I oktober lyckades min ångest och mina tvångstankar till slut ta min allra största passion - musikalen The Phantom of the Opera (kallad "Fantomen"), som jag älskat hett och innerligt i tjugo år - och via underliga hjärnvindlingar få mig att sluta tycka om den. Skall inte gå in på detaljer, för jag har redan tjafsat om det här i åtminstone två trådar.
Eftersom "Fantomen" tog upp så stor del av mitt liv och min tankeverksamhet, samt försåg med mig med en mörk, hemlighetsfull och mystisk men ändå trygg fantasivärld att fly till i svåra stunder, känns mitt liv nu fullständigt tömt på allt roligt. Jag associerar ju allt till "Fantomen"! Det räcker med att jag hör talas om en ort som någon i den svenska ensemblen kom ifrån, så känner jag "åh neeej...".
Jag drömmer mardrömmar hela nätterna, vaknar av att jag jämrar mig, så inte ens i sömnen kan jag fly undan. Mina föräldrar tycker att det här med "Fantomen" är helt knäppt och sjukt och vill inte att jag pratar om det. När jag sade att mitt liv känns helt meningslöst, skällde pappa ut mig och anklagade mig för att inte älska min familj utan bara "Fantomen"! Men så ÄR det inte!
Hade jag inte min familj, skulle jag ha givit upp för längesedan, dränkt mig, hängt mig, vad som helst. Det känns som om ingenting är roligt. Och tro inte att jag inte FÖRSÖKER. Jag sitter timme efter timme på internet, jag tittar maniskt på Game of Thrones, jag köper hem konstiga frukter att prova, jag spelar musik för att dämpa skriken i min själ, jag letar nya artister på Spotify, jag tränar, jag skriver meningslösa listor, beställer intressanta böcker....
....men det enda jag vill är att få återvända till den vackra fantasivärld jag hade.

Jag skall påpeka att jag inte levde i fantasivärlden. Den var kort och gott fantasier och inverkade inte på mitt vardagsliv. Jag hade inga problem att skilja på fantasi och verklighet. Jag mådde jättebra av mitt intresse för "Fantomen" och det gav mig enormt mycket. Jag har heller aldrig fått intrycket att någon i min bekantskapskrets tyckte att det var ett jobbigt eller knäppt intresse, eller att jag var alldeles för besatt.

Nu har jag ångest dygnet runt, starka känslor av ångest och hopplöshet, jag blir osams med mina föräldrar, jag tycker ingenting är roligt, jag är SKRÄCKSLAGEN att min familj skall tas ifrån mig som någon sorts straff...
Jag har ont i magen och får stressacne. Jag vill bara bli fri från det här. Min psykiatriker tycker inte att det är någon idé att jag byter min medicin (Anafranil), "för du har ju redan provat allt: Zoloft, Cipramil, Seroxat, Seroquel, Fluoxetin, Cymbalta, Buspiron, Risperdal..."
Det enda jag fick var en burk Lergigan - mer eller mindre en sömntablett. De gör mig inte det minsta glad eller ens någorlunda tillfreds. De gör mig först likgiltig och får mig efter ungefär en kvart att slockna som ett ljus. MEN JAG VILL INTE SOVA! Jag vill bli GLAD! Det känns som om jag i tjugo år (sedan 14-årsåldern) har varit psykiatrins lilla försökskanin. Matas med piller, piller, piller. Har blivit så fet att jag nu har fått erbjudande om gastric bypass (och jag är INTE ett svullo som sitter hemma och käkar sockrat smör med sked!), har tappat håret, hyn har blivit som en pizza...
...men jag mår bara SÄMRE.

Nu är det min familj som är skälet för mig att leva vidare. Jag tycker ingenting är roligt. Allt är bara svart. Jag HATAR och FÖRAKTAR mig själv något extremt, orkar inte träffa folk (utanför familjen och min DV) för att jag skäms så mycket över mig själv. Jag känner mig så MOTBJUDANDE ÄCKLIG att jag knappt kan se mig i en spegel.

varför?

vad är dina låsningar? varför fantomen?

jag hade också en fantasivärld när ja var liten? den fanns i rollspels böcker jag läste <3

Jag gillar dig i alla fall och blir ofta glad av dina intressanta trådar du startar.

Tråkigt att höra att du mår dåligt, jag mådde själv skit och hade ångest från morgon till kväll under två års tid och kunde bara lämna min lägenhet med mitt boendestöd.

