker med AS försöker jag "träna bort" eller hitta andra vägar, men det är sakerna jag anser sätter krokben för mig (och som sagt kanske hitta andra vägar är bättre uttryck för vad jag försöker göra). vissa saker däremot tycker jag är bättre än tex NT (tex detaljseende).

Jag bollade i princip alla tänkbara livssituationer med en professionell vän (mentor), som jag upplevde som jobbiga och meningslösa, som jag hade svårt med på olika sätt. Där det kändes att andra gillade detta, att det gav dem något som jag inte kunde dela eller få ut något av situationen, hur mycket jag än deltog, .

På detta sätt så fick jag en teoretisk förklaring vad tex social sammanhang gav dem och kunde på detta sätt bena ut och sätta ord på varför och vad jag saknade i dessa sammanhang, vad som skilde min NT- vän och mig åt.

Detta gjorde att jag idag till viss del väljer bort de situationer som jag iaf inte kommer att ha glädje av.
Väljer jag att delta så, så går jag in i det med andra förutsättningar.

Ja, men det blir rörigt när begreppen är så otydliga.

Det senaste nu är att alla med aspergers är olika. Så olika att tre personer med As kan vara totalt olika varandra med helt olika svårigheter.
Då är det svårt att kategorisera vad som är "aspigt" och vad som räknas som normalt, och vad som bara är lite udda.

Tex var jag helt besatt i olika saker som dom flesta inte ens tänkt på när jag var 13-14, och det blev jag mobbad för bland annat.
Är det aspigt eller bara udda?

Måste man bli en sån som låtsas vara engagerad och intresserad av vad andra pratar om på ett jobb för att slippa vara utanför och ensam?

Måste man tvinga sig att bete sig som normalbilden man har av hur man ska vara för att andra inte ska tycka att man är konstig?

Shit det här måste jag nog tänka på. För jag är ändå lite stolt över att jag inte är som andra.

Det är rörigt! Ingen har någonsin påstått att det är enkelt att reflektera över hela sitt liv och utveckla något man troligtvis alltid haft, men aldrig kunnat använda på rätt sätt. På ett eller annat sätt så sammanbinds vi efter våra egenskaper inom vissa ramar. Det som skiljer oss åt är förmodligen hur dessa egenskaper uttrycker sig hos var och en. Inom det specifika begreppet kommer de ändå ha samma betydelse.

Ett exempel kan vara det sociala. Jag kan t ex vara väldigt artig, men kan frysa när det diskuteras och "fylle-skämtas" (sådana där hurtiga småskämt som dyker upp). Jag kan sitta och prata om något som intresserar mig, när någon helt plötsligt drar upp något fullständigt irrelevant. Då blir jag riktigt irriterad och tappar lusten helt och hållet. Rigid som få och avskyr förändringar som inte passar mig. Men jag kan anpassa mig om jag själv väljer att göra så, men det är helt på mina villkor. Kan även haka upp mig och inte släppa saker, jag fryser fast i en känsla av irritation och upprepar tanken om och om igen tills jag får svar. Det finns de som är precis tvärtom än jag, men ändå faller inom samma ramar.

Ja, det påstås vara "aspigt" att ha ett abnormalt starkt intresse för något. Att bli mobbad för det är säkerligen vanligt, beroende på vad man är intresserad av. Jag är intresserad av musik och har en sångröst + spelar gitarr - jag blev inte mobbad för mina intressen (som i högstadiet var musik och skateboard). Snarare tvärtom. Men att du blir mobbad är inte ditt fel, det är omgivning som helt enkelt saknar förståelse och har svårt för att använda andra perspektiv när flocken samlas.

Nej, en sådan måste man inte bli. Men det kan vara bra att försöka engagera sig till den gräns man själv sätter upp. Det är därför det är viktigt med information och begrepp till andra som inte förstår oss.

Nej, man måste inte tvinga sig till att bete sig som någon annan än den man är. Däremot bör man lägga en viss vikt i att åtminstone tänka på att anpassa sig så att mindre missförstånd uppstår. Att andra tycker du är konstig är inte heller ditt fel.

Men om du vill bli bättre mottagen så är det av ytterst vikt att reflektera över vad som gick fel vid ett specifikt tillfälle, tänka på det och se det ur ett annat perspektiv. Mentalisering (bl a att förstå andra människors känslor och tankar - det som gör att vi ibland uppfattas som känslokalla eller "empatilösa") är också något vi kan ha svårt med, men det går att förbättra. Sedan jag surfade runt och läste så har jag tänkt som fasiken på just detta. För det är det jag stör mig mest på.

Men du, vissa kan ju ha svårt för det sociala och vara ensamma och andra kan ha mycket lättare för det sociala. Jag har sett många på forumet som skriver att dom har ganska lätt för socialt samspel och kroppsspråk, medans andra är helt inkompetenta.

Jag förstår att du inte blev mobbad när du var intresserad av musik och kan sjunga. Då blir man nog populär istället.

Jag var besatt av bilar som bara körde med parkeringsljuset på (Volvo och Saab) eller varselljus kallas det. Min dröm var att åka i en sån bil och jag tyckte folk var dumma som inte fattade att man ska ha dom ljusen på när man kör.

Sen var jag rädd av mig och osäker när dom andra inte var det. Typ jag var rädd och mesig när dom andra var tuffa. Ofta var jag ensam i skolan och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag skämdes också över att andra skulle se att jag var ensam, så ibland låtsades jag vara upptagen eller på väg nånstans.