Neutrino skrev:Jag vet inte varför det min mamma tycker påverkar mig så mycket.

Det är en ganska naturlig reaktion och det behöver du inte be om ursäkt för.

Jag försöker förklara hur det funkar ur ett föräldraperspektiv (jag har två barn själv). Den här sommaren har min dotter velat prata väldigt mycket med mig om sina tidigare år och det har gett mig en hel del intressant insikt om skillnaderna i uppfattning om hur det var för henne.

Miche skrev:Det är en ganska naturlig reaktion och det behöver du inte be om ursäkt för.

Jag försöker förklara hur det funkar ur ett föräldraperspektiv (jag har två barn själv). Den här sommaren har min dotter velat prata väldigt mycket med mig om sina tidigare år och det har gett mig en hel del intressant insikt om skillnaderna i uppfattning om hur det var för henne.

Så det är inte helt ovanligt då? För på min mamma låter det som att hon har rätt och jag har fel och jag är rädd att det är så psykologerna kommer tänka också. Kan det vara bra att nämna för psykologen att mina föräldrar tänker så här och att jag upplever det som att vi har olika minnen från min barndom?

Jag tror det är ganska vanligt och naturligt att den upplevelse man själv har av hur det var under barndomen och de vuxna/föräldrarnas upplevelse skiljer sig åt. Tror inte du ska oroa dig så mycket över detta eftersom de som utreder säkerligen är medvetna om detta samt att utredningen tar hänsyn till så mycket mer än bara föräldrars/anhörigas berättelse och uppfattning. Det kan även vara svårt för en förälder att komma ihåg hur precis allting var om det är längesedan men det tror jag också att de som utreder är ganska medvetna om. Föräldrar som medverkar vid utredning kan också ge de som utreder signaler om att det finns påbrå eftersom de själva kan ha drag av autism/asperger m.m. fast de inte är medvetna om det eller diagnostiserade själva.

Neutrino.

En förälder ser bara det som händer. Den har väldigt svårt att läsa tankar, SPECIELLT om föräldern själv har lite drag av AS.

Så när din mor påstår att "såhär var det inte" så talar hon egentligen bara om att "det här såg inte jag och eftersom jag inte fattade hur du tänkte så märkte jag inget av det heller".

Tyvärr verkar din mor tro att hon sitter inne med någon slags sanning. Jag vet inte om du kan tala om för henne att "ok, det är vad DU såg, men det här är MINA KÄNSLOR". Det är ju två helt skilda saker.

Så tvivla inte på dej själv. Dina minnen är naturligtvis färgade av DINA KÄNSLOR. Det kan din morsa uppenbarligen inte fatta eftersom hon bara har SETT HÄNDELSER. Hänger du med på skillnaden?

Wine skrev:Jag tror det är ganska vanligt och naturligt att den upplevelse man själv har av hur det var under barndomen och de vuxna/föräldrarnas upplevelse skiljer sig åt. Tror inte du ska oroa dig så mycket över detta eftersom de som utreder säkerligen är medvetna om detta samt att utredningen tar hänsyn till så mycket mer än bara föräldrars/anhörigas berättelse och uppfattning. Det kan även vara svårt för en förälder att komma ihåg hur precis allting var om det är längesedan men det tror jag också att de som utreder är ganska medvetna om. Föräldrar som medverkar vid utredning kan också ge de som utreder signaler om att det finns påbrå eftersom de själva kan ha drag av autism/asperger m.m. fast de inte är medvetna om det eller diagnostiserade själva.

Jag vet inte riktigt om mina föräldrar har vissa drag. Min pappa är ganska introvert, väldigt logisk och duktig när det gäller matematik, vetenskap (han är kemiingenjör) osv. Min mamma säger att hon har vissa av de problem jag har också (jobbigt socialt, ångest, hon säger att hon skulle fått diagnosen ADHD eller ADD om de diagnoserna funnits när hon var liten osv). Det är allt jag vet.

weasley skrev:Neutrino.

En förälder ser bara det som händer. Den har väldigt svårt att läsa tankar, SPECIELLT om föräldern själv har lite drag av AS.

Så när din mor påstår att "såhär var det inte" så talar hon egentligen bara om att "det här såg inte jag och eftersom jag inte fattade hur du tänkte så märkte jag inget av det heller".

Tyvärr verkar din mor tro att hon sitter inne med någon slags sanning. Jag vet inte om du kan tala om för henne att "ok, det är vad DU såg, men det här är MINA KÄNSLOR". Det är ju två helt skilda saker.

Så tvivla inte på dej själv. Dina minnen är naturligtvis färgade av DINA KÄNSLOR. Det kan din morsa uppenbarligen inte fatta eftersom hon bara har SETT HÄNDELSER. Hänger du med på skillnaden?

