Känner mig tjatig och klängig som fortsätter droppa frågor och gnäll om mitt eget liv här... Men lite, bara, personlighetsdrag som jag undrar om de är mer än mina personlighetsdrag, dvs, är dessa tecken på asperger?:

- När jag går på stan händer det allt som oftast att jag inte lägger märke till folk som försöker hälsa på mig. Jag har alltid varit lite borta, och är det fortfarande. Jag är absolut inte ansiktsblind, har inga problem med att känna igen folk, det är uppmärksamheten som brister. Jag brukar glo i marken och tänka intensivt när jag går.
Har hänt hur många gånger som helst att tex min sambo som gått bredvid mig sagt "hörde du inte att hon som gick förbi nyss hejade på dig?". Nej, det hörde jag inte.

- Dessutom har jag kvar den omedvetenhet om omvärlden som många barn kan ha, som visar sig i att jag tex inte bryr mig om att försöka se snygg ut, bete mig normalt eller tänka på att folk kan glo och undra när jag är ute på stan. Det är först om någon bryter sig in i min bubbla, tex om jag för ovanlighetens skull lägger märke till att någon försöker ta kontakt med mig, som jag inser att jag måste hyfsa till mig och att folk ser mig, även om jag inte "ser" dem.

- Ett annat problem är att jag är väldigt ovan vid att ta egna initiativ. Jag känner mig skittråkig som aldrig själv är den som hittar på nåt, tar kontakt med någon, vågar testa något nytt.
Många har påpekat att jag borde höra av mig, ringa, ta kontakt, om jag vill upprätthålla vår vänskap. Men jag låter bli ändå, det blir som en ond cirkel, för jag kommer bara ihåg den ilska och besvikelse som vännen uttryckt angående mitt uteblivna kontaktskapande, och vågar därför inte höra av mig, eller får i alla fall obehagskänslor av det och skjuter upp det.

- Sen är jag inte typen som saknar folk så värst mycket. Ses man inte på ett år så är det visserligen kul att träffas, men jag bryr mig inte om att ringa, skriva brev eller visa att jag saknar personen, för det gör jag inte.
Jag är heller inte förtjust i svallande känslor. Jag tar till ironi och en iskall attityd (som jag trivs med, men ibland står den mig upp i halsen och jag är rädd att folk ska tröttna på att jag aldrig kan vara lite gullig tillbaka) för att slippa kämpa med "åh vad jag tycker om dig, älskling, saknar dig, puss" och sånt där.

- Jag svarar heller aldrig på sms, för jag tänker att jag ska göra det senare, men det blir förstås aldrig av. Jag gör inte saker helt enkelt. Saker är jobbiga, jag vill att andra gör dem åt mig. Jag är också väldigt rädd att misslyckas och har en självkänsla som funkar, men inte mer än så.
Det enda jag gillar att göra är sova, läsa och tömma/fylla diskmaskinen.

Hur dålig ska jag behöva känna mig som människa för en sån sak som att jag är dålig på att höra av mig, ge känslomässigt engagemang tillbaka mm?
Trots mina brister envisas folk med att gilla mig, jag har lätt att bli omtyckt av nästan alla.

Utöver detta fungerar jag väl normalt.

locomotiv skrev:Känner mig tjatig och klängig som fortsätter droppa frågor och gnäll om mitt eget liv här... Men lite, bara, personlighetsdrag som jag undrar om de är mer än mina personlighetsdrag, dvs, är dessa tecken på asperger?:

- När jag går på stan händer det allt som oftast att jag inte lägger märke till folk som försöker hälsa på mig. Jag har alltid varit lite borta, och är det fortfarande. Jag är absolut inte ansiktsblind, har inga problem med att känna igen folk, det är uppmärksamheten som brister. Jag brukar glo i marken och tänka intensivt när jag går.
Har hänt hur många gånger som helst att tex min sambo som gått bredvid mig sagt "hörde du inte att hon som gick förbi nyss hejade på dig?". Nej, det hörde jag inte.

- Dessutom har jag kvar den omedvetenhet om omvärlden som många barn kan ha, som visar sig i att jag tex inte bryr mig om att försöka se snygg ut, bete mig normalt eller tänka på att folk kan glo och undra när jag är ute på stan. Det är först om någon bryter sig in i min bubbla, tex om jag för ovanlighetens skull lägger märke till att någon försöker ta kontakt med mig, som jag inser att jag måste hyfsa till mig och att folk ser mig, även om jag inte "ser" dem.

- Ett annat problem är att jag är väldigt ovan vid att ta egna initiativ. Jag känner mig skittråkig som aldrig själv är den som hittar på nåt, tar kontakt med någon, vågar testa något nytt.
Många har påpekat att jag borde höra av mig, ringa, ta kontakt, om jag vill upprätthålla vår vänskap. Men jag låter bli ändå, det blir som en ond cirkel, för jag kommer bara ihåg den ilska och besvikelse som vännen uttryckt angående mitt uteblivna kontaktskapande, och vågar därför inte höra av mig, eller får i alla fall obehagskänslor av det och skjuter upp det.

- Sen är jag inte typen som saknar folk så värst mycket. Ses man inte på ett år så är det visserligen kul att träffas, men jag bryr mig inte om att ringa, skriva brev eller visa att jag saknar personen, för det gör jag inte.
Jag är heller inte förtjust i svallande känslor. Jag tar till ironi och en iskall attityd (som jag trivs med, men ibland står den mig upp i halsen och jag är rädd att folk ska tröttna på att jag aldrig kan vara lite gullig tillbaka) för att slippa kämpa med "åh vad jag tycker om dig, älskling, saknar dig, puss" och sånt där.

