Kommer sannolikt snart ta slut. Jag brukar inte skriva så mycket här, men jag går just igenom en rätt tuff fas av bearbetningen av min dotters självmord tidigare i år.

En av sakerna jag försöker bearbeta är det faktum att hon de sista 10 åren var synnerligen elak mot mig. Jag måste någonstans ta in att jag inte bara ska sörja och helgonförklara henne utan att det faktiskt även varit en lättnad att hon fått dö.

Jag vet ju att det var hennes psykiska sjukdom som gjorde henne så elak, men faktum är att jag aldrig fått veta varför hon hatade mig och varför hon var så arg på mig.

Jag måste nog acceptera att det var sjukdomen och inte mig det hela handlade om.

Sanna

Sanna, det låter onekligen tufft och sorgligt.

Finns det inte någon mer kunnig på området eller hennes läkare som kan komma med några uppslag om hur hon tänkte och varför med hänvisning till hennes psykiska sjukdom?

Ja, får du någon hjälp med bearbetningen, t ex av en psykolog el terapeut?

En spekulation är att hon hade dig som syndabock till sina lidanden. Eftersom modern är den som oftast är närmast barnen, är hon också närmast att skylla på.

Nja jag får väl ingen egentlig hjälp, men det beror mest på att jag själv avsagt mig det. Jag har inget större förtroende till psykologer. Gick ett par gånger och det var som det brukar hos psykologer * vad tänker du om saken* och * vad tänker du om hur du ska gå vidare* osv.

Inga vettiga svar inga vettiga ideér.

Men jag fick ett bra slutsamtal med hennes läkare. Dessvärre kunde hon inte förklara så mycket, för de kom liksom aldrig nära min dotter. Hon släppte ingen inpå sig och delade dessutom ut olika bitar av sig själv till alla så att ingen egentligen förstod mer än att hon inte ville leva.

Jag såg henne bara ledsen en gång, i övrigt var hon arg och besviken.

Hon fick diagnoserna Bipolär och borderline och de ansåg henne även ha AS, vilket jag själv också trodde. Bekymret är att den diagnosen hatade hon och ville inte till något pris ha. Psyk hade precis efter 1 års LPT lyckats få henne att acceptera en riktig neuropsykiatrisk utredning på ett behandlingshem och hon skulle dit på måndagen. På fredagen hoppade hon framför pendeltåget. Jag tolkar det som att hon inte ville utredas.

Jag antar att en bit av hennes hat till mig hade med AS att göra.

Sanna

sanna, det är ju olika på olika psykologer men mycket bygger ju på samtal och inte att psykologen talar om hur det är. Dessutom måste ju personen ifråga lära känna dig.

Har gått drygt 10 år i terapi och det har hjälpt mig massor men det betyder ju inte att det hjälper dig, det säger jag inte men att du kanske kan ge det lite mer tid än ett par gånger.

Förutsättning är i och för sig att det är rätt terapeut/psykolog.

Faan vad jävligt.

per_134 skrev:Faan vad jävligt.

Exakt min tanke.

Hjälp vilken hemsk och sorglig historia! Har svårt att tänka mig nåt värre, ärligt talat.

Jodå, jag förstår att man egentligen kan behöva ge det tid. Men jag har gått i flera år hos en psykolog på just det sjukhuset, det gav ingenting, men jag fortsatte i förhoppningen om att det skulle ge något med tiden. Det gjorde aldrig det, så jag slutade.

Att sedan min dotter gått på samma ställe och hade en totalt inkompetent psykolog i flera år. Hon fick inte komma till läkare förrän hon började med självmordsförsöken.

Hon gjorde de sista knappt 5 åren långt över 100 försök, vissa under permission från psyk, där hon var inlagd på LPT. Sen hon återkommit efter försöket fick hon efter några dagar åter permission, som avslutades med ett nytt självmordsförsök.

Jag inser ju att min dotter var svårt sjuk och att hon verkligen inte ville leva, jag klandrar inte psyk för de sista åren, för då var det nog redan för sent, jag klandrar dem för de år hon gick hos den inkompetente psykologen.

Så man kan väl säga att min tilltro till psyk, ochg då i synnerhet detta psyk och psykologer fått sig en rejäl knäck och jag har genuint svårt att tro att en sådan kan hjälpa mig.

Som tur är har jag bra vänner och bra barn som hjälper mig igenom processen.

Sanna

Jag har gått hos en psykoterapeut i tre och ett halvt år nu. Sista gången idag! Det har varit rätt för mig. Psykologen som gjorde min utredning var däremot inte min typ. Skulle nog inte gått hos honom någon längre tid.
Det är otroligt viktigt att det är en terapeut man får förtroende för.
Har du läst något om borderline?
Det finns en bra bok av Åsa Moberg också som handlar om att vara anhörig till någon med psykiska problem. Den heter "vara anhörig" (ev "att vara anhörig"). Bra och lättläst. Kanske den kan vara till någon hjälp trots att det nu är efteråt.