Jag förstår vad du menar. Men är det förståeligt att jag blir förvirrad och rädd? Besviken också. För det är jag. Är det "normalt" för någon med AS (nu är jag ju inte säker på att jag har det, men ändå) att till exempel ha vänner men känna sig ensam bland dem? Eller är det "normalt" för någon med AS att vara mobbad i skolan samt hellre prata med lärare utan att föräldrarna vet om det? Osv. Jag försöker bara förstå.

Neutrino skrev:Jag vet inte riktigt om mina föräldrar har vissa drag. Min pappa är ganska introvert, väldigt logisk och duktig när det gäller matematik, vetenskap (han är kemiingenjör) osv.

Det ska tydligen vara vanligare om man har AS att man har en pappa eller en farfar som är någon form av ingenjör:

Interestingly, Matt Ridley, author of Nature via Nurture, claims that those with Asperger’s disorder: “are more than twice as likely to have fathers and grandfathers who worked in engineering.” Ridley also says that on a “standard test of autistic tendencies, scientists generally score higher than non-scientists and physicists and engineers score higher than biologists.” Collectively, various experts claim that the prevalence of autism or autistic disorder is 1:1000, and Asperger’s disorder at anywhere from 1:150 to 1:500, depending on what you read.

http://www.scienceagogo.com/news/autism_evolution.shtml

Tycker du inte ska oroa dig så mycket inför den kommande utredningen utan fokusera på att spara din energi till utredningen istället, den kommer sannolikt att behövas då en utredning kan vara ganska omfattande. Antingen uppfyller du diagnoskriterierna eller så gör du det inte, det kommer utredningen att utvisa.

Att vara mobbad i skolan är vanligt bland aspergare, se t ex denna tråd: hur-hade-ni-det-i-skolan-t13229.html

Neutrino skrev:

Syrenlila skrev:Mina föräldrar var likadana. Min pappa sa iofs inte så mycket men mamma sa det flera gånger, att hon inte trodde att jag hade nån diagnos. Jag vet inte i detalj vad som sas när de träffade min psykolog, men enligt mamma "hade hon (psykologen) redan bestämt sig". Jag vet att psykologen frågade hur jag var som bebis och när de berättade att jag sov hela nätter utan att äta redan från start samt sov i eget rum och trivdes med det så räckte det för utredaren. Sen vet jag att det frågades om jag var ett udda barn, höll mig för mig själv osv, men det svarade mina föräldrar NEJ på.

Hur gick det då?

Jag fick diagnosen. Utan några tvivel. Mina föräldrar har en del NPF drag själva.
Mamma har sagt att hon säkert skulle få en ADHD diagnos om hon utreddes, och min pappa är ganska "aspig" av sig även om jag inte tror att han skulle uppfylla kraven för en diagnos.

Jag vädrade mina tankar med utredaren och hon sa att det är DINA upplevelser vi är intresserade av, men föräldrar kan ibland komma med lite mer konkret information hur du var som barn.

Jag tror inte att du behöver oroa dig.

Syrenlila skrev:Jag vädrade mina tankar med utredaren och hon sa att det är DINA upplevelser vi är intresserade av, men föräldrar kan ibland komma med lite mer konkret information hur du var som barn.

Jag tror inte att du behöver oroa dig.

Ja, jag borde sluta oroa mig. Antingen har jag AS eller så är det något annat. Finns inget jag kan göra åt det. Det är bara så jobbigt att inte veta. Att veta att det är något som gör ens liv väldigt komplicerat och jobbigt men att inte veta vad det är. Då är det svårt att lära sig att hantera de situationer som är så jobbiga.

Neutrino skrev:Ja, jag borde sluta oroa mig. Antingen har jag AS eller så är det något annat. Finns inget jag kan göra åt det. Det är bara så jobbigt att inte veta. Att veta att det är något som gör ens liv väldigt komplicerat och jobbigt men att inte veta vad det är. Då är det svårt att lära sig att hantera de situationer som är så jobbiga.

Ja det jobbigaste är nog innan du vet och får svar på dina funderingar, innan du får börja utredningen. När du sedan förhoppningsvis får veta vad dina problem beror på så kan du börja lära dig att bättre hantera de situationer som är jobbiga.

Wine skrev:Ja det jobbigaste är nog innan du vet och får svar på dina funderingar, innan du får börja utredningen. När du sedan förhoppningsvis får veta vad dina problem beror på så kan du börja lära dig att bättre hantera de situationer som är jobbiga.