- Jag svarar heller aldrig på sms, för jag tänker att jag ska göra det senare, men det blir förstås aldrig av. Jag gör inte saker helt enkelt. Saker är jobbiga, jag vill att andra gör dem åt mig. Jag är också väldigt rädd att misslyckas och har en självkänsla som funkar, men inte mer än så.
Det enda jag gillar att göra är sova, läsa och tömma/fylla diskmaskinen.

Hur dålig ska jag behöva känna mig som människa för en sån sak som att jag är dålig på att höra av mig, ge känslomässigt engagemang tillbaka mm?
Trots mina brister envisas folk med att gilla mig, jag har lätt att bli omtyckt av nästan alla.

Utöver detta fungerar jag väl normalt.

Jo men vet exakt hur det är att aldrig direkt göra saker och det där med svallande känslor. Känner igen mig massor.

Spontant: add adhd?

Jag känner igen mig en hel del i det du beskriver.
Och tror nog att det kanske kan vara tecken på AS

Jag känner också igen mig otroligt väl i allt du har skrivit locomotiv, förutom det där med sms. Jag tycker inte alls att man ska behöva känna sig som en dålig människa för det. Att inte kunna och inte vilja är inte samma sak. å det hade varit en annan sak ifall du inte vill heja på folk du känner på stan eller inte inte vill vårda dina kontakter. Man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte funkar på samma vis som "alla andra".

Jag känner igen flera av sakerna hos mig själv och det jag inte känner igen känner jag igen hos en annan närstående o bekanta med AS och/eller ADHD.

Stämmer in på pricken på mig, förutom det där med att inte märka till min omgivning och att folk inte tycker om mig ändå.

Jag har inte tänkt att jag borde ha dålig samvete för det, det är ju som det är. Dock försöker jag bli bättre på det för att jag vill ha vänner och flickvän.

Trivs du med situationen som det är ser jag inte varför du skulle behöva ändra dig. Om du är rädd att såra någon är det ju bara att förklara att du inte ignorerar med flit utan att du bara är sådan.

prodge64 skrev:Jag känner också igen mig otroligt väl i allt du har skrivit locomotiv, förutom det där med sms. Jag tycker inte alls att man ska behöva känna sig som en dålig människa för det. Att inte kunna och inte vilja är inte samma sak. å det hade varit en annan sak ifall du inte vill heja på folk du känner på stan eller inte inte vill vårda dina kontakter. Man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte funkar på samma vis som "alla andra".

Jag tycker det där med kunna/vilja är väldigt svårt att identifiera.
Om jag tror att jag inte "kan", hur vet jag att jag inte bara har ansträngt mig otillräckligt? Jag har alltid sett mig som lat och bortskämd.

Det är som att jag inte kan ta in hur illa det kan gå om jag inte skärper mig och gör mitt bästa. Ej heller kan jag begripa vad jag ska få ut för positivt av att jobba hårt för någonting.

Personligen tror jag att det är åt helvete med motivationssystemet i min hjärna.

Jnx skrev:Stämmer in på pricken på mig, förutom det där med att inte märka till min omgivning och att folk inte tycker om mig ändå.

Jag har inte tänkt att jag borde ha dålig samvete för det, det är ju som det är. Dock försöker jag bli bättre på det för att jag vill ha vänner och flickvän.

Trivs du med situationen som det är ser jag inte varför du skulle behöva ändra dig. Om du är rädd att såra någon är det ju bara att förklara att du inte ignorerar med flit utan att du bara är sådan.

Om jag börjar med detta att jag inte märker när folk hälsar på mig: helst skulle jag vilja skicka ut ett massmeddelande till precis varenda kotte jag känner som i förväg ber om ursäkt för att jag kan komma att missa dem på stan. Men det går ju inte.

De som känner mig väl vet att jag är lite borta i skallen, men alla andra då? De kan tro att jag är otrevlig eller inte vill ha med dem att göra. Om de har dålig självkänsla kanske de inte ens tror mig om jag får tillfälle att förklara.
Men det är väl inte så mycket jag kan göra åt den saken, antar jag.

Angående min brist på kontakttagande med vänner och anhöriga: jag har berättat hundra gånger för min mamma, och hon är väl medveten om min diagnos och mina problem. Trots det blir hon ledsen och irriterad varje gång jag inte svarar på sms eller inte hör av mig på ett tag.

Jag har även en pojkvän, och nu när vi bor ihop är det lugnt, men när jag är borta kan han ibland tycka att jag borde höra av mig, speciellt då det hänt att jag glömmer att kontakta honom om hur länge jag blir borta, vad jag gör, var jag är osv.

De flesta blir nog inte ledsna av att du är lite glömsk och missar dem. På höjden kan kanske någon tycka att du verkar otrevlig. Men om den inte ens ger dig en chans att förklara dig, varför ska du bry dig om deras syn?

Eftersom du ändå försöker så gott du kan så har du ju absolut inget att skämmas för. Dock tycker jag din mamma och pojkvän verkar lite okänsliga. Om de vill prata med dig kan de ringa tycker jag. Inte smsa eller än värre, vänta på att du ska ringa upp dem. Det är ju de som vill prata, då får ju de ringa.

Det är ju lite taskigt av dem att skuldbelägga dig sådär.

Men ett tips kan ju vara att försöka åtgärda så gott det går. T.ex. kan du sätta ett alarm kl fem varje dag att du ska ringa mamma eller pojkvännen när du är bortrest. Svara på sms direkt, eller sätt en timer på när du ska göra det etc.