I guess psyk e oxå bara människor. Jag har haft god nytta av olika typer av samtalskontakter och psyk.

Jag har nog läst det mesta om både borderline och manodepp, och nog förstått ungefär vad det handlar om.

Men tack för omtanken att ge mig tips!

Har också haft turen ( eller vad man nu kallar det) att känna några med borderline, så jag var liksom lite förvarnad redan när hennes borderline visade sig som jävligast.

Å andra sidan hade en av mina närmaste vänner också borderline, men hon utsatte inte mig, men jag följde hennes självmordsbana och när hon lyckades ta livet av sig 2005 (har jag för mig) så insåg jag att min dotter också skulle lyckas förr eller senare.

Jag var förvarnad om att jag skulle förlora henne, men fan vet om det var så mycket lättare att vänta helt maktlös på att det skulle ske, och inte blev det direkt lättare att förstå eller ta till sig heller, men jag var iallafall inte oförberedd. Att förlora ett barn i ett självmord som kommer som en blixt från klar himmel måste vara värre. Mycket värre, bortsett från att deras tid före förmodligen inte var lika hemsk som vår (min, hennes bröder, hennes barn och hennes ex som fick på sitt ansvar att få hennes barn att inte gå under samtidigt som han gjorde allt han kunde för att de skulle få träffa sin mamma så mycket som möjligt,men även att min dotter fick träffa sina barn så mycket som möjligt)

Sanna

Du har helt rätt, psyk är också bara människor, men man hade ju kanske önskat sig att professionella verkligen var professionella

Sanna

Det finns andra forum, där jag tror folk är mer insatta i den här problematiken än i aspergersammanhang, om du vill ha fler att prata med:

Bipolärt forum: http://bipolar.forum24.se/
Depression: www.korallhavet.se
Borderline: www.borderline.nu

Egentligen vill jag inte prata om det, det bara rann över idag. Jag har grejat mig sedan feb, men jag gissar att det kommit ikapp mig samtidigt som säkert det faktum att det är jul och man förväntas vilja fira som fick det att rinna över.

men faktum är att jag tänker fira och jag tror att det värsta är över för den här gången. Men tack!

Sanna

Goodie! God jul på sig!

Du skall vara stolt över att du släppte ut det, det är en mycket stor och sorglig historia. Det om något bör ju tyda på styrka.

En nära släkting till mig har borderline och den personen har tyvärr kommit i kläm med samtliga i släkten. Själv har jag bevittnat "endast" två "meltdowns", det finns inte mycket man kan göra. Personen drar in vem som helst om vad som helst, de häftigaste scenarion har jag dock inte varit med om. En av mina bröder lyckades delvis att förbättra läget vid ett tillfälle, men det tog många kloka ord och ett otroligt lugn för att lyckas. Jag satt paralyserad och gnuggade händerna, blicken ner mot golvet.

Hang in there & God Jul!

lillsanna skrev:Nja jag får väl ingen egentlig hjälp, men det beror mest på att jag själv avsagt mig det. Jag har inget större förtroende till psykologer. Gick ett par gånger och det var som det brukar hos psykologer * vad tänker du om saken* och * vad tänker du om hur du ska gå vidare* osv.

Inga vettiga svar inga vettiga ideér.

Men jag fick ett bra slutsamtal med hennes läkare. Dessvärre kunde hon inte förklara så mycket, för de kom liksom aldrig nära min dotter. Hon släppte ingen inpå sig och delade dessutom ut olika bitar av sig själv till alla så att ingen egentligen förstod mer än att hon inte ville leva.

Jag såg henne bara ledsen en gång, i övrigt var hon arg och besviken.

Hon fick diagnoserna Bipolär och borderline och de ansåg henne även ha AS, vilket jag själv också trodde. Bekymret är att den diagnosen hatade hon och ville inte till något pris ha. Psyk hade precis efter 1 års LPT lyckats få henne att acceptera en riktig neuropsykiatrisk utredning på ett behandlingshem och hon skulle dit på måndagen. På fredagen hoppade hon framför pendeltåget. Jag tolkar det som att hon inte ville utredas.

Jag antar att en bit av hennes hat till mig hade med AS att göra.

Sanna

Vilken hemsk historia,det kan man lätt förstå att det tog tid att komma igen efter detta.

Sanna, jag blev glatt överraskad att se att du börjat skriva här på forumet, men förstår förstås om du inte orkar fortsätta p g a det som känns jobbigt just nu. Måste vara en extra svår situation att bearbeta genom de motstridiga känslor du har inför det som hände. Hoppas du klarar dig igenom det med det stöd du har.

Och att du droppar in här senare när du orkar och inte försvinner helt.

*Kram*