Precis så. Jag får nog träffa en psykolog och prata om min ångest osv om runt 3 månader. Utredning för AS kanske jag inte får förrän om 2 år. Sjukt. Några förslag på hur man ska orka vänta så länge?

Neutrino skrev:Precis så. Jag får nog träffa en psykolog och prata om min ångest osv om runt 3 månader. Utredning för AS kanske jag inte får förrän om 2 år. Sjukt. Några förslag på hur man ska orka vänta så länge?

Jag kan säga att under den tid jag väntade på utredning (jag väntade i över två år) så försökte jag att inte fundera så mycket alls eftersom det är precis som du skrev tidigare:

Neutrino skrev:Antingen har jag AS eller så är det något annat. Finns inget jag kan göra åt det.

ungefär så tänkte jag också, antingen har jag AS eller så är det något annat och jag är den jag är i vilket fall och det finns inte mycket jag kan göra åt det. Bara att ställa in sig på att vänta, men visst hade det varit skönt att få komma till utredningen snabbare men tills man får komma så tror jag det är bättre att försöka att inte fundera så mycket och oroa sig utan försöka leva mer i nuet tills det är dags för utredning. Såg också att du tydligen ska få träffa en psykolog i alla fall om ca 3 månader, se det som ett första steg och fokusera mer på det just nu eftersom utredningen ligger så långt fram i tiden.

Vet inte hur man ska orka, men har man orkat hela sitt liv lär man orka några år till.

Jag behövde bara vänta i några få månader, men mitt fall ansågs vara akut.

Wine skrev:Ungefär så tänkte jag också, antingen har jag AS eller så är det något annat och jag är den jag är i vilket fall och det finns inte mycket jag kan göra åt det. Bara att ställa in sig på att vänta, men visst hade det varit skönt att få komma till utredningen snabbare men tills man får komma så tror jag det är bättre att försöka att inte fundera så mycket och oroa sig utan försöka leva mer i nuet tills det är dags för utredning. Såg också att du tydligen ska få träffa en psykolog i alla fall om ca 3 månader, se det som ett första steg och fokusera mer på det just nu eftersom utredningen ligger så långt fram i tiden.

Ja, jag ser det som ett första steg. Jag hoppas att saker och ting kan få bli lite bättre då än nu när jag bara går och försöker reda ut allting själv.

Sheyen skrev:Vet inte hur man ska orka, men har man orkat hela sitt liv lär man orka några år till.

Jo, så är det nog. Men samtidigt så blir min situation bara värre med tiden. Nu kommer stora förändringar in i livet med. Jag ska börja studera vid universitetet om 1,5 vecka osv. Det oroar jag mig för. Ångesten över den sociala aspekten av att studera, stress på grund av flytt samt stress som har med studier att göra kommer adderas till alla de svårigheter jag redan har. Så visst, jag har orkat hittills i livet, men min situation blir varken bättre eller stannar på samma nivå som tidigare.

Neutrino skrev:Nu kommer stora förändringar in i livet med. Jag ska börja studera vid universitetet om 1,5 vecka osv. Det oroar jag mig för. Ångesten över den sociala aspekten av att studera, stress på grund av flytt samt stress som har med studier att göra kommer adderas till alla de svårigheter jag redan har.

Det kanske skulle vara bra om du kan försöka ordna så att du kan få någon form av stöd från psykiatrin under den tid du ska studera för annars kan ju dina problem och svårigheter påverka dina studier, i värsta fall så att du inte klarar av/orkar att studera utan får avbryta utbildningen och det vore väldigt synd tycker jag.

Wine skrev:Det kanske skulle vara bra om du kan försöka ordna så att du kan få någon form av stöd från psykiatrin under den tid du ska studera för annars kan ju dina problem och svårigheter påverka dina studier, i värsta fall så att du inte klarar av/orkar att studera utan får avbryta utbildningen och det vore väldigt synd tycker jag.

Vad för hjälp kan man få från psykiatrin när man studerar? Måste man inte ha någon form av diagnos för att få hjälp? Hjälper de alla med diagnoser (ångeststörningar osv) eller bara om man har ett NPF?

Neutrino skrev:Vad för hjälp kan man få från psykiatrin när man studerar? Måste man inte ha någon form av diagnos för att få hjälp? Hjälper de alla med diagnoser (ångeststörningar osv) eller bara om man har ett NPF?

Vet inte var du ska studera men här är några exempel på stödinsatser från Uppsala Universitets hemsida:

Stödinstanser inom Uppsala universitet, kommun och landsting

Wine skrev:Vet inte var du ska studera men här är några exempel på stödinsatser från Uppsala Universitets hemsida:

Stödinstanser inom Uppsala universitet, kommun och landsting

Perfekt. Det är där jag ska studera. Tack!