Jag ska inte säga att det kommer bli bättre för det kan jag inte veta men jag hoppas det innerligt för ingen förtjänar att må så här.

Jag är bara en anonym internetperson och förväntar mig inte att du ska må bättre av vad jag skriver.

Skaffa en katt igen? En sån man inte är allergisk mot (du var väl allergisk), det kan vara ett till skäl att leva. Att göra den lilla glad och ha ansvar för ett litet men värdefullt liv.

Det betyder bara att din fantasi är på väg att utvecklas, inget annat. Snart dyker det upp en ny, förmodligen bra mycket mera spännande än den andra. Hjärnan gillar att utvecklas och den avvecklar sådant den inte längre utvecklas av.
"Det gör ont när knoppar brister" som Karin Boye skrev.

Äh, du är en intelligent, kunnig människa med originella intressen!

Du måste kunna se det hos dig själv.

Jag lider med dig. Alla mediciner, har de varit ångestdämpande eller antidepressiva? Har inte använt psykofarmaka sen 80-talet, så jag känner inte till dem. Jag verkar inte ha några större anlag för att bli deprimerad. Större problem med ångest. Man blir sårbar när man har så pass "smalt" specialintresse. Mitt är bredare. Mitt specialintresse är att få vara kreativ. Dit flyr jag. Har alltid gjort, långt innan jag visste att jag hade aspergers. Du har inte några såna intressen? Du är duktig på att uttrycka dig med ord. Kan du tänka dig att börja skriva på en story? Behöver inte alls vara sant. För att tag sedan var jag helt slutkörd, då jag inte fått egentid på månader. Jag orkade knappt prata. När jag låg i min säng och undrade vad jag skulle ta mig till, kom jag att tänka på en av mina brevvänner. Jag fick lust att skriva till henne. I och med den lusten släppte någon "kramp" och jag kunde stiga upp. Jag fick också inspiration till att skriva en roman (vilket jag håller på med och det är väldigt roligt). Det var en häftig känsla hur allt vände, när jag fick lust att skriva till min vän. Hoppas du kan få uppleva något liknande. Jag önskar att jag kunde sitta hos dig och påminna om att du inte behöver känna skuld. Du har inte valt att födas med en hjärna som är annorlunda kopplad. Jag skulle gärna tala om det för dina föräldrar också. Allt gott.

KrigarSjäl skrev:Äh, du är en intelligent, kunnig människa med originella intressen!

Du måste kunna se det hos dig själv.

+1 på den.

Som någon redan nämnt, skaffa en ny katt kanske är ett bra alternativ att ta fokus från tomheten efter Phantom of the Opera.

Jag tycker också att du ska tala om för din familj att dom är det viktigaste som finns i ditt liv och att det är tack vare dom som du orkar fortsätta leva. Om dom inte fattar det så är något allvarligt fel.

Har du testat att meditera? För mej hjälpte det när jag mådde som sämst att bara sätta på avkopplande elektronisk musik, ligga på rygg i sängen, djupandas och bara fokusera på andningen och musiken.

För det första tycker jag att du ska ta och förklara för din familj att sorgen kan jämställas med att få sparken från det bästa arbetet man någonsin haft och aldrig mer få komma tillbaka. Jag tror det gör det lättare för dem att relatera. De flesta spenderar ändå 8 timmar om dagen på sina arbeten och om det är någonting man älskar att göra och att det plötsligt tas ifrån en så är det klart att man blir förtvivlad och sörjer.

Det är ju inte som att någon tror att man älskar sin familj mindre för att man älskar sitt jobb och det är ju ingen som tror att man sörjer förlusten av en älskad sysselsättning mindre för att man har en familj.

Trivialisera inte din sorg, varken för dig eller för andra. Få dem att relatera till vad du går igenom genom att ge dem exempel som kan appliceras i deras liv.

Det viktiga här är att det går över. Du är inne i en sorgeprocess och sorgen har sina stadier den behöver gå igenom för att man ska kunna släppa den. Det är helt naturligt och ingenting du varken kan eller bör stressa fram. Mediciner hjälper sällan mot sorg, helt enkelt för att den inte släpper, innan den är färdig.

Tillåt dig att sörja. Acceptera din förlust och när du gjort det så kommer det att gå över. Det kommer att ta tid. Ju intensivare du älskat ditt intresse, desto längre tid kommer du troligen att sörja det.

Det går över.